Sockermonster vs. Tjur-kärring

I helgen har jag varit i den sydligaste delen av vårt avlånga land. Har hälsat på en nät-kompis, som jag lärt känna via ett snack där kämpande viktminskare håller till. Hon, som jag, har en stor viktnedgång i sitt bagage och att släppa oss lösa för att shoppa kläder... ja, man kan väl sammanfatta det med att butiksinnehavarna gnuggade nävarna. Samtidigt är vi också nöjda och glada så jag väljer att se det som en winwin-situation.

Att gå in i små märkesbutiker och välja bland alla kläder som hänger där. Alla! Inte bara ”tjockisavdelningen” som för övrigt inte ens finns på små boutiquer. Märklig och häftig känsla. Samtidigt skrämmande hur annorlunda vi båda blir bemötta nu jämfört med för 40 kilo sedan. Tjocka människor diskrimineras - utan snack, det görs ofta och utan påföljder... Jag blir dessutom lite rädd för mig själv när jag nu frotterar mig i uppmärksamheten, vrider och vänder mig i skenet av min ”bedrift”. Känner mig oerhört ”duktig” och blir rädd i samma andetag. Vad har jag för rätt till den känslan? Var tog min ödmjukhet vägen? Jag borde ju förstå att det såklart varit lättare för mig för att... Lättare eftersom? Eftersom vaddå? Där hittar jag inget svar. Det har inte varit lättare för mig och jag har gjort en sjutusans bedrift som sitter här normal, ja till och med smal idag. Jag har rätt att vara stolt! ...och ödmjuk. Jag är båda, tro mig!

Besöket hos nätvännen var trevligt. Det är häftigt att träffa människor man bara umgåtts med på nätet. Jag känner henne inte. Ändå känner jag henne utan och innan. Samma med henne för mig, antar jag. Det som däremot inte var trevligt var mitt beteende på tågresan. Sockermonstret hade visst köpt platsbiljetten bredvid min och att ha honom där i så många timmar utan möjlighet att tjonga skallen av honom, ja då förlorar jag.

Nånstans bestämde jag ju mig för att förlora också. Om det nu är det man gör... Jag tänker ofta på de ord en alkoholiserad släkting som följde ett program fick med sig; ”En alkoholist planerar inte sin fylla. Han/hon planerar nykterheten. När orken att planera inte finns där eller räcker till, då kommer fyllan. Inte planerad.” Kan man jämföra socker och alkohol? Jag tror det. Jag tror det genom min egen erfarenhet och genom samtal med en väninna som är nykter sedan många år och numera kämpar med vikten. Jag orkade inte planera där på tåget i fredags. Orkade inte kämpa. Gick till restaurangvagnen och valde en smörgås på vitt bröd med salami och philadephiaost istället för lax och potatis, som också fanns att köpa. Jag valde också att köpa en påse Gott&Blandat till efterrätt. Varför? För att jag inte alltid orkar göra de kloka men samtidigt så fruktansvärt jobbiga valen. Att alltid välja bort, att alltid stå emot, att alltid vara på min vakt. Den här gången valde jag bort det, jag orkade inte. Och i och med det hade jag köpt platsbiljett till sockermonstret även till hemresan... Ja, till hemresan. Jag har hittills inte hittat verktygen att stoppa ett frossande jag befinner mig mitt i. Jag har verktyg att få stopp när jag är ”klar”. Jag har verktygen att rida ut abstinensen som kommer efteråt. Men att stoppa mitt i - det klarar jag inte. Inte än. Kanske någon gång men inte nu.

Helgen gick och vi åt bra och god mat. Inga konstigheter, inga problem. Men vetskapen att jag ”skulle få äta” på tåget hem bar jag med mig. Köpte godis för att ha då. Satte igång direkt. Gjorde så dåliga val som möjligt vid tågbyte. Under sex timmars tågresa och första timmen här hemma hann jag stoppa i mig följande: 2 påsar Gott&Blandat, 4 dajm, 1 korv i baguettebröd med vitlöksdressing, 1 kanelbulle, 1 kopp kaffe, ca 10 bitar ur en chokladkartong. Ingen middag. Maken ser fortfarande ibland förvånad ut när jag berättar. Gårdagen var ett sådant tillfälle. Han påstår att han hade kräkts halvvägs. Kanske hade han det? Jag vet inte, jag har inte den gränsen. Jag ser ju att det är massor, att det inte är klokt nånstans, men så här har jag ätit i hela mitt liv. I smyg. Alltid!

Jag sparkade ut sockermonstret i snöyran igårkväll innan jag gick och lade mig. Nu är jag ”klar”. Idag är sockermonstret där ute, knackar och klöser på rutan och vill in. Fryser och förbannar. Abstinensen sliter i mig. Jag letar i huvudet efter anledningar att få fortsätta ett par dagar till, att få glänta på dörren och släppa in honom. Men nu har jag bestämt mig! Jag plockar fram de verktyg jag skaffat mig under årens lopp. Jag sätter på mig skyddshjälm och arbetshandskar. Det viktigaste och svåraste verktyget som verkligen behövs nu är inte så trevlig i början. Hon heter Disciplin och är en ruskigt otrevlig tjur-kärring. Inget biter på henne, hon lyssnar inte på ursäkter och hon har ingen känsla för ursäkter. Det finns bara en väg och där sparkar hon mig framåt med stålhätta i sina kängor. Jag grimaserar och förbannar, samtidigt som jag faktiskt är glad åt hennes sällskap. Jag väljer ju själv hennes sällskap. Väljer det av en anledning:

Jag tänker aldrig mer bli tjock! ...och hur otrevlig hon än känns i början är hon det verktyg som hjälper mig att klara det!