Pappas yngsta moster - den enda förresten - gick bort för ett par veckor sedan. Hon var yngst i syskonskaran, och eftersom pappas mamma var äldst där, skiljde det inte så många år mellan pappa och hans moster. Igår begravdes hon. Jag hade velat vara med men det blev inte så, det var för mycket planering för att komma iväg 30 mil dagen före jullov... Jag skickade i alla fall ett litet brev till henne, som min mamma läste i kyrkan. Här är det:
Goa, fina ”moster Berit”
Så tog din tid slut. Vad konstigt det känns. Jag tänker tillbaka på mina minnen av dig och Johan. De är kanske inte så många som jag hade önskat, men de är kantade av värme och närvaro.
Det var spännande att vara hemma hos er. Huset kändes som en labyrint, och det fanns så intressanta och vackra föremål där. Framför allt minns jag hur du lärde mig sy på maskin. Hemma hade jag nog inte fått röra symaskinen ännu, men nere i källaren hos er i villan fick jag det. Jag sydde en liten väska av brunt tyg med blommor på. Minns speciellt hur finurligt du lärde mig att sy av hörnen så det blev en fin botten i väskan. Vad stolt jag var!
Du visade mig också hur du hade lärt dig virka. Jag minns inte vem det var, men den som lärde dig hade lagt upp garnet på ett bord i ett ringlande mönster framför dig och så skulle du virka slut bara på den biten. Om och om igen. Så helt plötsligt kunde du. Jag försökte också men fick inte riktigt till det. Vi möttes över generationerna, och jag tyckte alltid att det var så ombonat och mysigt hemma hos er.
Jag minns vagt hur vi gick i skogen. Det var glest mellan de stora tallarna och det gick lätt att ta sig fram. Undra hur gammal jag kan ha varit då? Och vad många roliga saker du berättat om min pappa, hur han var som liten. Han lärde sig stava så här har du berättat:
B L Å-blå K L O-klo K E R-ker; det blir BLÅKLOCKER!
En annan gång kom en citronfjäril och landade på mig ute i er trädgård. Den flög iväg men kom tillbaka. Johan hämtade kameran och fotade oss. Vid ett annat tillfälle fick jag stå tillsammans med er vid ljusbordet och titta på fjärilen, och på många andra foton också. Kanske föddes det fotointresse jag nyligen upptäckt redan där hos er?
Jag är fascinerad av Astrid Lindgrens berättelser och när jag tänker på dem som inte finns med oss längre placerar jag dem i Nangijala. Min farmor, din syster, finns där och nu är du där också. Men vet du, moster Berit? Du har inte vilken plats som helst; jag tror att du är Duvdrottningen!. Sofia, som har den rollen i boken, det är precis du. Varm, vacker, omtänksam och stark.
Jag hoppas att det dröjer många, många år tills jag träffar dig igen, men när den dagen kommer ska jag söka dig bland Körsbärsdalens vita duvor!
Sov gott moster Berit, vi ses i Nangijala!
2007-12-21
2007-12-20
Trött, trött, trött... piggare!
Hade bestämt med en kompis att promenixa 10 km ikväll. När jag dunsat ner i soffan, efter att ha hämtat dottern på skolan och vi tillsammans lekt med nya kameran ett tag, kände jag att upp ur densamma orkade jag bara inte mera... Sms:ade kompisen att jag skulle dra mig ur men bjöd in henne på fika (vi har julsvacka i nyttighetsätningen båda och försöker stötta varandra efter bästa förmåga, men ibland tenderar det att bli; ...det är ok att äta, eller hur!?!). Genast ringde telefonen och hon protesterade i andra änden:
-Vi ska ut en sväng i alla fall först, och sedan fika!
Jaja, tänkte jag, det får bli som det vill med det. Jag orkar inte... Mentalt trött. Fysiskt trött och bara ingen lust med något. Nån timme senare står hon här utanför dörren. Jag steg ju upp ur soffan för att öppna dörren. Möttes av; "Kom igen nu!" Fick erkänna att jag hade slut på argument och gick istället och klädde på mig. Ca 50 minuter senare hade vi knatat snabbt runt 6-kilometersslingan jag mätt upp.
Gissa hur det kändes efteråt?! Gissa om jag är nöjd och stolt att jag tog mig ut?! Och gissa om jag uppskattar dylika vänner!!?
-Vi ska ut en sväng i alla fall först, och sedan fika!
Jaja, tänkte jag, det får bli som det vill med det. Jag orkar inte... Mentalt trött. Fysiskt trött och bara ingen lust med något. Nån timme senare står hon här utanför dörren. Jag steg ju upp ur soffan för att öppna dörren. Möttes av; "Kom igen nu!" Fick erkänna att jag hade slut på argument och gick istället och klädde på mig. Ca 50 minuter senare hade vi knatat snabbt runt 6-kilometersslingan jag mätt upp.
Gissa hur det kändes efteråt?! Gissa om jag är nöjd och stolt att jag tog mig ut?! Och gissa om jag uppskattar dylika vänner!!?
2007-12-19
Tom
Så känner jag mig nu. Har fått frågan "Hur är det?" hur många gånger som helst idag, och jag har inte först fattat varför alla ser så medlidsamma ut när de frågar. Jag har stängt av... Fast det har jag inte. Jag var ruskigt nära att börja storgråta när jag tittade på film med en elevgrupp idag. Känslosam film förvisso, men mina tårar tryckte på av en helt annan anledning.
Pappa är alltså hemma igen, o-opererad. När han ska in istället är det ingen som vet. Hur tankarna och känslorna har gått uppe hos mamma och pappa idag vet jag inte. Jag har inte pratat med dem ännu. Men nu ska vi alltså gå över jul- och nyårshelgen och undra och fundera.
Hur kan det gå till så? Hur kan det få gå till så? Att man ringer en patient på söndagkväll och akut ska ha in honom på måndag för att kunna operera tisdag morgon. Att sedan skjuta upp det från tisdag morgon till tisdag efter lunch - det kan hända, det är inte så konstigt om det dyker upp akuta fall. Men att sedan bara låta det bli tyst. Pappa satt i sitt rum utan att veta något alls. Klockan passerade 13 och han fick veta att det skulle ske senare. Inget mer. Mamma ringde till slut växeln och fick veta att på operation fanns ingen kvar. "Jo, det måste det göra för ni har en man som går och väntar på operation!" sa hon och blev framkopplad. Då fick hon veta att han skulle få vänta till onsdag, men inte direkt på morgonen utan efter lunch... Mamma ringde tillbaka till pappa, som fortfarande inte visst något alls. Ingen hade pratat med honom. Ingen hade informerat honom.
Då fick han nog! Han åkte helt sonika hem och jag tycker faktiskt att han gjorde rätt... Det får vara hur det vill i sjukvården men den nonchalans han drabbats av just på detta sjukhus vid varje vistelse, och det börjar vara några stycken, den nonchalansen är inte ok! Man måste kunna upprätthålla någon sorts information i alla fall.
Så vad som nu händer vet väl ingen... Vi ska fira jul och nyår med detta hängande över oss. Alla mår dåligt på sitt sätt och som det känns nu är både julfriden och Kära goda godheten på semester annorstädes...
Pappa är alltså hemma igen, o-opererad. När han ska in istället är det ingen som vet. Hur tankarna och känslorna har gått uppe hos mamma och pappa idag vet jag inte. Jag har inte pratat med dem ännu. Men nu ska vi alltså gå över jul- och nyårshelgen och undra och fundera.
Hur kan det gå till så? Hur kan det få gå till så? Att man ringer en patient på söndagkväll och akut ska ha in honom på måndag för att kunna operera tisdag morgon. Att sedan skjuta upp det från tisdag morgon till tisdag efter lunch - det kan hända, det är inte så konstigt om det dyker upp akuta fall. Men att sedan bara låta det bli tyst. Pappa satt i sitt rum utan att veta något alls. Klockan passerade 13 och han fick veta att det skulle ske senare. Inget mer. Mamma ringde till slut växeln och fick veta att på operation fanns ingen kvar. "Jo, det måste det göra för ni har en man som går och väntar på operation!" sa hon och blev framkopplad. Då fick hon veta att han skulle få vänta till onsdag, men inte direkt på morgonen utan efter lunch... Mamma ringde tillbaka till pappa, som fortfarande inte visst något alls. Ingen hade pratat med honom. Ingen hade informerat honom.
Då fick han nog! Han åkte helt sonika hem och jag tycker faktiskt att han gjorde rätt... Det får vara hur det vill i sjukvården men den nonchalans han drabbats av just på detta sjukhus vid varje vistelse, och det börjar vara några stycken, den nonchalansen är inte ok! Man måste kunna upprätthålla någon sorts information i alla fall.
Så vad som nu händer vet väl ingen... Vi ska fira jul och nyår med detta hängande över oss. Alla mår dåligt på sitt sätt och som det känns nu är både julfriden och Kära goda godheten på semester annorstädes...
2007-12-18
Citat:
"Åtminstone är det meningen så..." Jag har varit med förr. Jag kände i morse att jag var tvungen att skriva så, och visst var min känsla rätt. Han låg inte på operation. Och har inte gjort på hela dagen. Så han åkte hem...
Det blev alltså ingen operation idag. Den bara sköts upp. Utan att han fick veta varför. Till slut fick mamma tag på nån på op. "Nej men det är ju han som ska vänta tills imorgon..." Visste pappa det? Nej! Då åkte han hem. Jag förstår honom! Julen står för dörren. Hans moster begravs på torsdag. Har han väntat sedan juni måste han kunna vänta över helgerna... Ja, man blir mer än trött!!
Det blev alltså ingen operation idag. Den bara sköts upp. Utan att han fick veta varför. Till slut fick mamma tag på nån på op. "Nej men det är ju han som ska vänta tills imorgon..." Visste pappa det? Nej! Då åkte han hem. Jag förstår honom! Julen står för dörren. Hans moster begravs på torsdag. Har han väntat sedan juni måste han kunna vänta över helgerna... Ja, man blir mer än trött!!
I skrivande stund...
Pappa ligger på operationsbordet nu. Åtminstone är det planerat så. Kära goda godheten, visst finns du hos oss idag...? Visst oroar vi oss i onödan, visst är det för det bästa detta?
2007-12-16
Fan FAN FAN!!!
Jag orkar inte. Helt ärligt orkar jag inte!!
Har inte mer än hunnit hämta andan från förra helgens skitjobbiga händelse, så slås benen undan igen. Nu med slägghammare...
Det lugnande beskedet om pappa tidigare i höst var bedrägligt. Detta "det" i lungan som nästan var borta har tydligen fortsatt att hämma hans syreupptagning, för alla symptom kvarstår eller har till och med förvärrats. Ny röntgen för ett par veckor sedan och beskedet därifrån var riktigt skrattretande; "...har ej tillvuxit... vi ska fundera på hur vi ska gå vidare..." Vad skulle pappa göra under tiden? I de mörkaste stunderna känns det som om de väntar på att han ska "försvinna" - ja, att han ska dö... SHIT vad det tar emot att skriva så!!!!!
Sen ingenting, ingenting och ingenting. Men så idag - titta i kalendern, det är söndag! - ringer en sköterska från sjukhuset långtborta där han var i somras...
-Du ska läggas in i morgon.
I morgon!
Nu rivs alltallt upp igen. För pappa. För mamma. För alla oss andra runt omkring. Snöret runt halsen dras åt, det måste vara en snara jag fastnat i... Ett skollov står för dörren igen, ett lov där jag så förtvivlat väl behöver vila upp mig. Precis som i somras. Varför måste timingen vara så överjordiskt sämst hela tiden?! Samtidigt skäms jag över min reaktion. Jag ska stötta mamma och pappa, inte bryta ihop i en egen liten hög. Men det gör jag.
Shit, jag är så himla livrädd...
Jag älskar dig pappa, det vet du va´!?
Har inte mer än hunnit hämta andan från förra helgens skitjobbiga händelse, så slås benen undan igen. Nu med slägghammare...
Det lugnande beskedet om pappa tidigare i höst var bedrägligt. Detta "det" i lungan som nästan var borta har tydligen fortsatt att hämma hans syreupptagning, för alla symptom kvarstår eller har till och med förvärrats. Ny röntgen för ett par veckor sedan och beskedet därifrån var riktigt skrattretande; "...har ej tillvuxit... vi ska fundera på hur vi ska gå vidare..." Vad skulle pappa göra under tiden? I de mörkaste stunderna känns det som om de väntar på att han ska "försvinna" - ja, att han ska dö... SHIT vad det tar emot att skriva så!!!!!
Sen ingenting, ingenting och ingenting. Men så idag - titta i kalendern, det är söndag! - ringer en sköterska från sjukhuset långtborta där han var i somras...
-Du ska läggas in i morgon.
I morgon!
Nu rivs alltallt upp igen. För pappa. För mamma. För alla oss andra runt omkring. Snöret runt halsen dras åt, det måste vara en snara jag fastnat i... Ett skollov står för dörren igen, ett lov där jag så förtvivlat väl behöver vila upp mig. Precis som i somras. Varför måste timingen vara så överjordiskt sämst hela tiden?! Samtidigt skäms jag över min reaktion. Jag ska stötta mamma och pappa, inte bryta ihop i en egen liten hög. Men det gör jag.
Shit, jag är så himla livrädd...
Jag älskar dig pappa, det vet du va´!?
2007-12-11
Sömntåget har bytt rutt
För ganska precis ett år sedan fick jag sömntabletter utskrivna av en vän och läkare. Det ligger i tiden att "tappa sömnen", hänger ihop med en jobbperiod som är ruggigt stressig; nämligen betygssättningen. Mörkret ute, regnet som fortsätter strila ner och bristen på frisk luft hjälper förstås också till. Det gäller att må bra för att klara av det.
En händelse i helgen gör att jag inte gör det - mår bra alltså. Alla inblandade mår lika dåligt och ilskan och känslan av att "ingen fattar" är förmodligen lika fundamental på alla kanter. Istället för att hjälpas åt och stötta varandra, vi som är inblandade, stretar vi åt olika håll. Mitt huvudsakliga fokus är att de som inte har något val ska drabbas så lite som möjligt, men som alltid när vuxenvärlden stormar är det de små som hamnar i kläm. Avsikten med mitt fokus är just det, inte att trampa på tår eller besserwissa mig. Tyvärr tror jag att det uppfattas så...
Det kryper under skinnet på mig. Jag mår oerhört dåligt och grubblar massor. Och sitter sömnlös. I brist på sömntåg tar jag återigen hjälp av medikament.
En händelse i helgen gör att jag inte gör det - mår bra alltså. Alla inblandade mår lika dåligt och ilskan och känslan av att "ingen fattar" är förmodligen lika fundamental på alla kanter. Istället för att hjälpas åt och stötta varandra, vi som är inblandade, stretar vi åt olika håll. Mitt huvudsakliga fokus är att de som inte har något val ska drabbas så lite som möjligt, men som alltid när vuxenvärlden stormar är det de små som hamnar i kläm. Avsikten med mitt fokus är just det, inte att trampa på tår eller besserwissa mig. Tyvärr tror jag att det uppfattas så...
Det kryper under skinnet på mig. Jag mår oerhört dåligt och grubblar massor. Och sitter sömnlös. I brist på sömntåg tar jag återigen hjälp av medikament.
2007-12-08
Betygsättartider
G
VG
MVG
G+
VG-
nästan-MVG
G- (...hejja hejja, kämpa!)
G+ (...slöhög, skärp dig! Ta vara på din kapacitet!)
VG
G?
...snart jullov!
VG
MVG
G+
VG-
nästan-MVG
G- (...hejja hejja, kämpa!)
G+ (...slöhög, skärp dig! Ta vara på din kapacitet!)
VG
G?
...snart jullov!
2007-12-05
På ett ögonblick kan det vara över
För snart 11 år sedan kraschade en bil in i en lyktstolpe, kom i rotation och passagerarsidan smällde rakt in i ett träd. Killen som satt där trädet gick in i bilen var elev på skolan där jag jobbar. Det här var fredagkväll och på måndagen hade vi något som kan liknas vid krismöte. Killen levde fortfarande, mot alla odds. Han skulle ha dött vid kraschen. Han skulle ha dött i helikoptern på väg till Uppsala. Han hade mindre än 10% chans att klara den första operationen. Men med sekunder på rätt sida, läkarskicklighet, 20 liter blod, en orubblig egen vilja, massor av kärlek och stöttning och kanske en vakande hand över sig var han på rätt sida om de hopplösa oddsen. I två månader intensivvårdades han, i ytterligare fyra månader vårdades han på sjukhus. Att han skulle komma ur rullstolen var i stort sett omöjligt och så många andra saker också... Han ska "helt enkelt" inte finnas med. Men det gör han!
Idag är han tillbaka hos oss som klassmedhjälpare i min klass. För mig är det extra speciellt eftersom "den hockeyspelande 18-årige elevassistenten" jag tidigare skrivit om, var just den här killens assistent. Jag har inte träffat honom så många gånger sedan han slutade hos oss, men de gånger det hänt har det känts som om vi känner varandra, eftersom hockey-assistenten/fd kollegan (...som jag saknar saknar!!) hela tiden haft nära kontakt med honom.
Idag berättade han för mina elever om olyckan. Det var knäpptyst i klassrummet, förstås måste jag ju tillägga. Det går inte att höra en sådan berättelse utan att påverkas. Som vuxen identifierar jag mig med hans föräldrar; hur telefonsamtalet från sjukhuset mottogs och hur de överhuvud taget överlevde att vaka över honom, att se honom under den halvårslånga sjukhusperioden. Han lade fokus på hur mycket hans kompisar hade betytt, att man ska tänka sig för hur man behandlar varandra - i förlängningen för att man faktiskt inte vet när det kan vara över. Kan det påverka någon enda att tänka lite längre än en tonårsnäsa räcker så är det värt det. Han inledde sin berättelse ungefär så här: "Det jag har varit med om hade jag helst sluppit. Samtidigt vill jag inte vara utan det och önskar egentligen att alla ska vara med om. Fast jag vill att de slipper." Precis så snurrigt är det säkert. Insikten är stor och viktig, men vägen dit har varit överdjävlig många gånger...
Som om det inte räcker, överlevde han tsunamin också men det är en annan historia...
Idag är han tillbaka hos oss som klassmedhjälpare i min klass. För mig är det extra speciellt eftersom "den hockeyspelande 18-årige elevassistenten" jag tidigare skrivit om, var just den här killens assistent. Jag har inte träffat honom så många gånger sedan han slutade hos oss, men de gånger det hänt har det känts som om vi känner varandra, eftersom hockey-assistenten/fd kollegan (...som jag saknar saknar!!) hela tiden haft nära kontakt med honom.
Idag berättade han för mina elever om olyckan. Det var knäpptyst i klassrummet, förstås måste jag ju tillägga. Det går inte att höra en sådan berättelse utan att påverkas. Som vuxen identifierar jag mig med hans föräldrar; hur telefonsamtalet från sjukhuset mottogs och hur de överhuvud taget överlevde att vaka över honom, att se honom under den halvårslånga sjukhusperioden. Han lade fokus på hur mycket hans kompisar hade betytt, att man ska tänka sig för hur man behandlar varandra - i förlängningen för att man faktiskt inte vet när det kan vara över. Kan det påverka någon enda att tänka lite längre än en tonårsnäsa räcker så är det värt det. Han inledde sin berättelse ungefär så här: "Det jag har varit med om hade jag helst sluppit. Samtidigt vill jag inte vara utan det och önskar egentligen att alla ska vara med om. Fast jag vill att de slipper." Precis så snurrigt är det säkert. Insikten är stor och viktig, men vägen dit har varit överdjävlig många gånger...
Som om det inte räcker, överlevde han tsunamin också men det är en annan historia...
2007-12-03
Djuren och landet
Idag är det inte roligt att bo i stan. Idag längtar jag "hem", som dottern uttryckte det förra veckan. Trädgården är för trång. Det finns ingenting att ta sig för där ute. Regnet öser ner och jag blir sittande inne. Ensam. Inte så mycket som ett marsvin att prata med... Jag vill ha katt! Jag vill verkligen ha katt! Men jag är ju vuxen (sägs det) och måste kunna tänka lite logiskt också. Vi ska resa mycket - åka skidor, husvagnen på somrarna, helgtripper... - då vill inte katten, eller -erna, sitta ensamma hemma. Jag lovade mig själv dessutom när vi flyttade från studentlägenheten ut på landet, och fick se och uppleva våra katters lycka över sitt nya uteliv, att aldrig mer stänga in en katt, att inte ha innekatt. Men nu vacklar jag.
Idag vill jag, precis som dottern förra veckan, "flytta hem" igen... Jag saknar hunden, jag saknar hästarna, jag saknar hönorna. Jag saknar utrymmet, friheten och skogen. Jag känner mig som Ronja, och Ronja "ryms" inte i en villa i stan - så "enkelt" är det...
Idag vill jag, precis som dottern förra veckan, "flytta hem" igen... Jag saknar hunden, jag saknar hästarna, jag saknar hönorna. Jag saknar utrymmet, friheten och skogen. Jag känner mig som Ronja, och Ronja "ryms" inte i en villa i stan - så "enkelt" är det...
2007-11-27
Kvällssamtal
Dottern och jag samtalar bra på sängkanten innan hon lägger sig tillrätta och somnar. Ikväll lät det så här:
(dottern) -Ska vi flytta igen?
(jag) -Nej, det ska vi inte göra.
-Aldrig mer...?
-Inte så länge du är liten i alla fall. Vi ska bo här nu.
-Hm...
-Hurså? Vill du flytta?
- ...ja... jag skulle vilja... eh... Jag skulle vilja flytta hem igen... Sedan ändrar hon sig snabbt och säger istället lite generat ...flytta tillbaka menar jag ju!
Jag säger godnatt och går ut. Hon ropar efter en stund och maken går in.
(dottern)-Jag skulle vilja ha en storasyster eller en lillasyster (det är första gången hon uttalar en sådan önskan) ...men det är ju bestämt att det inte ska vara så.
Maken bekräftar hennes fundering och hon svarar:
-...men... vem har bestämt det?!
Hon fick förklarat med mitt hjärta, att det är för farligt och nöjde sig med det. Hon var nog lite sorgsen ikväll...
(dottern) -Ska vi flytta igen?
(jag) -Nej, det ska vi inte göra.
-Aldrig mer...?
-Inte så länge du är liten i alla fall. Vi ska bo här nu.
-Hm...
-Hurså? Vill du flytta?
- ...ja... jag skulle vilja... eh... Jag skulle vilja flytta hem igen... Sedan ändrar hon sig snabbt och säger istället lite generat ...flytta tillbaka menar jag ju!
Jag säger godnatt och går ut. Hon ropar efter en stund och maken går in.
(dottern)-Jag skulle vilja ha en storasyster eller en lillasyster (det är första gången hon uttalar en sådan önskan) ...men det är ju bestämt att det inte ska vara så.
Maken bekräftar hennes fundering och hon svarar:
-...men... vem har bestämt det?!
Hon fick förklarat med mitt hjärta, att det är för farligt och nöjde sig med det. Hon var nog lite sorgsen ikväll...
Jodå, suget sitter som en smäck
Jag skriker i huvudet samtidigt som jag ändå lyckas få ur mig normala ord ur munnen. Vi behöver handla hem frukt inför morgondagen, både till min frukostfruktsallad och för att dottern vill ha med en speciell sorts clementiner till fruktstunden i skolan - den uppskattas!!
Jag vill vara den som åker till affären för då KAN JAG JU PASSA PÅ ATT ÄTA MERA! Så skriker rösten i huvudet... Maken har just varit ute och sprungit och är ju svettig och trött, borde inte behöva ge sig ut igen. Jag har tusen bra anledningar till varför JAG ska vara den som handlar.
"Jag klarar det säkert!"
...jo, tjena! Tillåt mig använda min kunskap om mig själv.
Så trots att ilskan pockar på, tårarna spränger bakom ögonlocken och rösten i skallen VRÅLAR så han borde ducka, maken alltså, så pratar jag med normala ord ut ur munnen;
"...snälla, kan du handla fast du just varit ute för jag litar inte på mig själv just nu."
Och vilken evig tur att vi känner varandra så väl och att han stöttar mig så fullt ut. Han kastade sig i duschen och hastade sedan iväg för att hinna handla före 22.00...
Usch, det känns riktigt djäkligt nu. Jag VILL INTE behöva utstå det här kriget om och om och om och om igen...
Jag vill vara den som åker till affären för då KAN JAG JU PASSA PÅ ATT ÄTA MERA! Så skriker rösten i huvudet... Maken har just varit ute och sprungit och är ju svettig och trött, borde inte behöva ge sig ut igen. Jag har tusen bra anledningar till varför JAG ska vara den som handlar.
"Jag klarar det säkert!"
...jo, tjena! Tillåt mig använda min kunskap om mig själv.
Så trots att ilskan pockar på, tårarna spränger bakom ögonlocken och rösten i skallen VRÅLAR så han borde ducka, maken alltså, så pratar jag med normala ord ut ur munnen;
"...snälla, kan du handla fast du just varit ute för jag litar inte på mig själv just nu."
Och vilken evig tur att vi känner varandra så väl och att han stöttar mig så fullt ut. Han kastade sig i duschen och hastade sedan iväg för att hinna handla före 22.00...
Usch, det känns riktigt djäkligt nu. Jag VILL INTE behöva utstå det här kriget om och om och om och om igen...
Kanelbullens dag
Så var det ju inte menat men så blev det...
Jag har en lärarkandidat som nu gör sin sista vecka, av åtta. Det ska bli en fridefull advent... Jag brukar tycka att det är roligt med kandidater; man får ta del av lite nya influenser och också prata om sitt eget arbete på ett sätt som man sällan hinner med kollegorna man rusar förbi varenda dag. Men denna... Hon har valt fel yrke. Hon har någon problematik som faktiskt, i klarspråk, omöjliggör ett arbete som lärare. Vad är det med lärarutbildningen? Det måste jag fråga som övergripande fråga. Hur kan hon ha kommit så långt i sin utbildning - halvvägs - utan att ha blivit "stoppad"? Det går inte att vara i hennes närhet en hel dag, man klarar inte det med sitt förstånd i behåll. Någon "diagnos" har hon eller skulle hon kunna få, och det är inte rätt mot henne, hennes blivande elever eller blivande kollegor att fortsätta.
Hur som helst, idag bjöds det på bullar eftersom det är hennes sista vecka. Ostrukturerat och störande på lektionen. Fine, let it be so. Men hon hade bakat ett helt berg av bullar. Fine, fortfarande kan det vara ok. Men detta trugande. Detta förbannande trugande... Det övergår mitt förstånd.
Nu borde jag ha kunnat sätta punkt där. Jag borde ha blivit arg, inombords hade räckt, och med en dåres envishet tackat nej. Jodå, jag gjorde det. Först. Jag gjorde det senare. Också. Men... så blev klockan 15.30 och då avgick visst mitt förnuft, utan förvarning dessutom. Efter att ha låtit:
"Nejtack nejtack NEJTACK nej nä men tack ändå, NEEEJ!!, nä, nej jag har inte ångrat mig, tack men nej tack...
så hör jag mig själv säga:
"Ja, tack jag kanske ska ändra mig ändå..."
Jättemegabullar. Goda jättemegabullar. Om inte annat kan jag rekommendera henne att byta inriktning... Men där kanelbullen går in går samtidigt vettet ut. För "helt plötsligt" har jag ätit tre jättemegabullar. Kommer hem och orkar inte äta middag som jag ska. Inte helt planenligt, nä...
Imorgon kommer hon med en ny laddning. Jag ska inte ha någon. Det betyder "inte en enda". Ok!? INTE en enda!
Jag har en lärarkandidat som nu gör sin sista vecka, av åtta. Det ska bli en fridefull advent... Jag brukar tycka att det är roligt med kandidater; man får ta del av lite nya influenser och också prata om sitt eget arbete på ett sätt som man sällan hinner med kollegorna man rusar förbi varenda dag. Men denna... Hon har valt fel yrke. Hon har någon problematik som faktiskt, i klarspråk, omöjliggör ett arbete som lärare. Vad är det med lärarutbildningen? Det måste jag fråga som övergripande fråga. Hur kan hon ha kommit så långt i sin utbildning - halvvägs - utan att ha blivit "stoppad"? Det går inte att vara i hennes närhet en hel dag, man klarar inte det med sitt förstånd i behåll. Någon "diagnos" har hon eller skulle hon kunna få, och det är inte rätt mot henne, hennes blivande elever eller blivande kollegor att fortsätta.
Hur som helst, idag bjöds det på bullar eftersom det är hennes sista vecka. Ostrukturerat och störande på lektionen. Fine, let it be so. Men hon hade bakat ett helt berg av bullar. Fine, fortfarande kan det vara ok. Men detta trugande. Detta förbannande trugande... Det övergår mitt förstånd.
Nu borde jag ha kunnat sätta punkt där. Jag borde ha blivit arg, inombords hade räckt, och med en dåres envishet tackat nej. Jodå, jag gjorde det. Först. Jag gjorde det senare. Också. Men... så blev klockan 15.30 och då avgick visst mitt förnuft, utan förvarning dessutom. Efter att ha låtit:
"Nejtack nejtack NEJTACK nej nä men tack ändå, NEEEJ!!, nä, nej jag har inte ångrat mig, tack men nej tack...
så hör jag mig själv säga:
"Ja, tack jag kanske ska ändra mig ändå..."
Jättemegabullar. Goda jättemegabullar. Om inte annat kan jag rekommendera henne att byta inriktning... Men där kanelbullen går in går samtidigt vettet ut. För "helt plötsligt" har jag ätit tre jättemegabullar. Kommer hem och orkar inte äta middag som jag ska. Inte helt planenligt, nä...
Imorgon kommer hon med en ny laddning. Jag ska inte ha någon. Det betyder "inte en enda". Ok!? INTE en enda!
2007-11-18
LöplabbsLördag, SovSöndag
Chokladprovningen var precis så ljuvlig som förväntat... Men att det skulle vara så kunde jag inte tro. Att det efter 9 praliner skulle vara stopp. Stopp liksom. Det gick inte att pressa ner fler, man blev för mätt. Mystiskt! Och att den godaste skulle vara den med lakritssmak, toppad med flingsalt. Godast! Väldigt mystiskt! Att jag gick därifrån och lämnade skålar med choklad och brickor med praliner bakom mig. Otroligt mystiskt! Somnade gjorde jag ovaggad när vi kom tillbaka till hotellet. Lång frukostmorgon mellan 10 och 11 med mycket gott att välja på. Jag valde: havregrynsgröt, yoghurt, osötad fruktkompott, smörgåsar, leverpastej, smörgåsgurka, rökt kalkon, gurka, paprika, marmelad, ost, branflakes, müsli, russin, kanel, kaffe, apelsinjuice, ägg, baconskiva och slutligen en tugga kanelbulle!
...looking back on it är det inte så konstigt att jag inte blev hungrig mer igår! Det kanske ändå inte hade med pralinerna att göra? Fast den förklaringen känns absolut roligare! Sedan ut på stan och första anhalten var löplabbet där vi blev kvar en lång, lång stund. Maken köpte löpskor och jag gåskor, så här ska motioneras! Vi har inget annat val efter det djupa hål som grävdes i plånboken, de måste användas! Nu blir det till att leva på det som redan finns i skåpen fram till lönen... Nån riktig lust att gå på stan infann sig inte, black och förkyld som jag var. Vi strosade runt ett tag, men sedan åkte vi vidare till "faster" där vi blev bjudna på middag och möttes av dotterns ord; "Jag vill inte åka hem!" Nåväl, vi fick henne med oss i alla fall och landade hemma runt 20.30.
Dagen idag har gått i sovmorgonens tecken för undertecknad... Masade mig ur sängen vid 10-tiden och sitter faktiskt fortfarande i morgonrock. Det måste jag ändra på för om drygt en timme är det klassträff för barn och föräldrar i dotterns klass. Vi ska ses i ett litet badhus utanför stan för bad, lek och korvätning. Upp ur soffan med mig med andra ord!
...looking back on it är det inte så konstigt att jag inte blev hungrig mer igår! Det kanske ändå inte hade med pralinerna att göra? Fast den förklaringen känns absolut roligare! Sedan ut på stan och första anhalten var löplabbet där vi blev kvar en lång, lång stund. Maken köpte löpskor och jag gåskor, så här ska motioneras! Vi har inget annat val efter det djupa hål som grävdes i plånboken, de måste användas! Nu blir det till att leva på det som redan finns i skåpen fram till lönen... Nån riktig lust att gå på stan infann sig inte, black och förkyld som jag var. Vi strosade runt ett tag, men sedan åkte vi vidare till "faster" där vi blev bjudna på middag och möttes av dotterns ord; "Jag vill inte åka hem!" Nåväl, vi fick henne med oss i alla fall och landade hemma runt 20.30.
Dagen idag har gått i sovmorgonens tecken för undertecknad... Masade mig ur sängen vid 10-tiden och sitter faktiskt fortfarande i morgonrock. Det måste jag ändra på för om drygt en timme är det klassträff för barn och föräldrar i dotterns klass. Vi ska ses i ett litet badhus utanför stan för bad, lek och korvätning. Upp ur soffan med mig med andra ord!
2007-11-16
Förkylda fredag
Låter inte alls lika spännande som "Fräcka fredag" som gick på TV för en hel hög med år sedan. Egentligen hade det kanske kunnat bli det eftersom vi ska iväg, maken och jag, på choklad- och vinprovning och sedan ska bo på hotell. Men känner jag mig själv i min förkylningsdimma så blir det några tröstätarpraliner och sedan go'natt i hotellsängen. Jag är ganska manlig när jag är förkyld - "...ni kvinnor klagar på att föda barn, men ni vet inte hur det är när en man är riktigt förkyld!"
Dottern ska tillbringa kvällen och morgondagen hos sin faster med familj. Hon tycker att det är hon som dragit högsta vinsten, fast först fick jag lova att köpa med lite choklad till henne också. De ska göra "eget bus" enligt faster och det brukar inte vara något fel på aktiviteterna då. Maken och jag får följa med lite på nåder...
Så nu lämnar vi skolor, dumma ramsor och magont för en skön, avslappnad, ledig om än förkyld helg i storstan!
Dottern ska tillbringa kvällen och morgondagen hos sin faster med familj. Hon tycker att det är hon som dragit högsta vinsten, fast först fick jag lova att köpa med lite choklad till henne också. De ska göra "eget bus" enligt faster och det brukar inte vara något fel på aktiviteterna då. Maken och jag får följa med lite på nåder...
Så nu lämnar vi skolor, dumma ramsor och magont för en skön, avslappnad, ledig om än förkyld helg i storstan!
2007-11-14
Mammahjärtat gråter ikväll
Ja, mammaögonen också för den delen... Dotterns magvärk är tillbaka. Jag ska försöka att inte bli hysterisk eller övertolka, men tårarna rinner redan på mig så hysterisk är jag väl redan...
Dottern har två läxor i veckan. En ramsa hon ska lära sig utantill och en matte-målarläxa. Från allra första början har det varit en mycket vinglig lina jag balanserar på när jag ska försöka hjälpa henne. Hon vill inte öva - hon vill kunna och när hon inte kan så låser hon sig. Hon blir ledsen och besviken på sig själv; "Jag kan inte..." är det enda hon får ur sig då och sedan kommer tårarna. Jag har försökt lätta på hennes egna krav på sig själv; vi har lekt, vi har skojat, lockat och pockat. Pratat om varför man övar... Ja, allt allt jag kan hitta i min "pedagogiska ådra" - jag är ju trots allt svensklärare själv. Känner själv att magen har börjat knyta sig på mig när ramsboken kommer fram. Hur ledsen och besviken ska hon bli på sig själv den här gången då? Och den här veckan är värst hittills.
Matteläxan går bra. Där är det uppgifter som ex "Sofia och Erik har 10 kolor som de delar lika. Rita dem med sina kolor!" De övar lika, färre, fler, lika med, dubbelt och hälften. De begreppen kan hon, men hon kan inte läsa siffror över 9. Hon är inte säker på hur många fingrar hon har, får alltid räkna dem. Och har ingen taluppfattning över 20. Hon kan inte klockan, hon kan inte pengar... Så det är just den här matteläxan som går lätt - mycket även i matten är en stor kamp.
Ovanpå allt detta har hon upptäckt att hon inte kan läsa, att hon till och med är långt ifrån, när de andra nu läser. Hon är stupsäker på
Cc, Ss, Aa, Ll, Rr, Oo, Ii
Känner ofta igen några till men många bokstäver gissar hon eller säger att hon inte kan. Hon ser "bilden" SOL - alla andra stavar hon igenom, om de så kommer 3 BIL efter varandra, så hon ser inte ordbilderna.
Bb, Dd, Pp gissar hon hejvilt. Likaså Åå, Ää, Öö...
Ikväll har hon flera gånger berättat att en tjej i klassen har läst sedan hon var 5 år. Med beundran och avundsjuka i rösten. Droppen kom efter bolibompa när hon hämtade Bröderna Lejonhjärta. Inget konstigt med den, hon satt och bläddrade och tittade på bilderna. Sedan hämtade hon Ronja och samma med den. Sen kom hon med Mio min Mio som vi inte läst ännu.
"Får jag titta i den?"
"Ja, så klart du får!"
När hon hämtat fjärde boken, hon plockade bland Astrid Lindgren-böckerna, sa hon samtidigt att hon älskade så tjocka böcker. Att de var de bästa hon hade.
"Mamma, visst lär jag mig läsa extra fort när jag tittar i de här? Och visst längtar du tills jag kan läsa och läsa för dig?"
Vilka krav och förväntningar på sig själv... Ouppnåeliga. Och då kommer värken i magen och funderingen på om hon ska gå till skolan dagen därpå som ett brev på posten...
Vad ska jag göra?? Jag har redan en känsla av att hennes fröken tycker att jag är lite "hysterisk", att jag ska coola ner lite och låta tiden ha sin gång. Det skulle jag kunna gå med på om dottern inte så tydligt nu visar att det inte är ok längre... Sedan hon var bebis har jag pratat om detta, att jag inte vill att hon ska behöva uppleva hur "alla andra" lär sig men inte hon. Och vad händer? Precis just jävla det!
Jag känner mig så otillräcklig...
Dottern har två läxor i veckan. En ramsa hon ska lära sig utantill och en matte-målarläxa. Från allra första början har det varit en mycket vinglig lina jag balanserar på när jag ska försöka hjälpa henne. Hon vill inte öva - hon vill kunna och när hon inte kan så låser hon sig. Hon blir ledsen och besviken på sig själv; "Jag kan inte..." är det enda hon får ur sig då och sedan kommer tårarna. Jag har försökt lätta på hennes egna krav på sig själv; vi har lekt, vi har skojat, lockat och pockat. Pratat om varför man övar... Ja, allt allt jag kan hitta i min "pedagogiska ådra" - jag är ju trots allt svensklärare själv. Känner själv att magen har börjat knyta sig på mig när ramsboken kommer fram. Hur ledsen och besviken ska hon bli på sig själv den här gången då? Och den här veckan är värst hittills.
Matteläxan går bra. Där är det uppgifter som ex "Sofia och Erik har 10 kolor som de delar lika. Rita dem med sina kolor!" De övar lika, färre, fler, lika med, dubbelt och hälften. De begreppen kan hon, men hon kan inte läsa siffror över 9. Hon är inte säker på hur många fingrar hon har, får alltid räkna dem. Och har ingen taluppfattning över 20. Hon kan inte klockan, hon kan inte pengar... Så det är just den här matteläxan som går lätt - mycket även i matten är en stor kamp.
Ovanpå allt detta har hon upptäckt att hon inte kan läsa, att hon till och med är långt ifrån, när de andra nu läser. Hon är stupsäker på
Cc, Ss, Aa, Ll, Rr, Oo, Ii
Känner ofta igen några till men många bokstäver gissar hon eller säger att hon inte kan. Hon ser "bilden" SOL - alla andra stavar hon igenom, om de så kommer 3 BIL efter varandra, så hon ser inte ordbilderna.
Bb, Dd, Pp gissar hon hejvilt. Likaså Åå, Ää, Öö...
Ikväll har hon flera gånger berättat att en tjej i klassen har läst sedan hon var 5 år. Med beundran och avundsjuka i rösten. Droppen kom efter bolibompa när hon hämtade Bröderna Lejonhjärta. Inget konstigt med den, hon satt och bläddrade och tittade på bilderna. Sedan hämtade hon Ronja och samma med den. Sen kom hon med Mio min Mio som vi inte läst ännu.
"Får jag titta i den?"
"Ja, så klart du får!"
När hon hämtat fjärde boken, hon plockade bland Astrid Lindgren-böckerna, sa hon samtidigt att hon älskade så tjocka böcker. Att de var de bästa hon hade.
"Mamma, visst lär jag mig läsa extra fort när jag tittar i de här? Och visst längtar du tills jag kan läsa och läsa för dig?"
Vilka krav och förväntningar på sig själv... Ouppnåeliga. Och då kommer värken i magen och funderingen på om hon ska gå till skolan dagen därpå som ett brev på posten...
Vad ska jag göra?? Jag har redan en känsla av att hennes fröken tycker att jag är lite "hysterisk", att jag ska coola ner lite och låta tiden ha sin gång. Det skulle jag kunna gå med på om dottern inte så tydligt nu visar att det inte är ok längre... Sedan hon var bebis har jag pratat om detta, att jag inte vill att hon ska behöva uppleva hur "alla andra" lär sig men inte hon. Och vad händer? Precis just jävla det!
Jag känner mig så otillräcklig...
För 100 år sedan...
...just idag kom en liten tös till världen på gården Näs i Vimmerby, Småland. Hon fick namnet Astrid Eriksson och var nummer två i en barnaskara som kom att bli fyra stycken. Äldst var en bror vid namn Gunnar, sedan kom då Astrid och senare två yngre systrar. Föga anade hennes föräldrar denna dag att deras nyfödda lilla knytte skulle komma att älskas av så många. Att hon skulle betyda så mycket och spela så stor roll för flera generationers barn. Men föräldrarna, som hette Samuel August och Hanna, var trots sin förmodade ovetskap den kvällen, till stor inspiration och betydelse för flickans kommande skrivande. Det första jag tänker på är att föräldrarna alltid visade varandra hur mycket de tyckte om varandra. Samuel August stod ofta i köket och vänslades med Hanna - en syn som knappast tillhörde vanligheterna i ett bondkök för nästan 100 år sedan. Närheten och värmen i familjen spelade säkert roll för hur hon beskrev relationer människor emellan.
Det andra som jag fastnat för var att i det huset fick barnen leka. De fick leka vilt! Att Pippi Långstrump leker "inte nudda golv" med Tommy och Annika är ingen slump, ingen av Astrid verbalt påhittad lek - det var en lek hon och hennes syskon med liv och lust gav sig in i i "kammaren". Där klättrade de runt sängarna, byrån, spisen, pallen och allt gick ut på att inte tappa balansen och sätta en fot i golvet. Att spisen var sotig och dessutom kritades en gång i veckan bekymrade dem inte. Vad mer uppseendeväckande var att det heller inte bekymrade mamma Hanna, hon lät barnen hållas. Hur många mödrar i 1900-talets början tänkte så? Utomhus lekte de också "...så det var märkvärdigt att vi inte lekte ihjäl oss" som Astrid själv har sagt. De hoppade i hö så det kved i deras inälvor, de glömde helt bort att de varken fick blöta sig eller kunde simma - doppade sig i ån gjorde de ändå. De levde i, med och av naturen. Andades den. Det märker man också tydligt i hennes böcker. Hur Madicken måste ligga på knä i vårgräset och betrakta vitsippan, så den inte ska ha blommat förgäves. Eller hur bullerbyflickorna kysser grodor och leker prinsessor i vårdiket medan bullerbypojkarna smyger i buskarna. Jag har en nära känsla av hur det vattnet ser ut, låter, luktar och upplevs trots att jag inte ordagrant kan återge hur det är beskrivet. Riktig vinter känner man in i benmärgen när Emil sliter i snöstormen för att få Lukas framåt i drivorna, allt medan Alfred ligger nedbäddad i blodförgiftning i släden bakom. Hur han gråter, Emil, och säger till Lukas; "Man blir så stark när man måste!" Emils förtvivlan känner man lika starkt som man känner vinterns kyla och storm.
Barndomen var idyllisk, lycklig och fri. Som tonåring kanske hon revolterade? Hamnade i dåligt sällskap? Var för nyfiken för den tid hon levde i? Hon har själv uttryckt en tröst till alla sorgsna tonåringar, att det går över. Det bottnar säkert i en egen sorgsenhet under den delen av sitt liv. När hon dessutom som 18-åring väntade barn med en 30 år äldre gift man var Vimmerby alldeles för litet. Astrid reste till Köpenhamn och födde där en son, som hon med stor sorg fick lämna kvar i fosterfamilj. Själv flyttade hon till Stockholm, arbetade och använde sina pengar till resor till sonen i Köpenhamn. En chef hon hade, Sture Lindgren, blev så småningom hennes make och då kunde hon äntligen resa till sonen för att hämta hem honom. Att ha varit tvungen att lämna sin son tros vara en anledning till många ensamma barn i hennes berättelser. Rasmus som bor på barnhem, Mio min Mio som bor i fosterfamilj, Skorpan Lejonhjärta som ligger ensam i sin kökssoffa...
Astrid födde en dotter också, och barnen fanns alltid i hennes närhet. Hon betraktade inte deras lek, hon lekte tillsammans med dem, hon var där. Hon skrev också, och att Pippi kom till efter dotterns önskemål från sängen; "Mamma, berätta om Pippi Långstrump" känner många till. Det är nästan så man vill tacka henne för hennes lunginflammation!
Den speciella kvällen där på gården Näs för 100 år sedan fylldes Hannas och Samuel Augusts hjärtan av kärlek till sin nyfödda dotter, det är jag säker på. Att hon senare kom att bli en av Sveriges mest omtyckta personer, mest lästa författare som de allra flesta av oss svenskar tycker oss ha en relation till, det visste de inget om. Och kanske hade det heller inte spelat så stor roll? En nyfödd bebis är ju ett mirakel i sig. Hur de tänkte och kände kan jag bara gissa. Däremot vet jag att mitt barnaminne inte hade varit detsamma utan henne. Mina egna minnen av naturen omkring mig, ett barns upplevelser, hade inte varit nertecknade med Astrid Lindgrens språk - och därmed hade de med all säkerhet varit en stor portion fattigare.
Idag firas det 100-årsdag i Nangijala med pompa och ståt - det är vad jag hoppas på i alla fall!
Det andra som jag fastnat för var att i det huset fick barnen leka. De fick leka vilt! Att Pippi Långstrump leker "inte nudda golv" med Tommy och Annika är ingen slump, ingen av Astrid verbalt påhittad lek - det var en lek hon och hennes syskon med liv och lust gav sig in i i "kammaren". Där klättrade de runt sängarna, byrån, spisen, pallen och allt gick ut på att inte tappa balansen och sätta en fot i golvet. Att spisen var sotig och dessutom kritades en gång i veckan bekymrade dem inte. Vad mer uppseendeväckande var att det heller inte bekymrade mamma Hanna, hon lät barnen hållas. Hur många mödrar i 1900-talets början tänkte så? Utomhus lekte de också "...så det var märkvärdigt att vi inte lekte ihjäl oss" som Astrid själv har sagt. De hoppade i hö så det kved i deras inälvor, de glömde helt bort att de varken fick blöta sig eller kunde simma - doppade sig i ån gjorde de ändå. De levde i, med och av naturen. Andades den. Det märker man också tydligt i hennes böcker. Hur Madicken måste ligga på knä i vårgräset och betrakta vitsippan, så den inte ska ha blommat förgäves. Eller hur bullerbyflickorna kysser grodor och leker prinsessor i vårdiket medan bullerbypojkarna smyger i buskarna. Jag har en nära känsla av hur det vattnet ser ut, låter, luktar och upplevs trots att jag inte ordagrant kan återge hur det är beskrivet. Riktig vinter känner man in i benmärgen när Emil sliter i snöstormen för att få Lukas framåt i drivorna, allt medan Alfred ligger nedbäddad i blodförgiftning i släden bakom. Hur han gråter, Emil, och säger till Lukas; "Man blir så stark när man måste!" Emils förtvivlan känner man lika starkt som man känner vinterns kyla och storm.
Barndomen var idyllisk, lycklig och fri. Som tonåring kanske hon revolterade? Hamnade i dåligt sällskap? Var för nyfiken för den tid hon levde i? Hon har själv uttryckt en tröst till alla sorgsna tonåringar, att det går över. Det bottnar säkert i en egen sorgsenhet under den delen av sitt liv. När hon dessutom som 18-åring väntade barn med en 30 år äldre gift man var Vimmerby alldeles för litet. Astrid reste till Köpenhamn och födde där en son, som hon med stor sorg fick lämna kvar i fosterfamilj. Själv flyttade hon till Stockholm, arbetade och använde sina pengar till resor till sonen i Köpenhamn. En chef hon hade, Sture Lindgren, blev så småningom hennes make och då kunde hon äntligen resa till sonen för att hämta hem honom. Att ha varit tvungen att lämna sin son tros vara en anledning till många ensamma barn i hennes berättelser. Rasmus som bor på barnhem, Mio min Mio som bor i fosterfamilj, Skorpan Lejonhjärta som ligger ensam i sin kökssoffa...
Astrid födde en dotter också, och barnen fanns alltid i hennes närhet. Hon betraktade inte deras lek, hon lekte tillsammans med dem, hon var där. Hon skrev också, och att Pippi kom till efter dotterns önskemål från sängen; "Mamma, berätta om Pippi Långstrump" känner många till. Det är nästan så man vill tacka henne för hennes lunginflammation!
Den speciella kvällen där på gården Näs för 100 år sedan fylldes Hannas och Samuel Augusts hjärtan av kärlek till sin nyfödda dotter, det är jag säker på. Att hon senare kom att bli en av Sveriges mest omtyckta personer, mest lästa författare som de allra flesta av oss svenskar tycker oss ha en relation till, det visste de inget om. Och kanske hade det heller inte spelat så stor roll? En nyfödd bebis är ju ett mirakel i sig. Hur de tänkte och kände kan jag bara gissa. Däremot vet jag att mitt barnaminne inte hade varit detsamma utan henne. Mina egna minnen av naturen omkring mig, ett barns upplevelser, hade inte varit nertecknade med Astrid Lindgrens språk - och därmed hade de med all säkerhet varit en stor portion fattigare.
Idag firas det 100-årsdag i Nangijala med pompa och ståt - det är vad jag hoppas på i alla fall!
2007-11-12
Vårt avlånga land
Imorgon ska jag tillbaka till jobbet efter 2 veckors höstlovs-/kompledighet. Det känns som om jag varit ledig mycket längre eftersom vi hunnit med så otroligt mycket under tiden och jag längtar efter jobbet igen (!). Vad skönt det känns att känna så igen - hoppas det håller i sig!
Under ledigheten har vi åkt bil. Punkt liksom. Alternativt - Sverige är ett avlångt land. Vi bor i Mälardalen och man inbillar sig lätt att det är mitt i Sverige, eftersom det är den centrala punkten där flest människor bor. Men oj vad det inte är mitt i... Vi åkte hemifrån lördag morgon v 43 och körde många timmar, till Örnsköldsvik. Inlånad bärbar DVD till dottern satt som en smäck; hon som är så pass ovan att få sitta i timmar och titta trodde nog jag fått snurren som lät henne titta på två filmer efter varandra - nästan fyra timmar! Och väl framme i Ö-vik (som inte uttalas Ööööövik utan ['Ö-'vik]) begav vi oss genast in på Paradisbadet, det bästaste äventyrsbad jag vet. Dottern instämde. Det var så rätt med bad & bus efter så lång stund i bilen. Vi röjde runt tills de stängde och sedan checkade vi in på hotellet där vi skulle sova. Middag ett par trappor ner var vad vi orkade, sedan somnade vi ovaggade.
Dagen efter bilade vi vidare norrut. Och mera norrut. Och så lite till. Efter drygt 100 mil sedan vi lämnat hemstaden landade vi i makens barndomshem. Makens pappa gick ju hastigt bort i början av september, på älgpasset, och lika tragiskt som det var, lika skönt är det faktiskt att vi nu kan åka dit. Bråket i familjen har ju omöjiggjort det tidigare. Maken hade fullt upp att hjälpa sin mamma ställa i ordning inför vintern. Vi hann också bila lite till - till tomten i Rovaniemi närmare bestämt. Där besökte vi också världens nordligaste McDonalds. Det som imponerade mest var att de hade riktigt mörkt, nästan svart, bröd att välja istället för det vanliga hamburgerbrödet. Jättegott!!
Efter nästan en vecka styrde vi kosan söderut genom inlandet. I världens högsta lappkåta, i Lycksele, lunchade vi. Kanske man kan göra det till en utmaning; att de matställen man väljer ska vara "världens... nånting"? Eller också räcker det att vi varit på två sådana ställen nu! Hur som helst, efter ca 60 mils bilresa infann vi oss hos mina föräldrar, mormor och morfar alltså. Där kom vi natten före snön! Så fantastiskt vackert och ljust det blir direkt! Störst av allt är att åka skoter med morfar. Jag säger inget om det, för jag minns själv känslan som barn att sätta sig gränsle på skotern framför pappa. Hur vintervinden bet i kinderna och hur spännande det var. Nu fanns det ju bara yttepyttelite snö, men både morfar och dottern är lika ivriga, så det räcker med lite för att ändå kunna köra. Som nummer två på listan kommer "godisbänken"; ett ställe där en stock över stigen förvandlats till tomtens plats att lämna en liten godisbit om man har tur. Dit har mormor och morfar promenerat med många barn - från dotterns kusiner som nu är 14 & 12 år, till mina kusiner och kusinbarn som också finns där uppe ibland. Men dottern är nog den mest frekventa besökaren - "tomten" har fullt upp att ha godis hemma kan jag avslöja!
Snöstorm var på väg in, så istället för att åka från mormor och morfar på fredagen som vi hade planerat, gav vi oss av torsdagmorgon istället. Stopp på Ikea i Sundsvall för lunchumgänge med vänner som bor där. Roligt! Sedan körde vi vidare och när vi äntligen rullade in på vår egen gata hade vi tuffat runt i Sverige, med ett par besök in i Finland, i 280 mil! Så Sverige är långt!
Under ledigheten har vi åkt bil. Punkt liksom. Alternativt - Sverige är ett avlångt land. Vi bor i Mälardalen och man inbillar sig lätt att det är mitt i Sverige, eftersom det är den centrala punkten där flest människor bor. Men oj vad det inte är mitt i... Vi åkte hemifrån lördag morgon v 43 och körde många timmar, till Örnsköldsvik. Inlånad bärbar DVD till dottern satt som en smäck; hon som är så pass ovan att få sitta i timmar och titta trodde nog jag fått snurren som lät henne titta på två filmer efter varandra - nästan fyra timmar! Och väl framme i Ö-vik (som inte uttalas Ööööövik utan ['Ö-'vik]) begav vi oss genast in på Paradisbadet, det bästaste äventyrsbad jag vet. Dottern instämde. Det var så rätt med bad & bus efter så lång stund i bilen. Vi röjde runt tills de stängde och sedan checkade vi in på hotellet där vi skulle sova. Middag ett par trappor ner var vad vi orkade, sedan somnade vi ovaggade.
Dagen efter bilade vi vidare norrut. Och mera norrut. Och så lite till. Efter drygt 100 mil sedan vi lämnat hemstaden landade vi i makens barndomshem. Makens pappa gick ju hastigt bort i början av september, på älgpasset, och lika tragiskt som det var, lika skönt är det faktiskt att vi nu kan åka dit. Bråket i familjen har ju omöjiggjort det tidigare. Maken hade fullt upp att hjälpa sin mamma ställa i ordning inför vintern. Vi hann också bila lite till - till tomten i Rovaniemi närmare bestämt. Där besökte vi också världens nordligaste McDonalds. Det som imponerade mest var att de hade riktigt mörkt, nästan svart, bröd att välja istället för det vanliga hamburgerbrödet. Jättegott!!
Efter nästan en vecka styrde vi kosan söderut genom inlandet. I världens högsta lappkåta, i Lycksele, lunchade vi. Kanske man kan göra det till en utmaning; att de matställen man väljer ska vara "världens... nånting"? Eller också räcker det att vi varit på två sådana ställen nu! Hur som helst, efter ca 60 mils bilresa infann vi oss hos mina föräldrar, mormor och morfar alltså. Där kom vi natten före snön! Så fantastiskt vackert och ljust det blir direkt! Störst av allt är att åka skoter med morfar. Jag säger inget om det, för jag minns själv känslan som barn att sätta sig gränsle på skotern framför pappa. Hur vintervinden bet i kinderna och hur spännande det var. Nu fanns det ju bara yttepyttelite snö, men både morfar och dottern är lika ivriga, så det räcker med lite för att ändå kunna köra. Som nummer två på listan kommer "godisbänken"; ett ställe där en stock över stigen förvandlats till tomtens plats att lämna en liten godisbit om man har tur. Dit har mormor och morfar promenerat med många barn - från dotterns kusiner som nu är 14 & 12 år, till mina kusiner och kusinbarn som också finns där uppe ibland. Men dottern är nog den mest frekventa besökaren - "tomten" har fullt upp att ha godis hemma kan jag avslöja!
Snöstorm var på väg in, så istället för att åka från mormor och morfar på fredagen som vi hade planerat, gav vi oss av torsdagmorgon istället. Stopp på Ikea i Sundsvall för lunchumgänge med vänner som bor där. Roligt! Sedan körde vi vidare och när vi äntligen rullade in på vår egen gata hade vi tuffat runt i Sverige, med ett par besök in i Finland, i 280 mil! Så Sverige är långt!
2007-11-04
Grammatiklektion
Logik från 7-åring:
-Jag har ont i nacken för jag har nog luggit konstigt i natt.
Om man tar tema på sitta så här:
sitta satt suttit
så är det ju inte mer än rätt att tema på ligga blir:
ligga låg luggit
Eller hur?!
Min mammas dialekt är ännu roligare att grammatikanalysera. Det är roligt att göra just sådant!
Att vara tvungen heter på hennes dialekt att gôtta. Tema blir:
gôtta gatt gôtte
Är det någon som kan översätta följande till svenska?
Jeg ha åldri´ gôtte men imåran kom jeg te å gôtta! Jeg gett nog göra ne...
Och för extra poäng; vilken tempusform tillhör då ordet "gett"?
-Jag har ont i nacken för jag har nog luggit konstigt i natt.
Om man tar tema på sitta så här:
sitta satt suttit
så är det ju inte mer än rätt att tema på ligga blir:
ligga låg luggit
Eller hur?!
Min mammas dialekt är ännu roligare att grammatikanalysera. Det är roligt att göra just sådant!
Att vara tvungen heter på hennes dialekt att gôtta. Tema blir:
gôtta gatt gôtte
Är det någon som kan översätta följande till svenska?
Jeg ha åldri´ gôtte men imåran kom jeg te å gôtta! Jeg gett nog göra ne...
Och för extra poäng; vilken tempusform tillhör då ordet "gett"?
2007-10-15
Lugnt och tyst
Jag förstår det uttrycket. Det är lugnt här nu. I och för sig massor att göra på jobbet, men lugnt mentalt. I am on top of things. Då blir det tyst. Jag har inte så mycket att dela med mig av. Jag har inte så många bokstäver som kräver att få bli ord som kräver att bli meningar. Bara om någon undrar om min tystnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)