Skidminnen

Efter fotograferingen idag gav vi oss iväg ut hela familjen. Skidor spändes på fötterna and off we went! Make med rejäla träskidor som spårare först. Dotter med mun som går i ett i mitten. Jag själv som åker mer down memory lane än jag åker på skidorna. Dotterns fart är precis vad jag mäktar med.

Efter minnesspåret jag åker inombords stiger jag av vid hållplatsen barndomens elljusspår och där har jag förstås liknande skidor på mig som jag har nu. Jag hatade det. Jag hatade det! Dels var jag lat och otränad. Dels hade jag kass teknik. Dels var jag totalt hopplöst dålig på att valla dessa eländiga skidor. Är det nåt jag kan så är det känslan av bakhalt. Dels bodde jag i Höga Kusten, vilket innebar fler uppförsbackar än nedförsbackar. Stora sådana! ...och hur gick det ihop med bakhalheten? Ja, inte blev hatet mindre glödande... Dels skidade jag runt i samma spår som den 2 år äldre Magdalena Forsberg, och andra som var nästan lika duktiga som hon.

Det stavas prestationsångest, mindervärdeskomplex och blodsmak i munnen i samma mening. Inte undra på att mitt hat åt upp all eventuell vinterupplevelse! När jag fyllde 13 och började högstadiet bussades 330 av 350 elever till den skolan. Det innebar att vi "tyvärr inte kunde åka längdskidor på gympan längre". Synd... NOT! Jag lovade mig själv där och då att aldrig, aldrig mer åka längdåkning. Det höll jag i 25 år. Det tog 25 år tills jag stod här med egen dotter med helt annan utelust än jag själv någonsin hade. Och det man inte gör för sina barn finns inte...

Jag är inte så dum att jag tänker lägga mitt gamla hat mot skidorna på henne. Jag kan till och med tycka, små korta stunder i taget, att det är ganska roligt. Dottern tycker det är bara roligt och hon ska få fortsätta tycka det. Senare ska hon få veta min historia, men inte än. Jag har fortfarande kass teknik men jag har ingen "Magda" att bli omåkt av. Gång på gång på gång dessutom. Jag lever inte i ett samhälle som andas, lever och är skidåkning där man kände sig som ett miffo som inte var duktig, inte ville, inte kunde. Jag åker med min make och min dotter, i sakta mak över de västmanländska gärdena, njuter av här och nu, men samtidigt känner jag lukten, känslan och klumpen i magen där i elljusspåret. Första uppförsbacken där jag igen insåg att skidorna var lika bakhala som vanligt. Nästa uppförsbacke där blodsmaken kom, när jag fortfarande försökte skynda mig. Mot slutet över nåt hygge, där jag trodde att jag var framme men hade lång väg kvar. Där jag blev omåkt av både Jocke och Jeanette ute på sitt andra varv... Nedförsbacken ner ifrån elljusspåret, där jag alltid ramlade inför ögonen på alla dem som redan var klara.

Jag är så glad att det är historia nu. Jag är så glad att jag skidar här med min lilla familj. De har ingen aning om den resa jag gör där jag åker bakom dem i spåret. Inte behöver de veta heller, det var ju så länge sedan... Jag svarar på dotterns eviga "varför-frågor", jag lyssnar på makens viltdjursspårsfunderingar och inser att skidorna på fötterna faktiskt ger mig något jag annars inte skulle ha fått; en skön stund med familjen ute i friska vinterluften!