Förkylningen river och sliter i kroppen. Förmodligen är det influensa jag har, men tack vare sprutan jag tog före jul så blir det inte värre än så här. Och tack så mycket, det räcker så bra som det är... När man är sjuk blir man matt och trött i kroppen. Det är precis vad som hänt även denna gång. Men inte visste jag att motivation väger så tungt. Att motivation blev mig övermäktigt att orka bära. Den föll tungt i backen, och sedan i söndags har jag slitit hårt för att få upp den igen. Men jag har inte orkat, jag har inte fått upp den. Sockermonstret satte sig i ett tidigt stadium mitt uppe på motivationen för att snabbt göra den ännu tyngre. Alltså helt omöjligt att lyfta. Och utan motivation under armen, men med sockermonster framför näsan, så... ja, då blir det som det blir. Den planerade ätdagen i lördags där godis och kakor var ok, blev istället lördagsöndagmåndagtisdagonsdag.
Jag är lika förkyld idag, som igår, minst. Men idag har jag i alla fall lyckats trycka undan sockermonstret så pass att jag ruckat motivationen från golvet och med stor möda tryckt fast den på mig igen. Absolut inte utan möda, och inte roligt någonstans, men igen - jag har inget annat alternativ. Jag ska fortsätta kämpa. Vad är min kamp jämfört med pappas? Och vad har han för val? Inget. Med den tanken orkar jag bära motivationen vidare. Jag ska fixa detta - igen!
2008-03-27
2008-03-21
Från rödaste rött till svartaste svart
Rött som i massor av liv, glädje och kraft.
Svart som i natten, död och sorg.
Däremellan flyger mina tankar. Mitt spektrum är stort, spretigt och intensivt. Så klart det kommer att gå bra! Så klart kommer tumören att krympa, pappa få tillbaka en del av sin andningförmåga. Så klart han inte kommer att behöva må så dåligt av behandlingen. Av den cytostatikabehandling som påbörjades igår. Han kommer att klara det och han kommer att klara det bra!
Sedan blir hålet stort, svart och djupt. Hur blir det sen? Om sen kommer alldeles snart? Hur utvecklas lungcancer? Hur blir det för pappa? Hur ska vi andra kunna stötta mitt i all egen förtvivlan? Stötta pappa, stötta varandra och hitta styrkan i det vi har här och nu. När allt är svart och hålet djupt, då är det svårt. Ibland måste man få stanna en stund i det svarta.
Men sedan är det allas vår skyldighet, inför oss själva och inför varandra, att i alla fall försöka klättra upp. Försöka klättra upp mot ljuset, upp mot det klart lysande röda! Vi har varandra nu. Just nu har vi det. Det är det enda vi vet, och det ska vi ta vara på.
Om man tänker en stund, ligger det mycket i ordspråket:
"Fyll dagarna med liv, inte bara livet med dagar!"
Svart som i natten, död och sorg.
Däremellan flyger mina tankar. Mitt spektrum är stort, spretigt och intensivt. Så klart det kommer att gå bra! Så klart kommer tumören att krympa, pappa få tillbaka en del av sin andningförmåga. Så klart han inte kommer att behöva må så dåligt av behandlingen. Av den cytostatikabehandling som påbörjades igår. Han kommer att klara det och han kommer att klara det bra!
Sedan blir hålet stort, svart och djupt. Hur blir det sen? Om sen kommer alldeles snart? Hur utvecklas lungcancer? Hur blir det för pappa? Hur ska vi andra kunna stötta mitt i all egen förtvivlan? Stötta pappa, stötta varandra och hitta styrkan i det vi har här och nu. När allt är svart och hålet djupt, då är det svårt. Ibland måste man få stanna en stund i det svarta.
Men sedan är det allas vår skyldighet, inför oss själva och inför varandra, att i alla fall försöka klättra upp. Försöka klättra upp mot ljuset, upp mot det klart lysande röda! Vi har varandra nu. Just nu har vi det. Det är det enda vi vet, och det ska vi ta vara på.
Om man tänker en stund, ligger det mycket i ordspråket:
"Fyll dagarna med liv, inte bara livet med dagar!"
2008-03-16
Antioxidanter
Har varit på hälsomässa idag och där fanns ett ställe att kolla mängden antioxidanter i kroppen. Jag äter ju efter konstens alla regler med frukt, bär och grönsaker... motionerar regelbundet och ligger under 25 i BMI. Skalan man mättes i var mellan 10.000-60.000. Man skulle ligga över 35.000 för att inte behöva göra något åt det.
Jag var helt säker på att jag låt way over... men tji fick jag!
Jag hade 29.000...
Bortförklarade det inför mig själv med att det inte var en pålitlig mätmetod, att den visade så bara för att de skulle få sälja sitt kosttillskott. Den förklaringen gick om intet när maken, som äter identiskt som jag, landade på 59.000 och hon som pratade med mig avrådde mig att köpa deras kosttillskott eftersom jag har min hjärtsjukdom...
Så nu sitter jag här rätt chockad och ledsen, milt sagt. Hon var mycket allvarlig i sitt bemötande, tryckte hårt på att jag måste hitta saker att förändra. Mat och motion finns inget att säga om, hon sa gång på gång; "Du är fullt medveten", utan påpekade istället min sömn och stressen. Tack så mycket... den negativa jobbrelaterade stressen är svår att komma åt... pappas lungcancer kan jag dessvärre inte ändra på... och att FK nu ska utreda min 25%-iga sjukersättning kan jag ju heller inte påverka. Det som finns kvar är sömnen. Jag ska göra ett ärligt försök att komma i säng runt 22.00 även om det känns helt omöjligt. Jag har det att välja på eller dö i förtid, typ. Jag klarade av att gå ner över 30 kg i vikt när jag kände dödens snara om halsen... nu är det sömnen jag har att ta tag i. Jag ska sannerligen försöka!
Jag var helt säker på att jag låt way over... men tji fick jag!
Jag hade 29.000...
Bortförklarade det inför mig själv med att det inte var en pålitlig mätmetod, att den visade så bara för att de skulle få sälja sitt kosttillskott. Den förklaringen gick om intet när maken, som äter identiskt som jag, landade på 59.000 och hon som pratade med mig avrådde mig att köpa deras kosttillskott eftersom jag har min hjärtsjukdom...
Så nu sitter jag här rätt chockad och ledsen, milt sagt. Hon var mycket allvarlig i sitt bemötande, tryckte hårt på att jag måste hitta saker att förändra. Mat och motion finns inget att säga om, hon sa gång på gång; "Du är fullt medveten", utan påpekade istället min sömn och stressen. Tack så mycket... den negativa jobbrelaterade stressen är svår att komma åt... pappas lungcancer kan jag dessvärre inte ändra på... och att FK nu ska utreda min 25%-iga sjukersättning kan jag ju heller inte påverka. Det som finns kvar är sömnen. Jag ska göra ett ärligt försök att komma i säng runt 22.00 även om det känns helt omöjligt. Jag har det att välja på eller dö i förtid, typ. Jag klarade av att gå ner över 30 kg i vikt när jag kände dödens snara om halsen... nu är det sömnen jag har att ta tag i. Jag ska sannerligen försöka!
2008-03-08
Tillbakablick
Jag satt och sökte en sak i bloggen, som jag för övrigt inte hittar, och ramlade över detta. Att på fem punkter lista vad jag önskade av år 2007. Nu när jag har 2007 i backspegeln kan jag utan att överdriva säga att det är tur att man inte vet i förhand. Inte många av mina önskningar slog in...
Detta önskade jag: (inom parentes och i kursiv stil min kommentar idag)
Saker och ting faller på plats på skolan igen så att jag får komma tillbaka till känslan att verkligen trivas på jobbet med mina elever.
(Denna punkt är uppfylld. Jag trivs med jobbet och jag trivs med eleverna. Vi har börjat "växa ihop" så som jag önskar för att ha ett respektfullt samspel. ...förutom det jag skrev om i natt då, men summan är att denna punkt är uppfylld!)
Dottern löser läskoden, om inte till våren så i alla fall till hösten när hon börjar 1:an. Jag önskar så för hennes skull att hon inte ska behöva ha svårt med läsning och skrivning.
(Detta är både och. Hon löste läskoden precis på slutet av ht i 1:an. Det går trögt, men hon identifierar sig som läsare och framför allt - hon trivs i skolan.)
Att jag nästa jul kan titta tillbaka på ett år som normalviktig - till det finns inget alternativ, men att det inte ska vara samma kamp att hålla den. Att jag kanske lyckats hitta lite balans i mitt ätande.
(Detta gick inte alls. Under 2007 har jag varit tjockare än på länge. Vid ett par tillfällen varit över 70 kg, när jag hade satt 65 kg som en absolut övre gräns...)
Jag smäller i med en rejäl önskning - att jag fått stå i direktsändning i bingolotto och snurra på hjulet och kammat hem 3-5 miljoner kronor!
(Denna punkt var en dröm snarare än en önskan, och har också förblivit en dröm - men en för våra mått mätt stor vinst vann vi i våras; 10.000 kr på postkodsmiljonären!)
Fast mest av allt att alla mina nära och kära ska få vara friska och må bra. Bort, bort med de depressioner som några vänner kämpar med och inga andra läskigheter vill vi veta av heller!
(Den tyngsta av dem alla. Så sjuk som pappa varit under 2007 önskar jag inte ens min värste ovän. Först sorkpest under januari-mars, en riktigt jobbig sjukdom, men ändå en sjukdom man tillfrisknar från. Sedan hans andningsproblem sedan maj - som hållit oss alla i skräckens grepp. Bloggläsare vet ju lika väl som jag vad det visade sig vara; lungcancer. Ett besked vi fortfarande försöker väcka oss ut mardrömmen för att slippa...)
Detta önskade jag: (inom parentes och i kursiv stil min kommentar idag)
(Denna punkt är uppfylld. Jag trivs med jobbet och jag trivs med eleverna. Vi har börjat "växa ihop" så som jag önskar för att ha ett respektfullt samspel. ...förutom det jag skrev om i natt då, men summan är att denna punkt är uppfylld!)
(Detta är både och. Hon löste läskoden precis på slutet av ht i 1:an. Det går trögt, men hon identifierar sig som läsare och framför allt - hon trivs i skolan.)
(Detta gick inte alls. Under 2007 har jag varit tjockare än på länge. Vid ett par tillfällen varit över 70 kg, när jag hade satt 65 kg som en absolut övre gräns...)
(Denna punkt var en dröm snarare än en önskan, och har också förblivit en dröm - men en för våra mått mätt stor vinst vann vi i våras; 10.000 kr på postkodsmiljonären!)
(Den tyngsta av dem alla. Så sjuk som pappa varit under 2007 önskar jag inte ens min värste ovän. Först sorkpest under januari-mars, en riktigt jobbig sjukdom, men ändå en sjukdom man tillfrisknar från. Sedan hans andningsproblem sedan maj - som hållit oss alla i skräckens grepp. Bloggläsare vet ju lika väl som jag vad det visade sig vara; lungcancer. Ett besked vi fortfarande försöker väcka oss ut mardrömmen för att slippa...)
Jubileum
Jag glömde skriva det igår... Men igår hade jag ett litet jubileum!
Den 7 mars 2002, för 6 år sedan, hade jag fått tvärnog av att vikten vandrat uppåt igen. Jag hade vägt 3-siffrigt under några år, men lyckats gå ner 10 kg och blev sedan gravid. Efter en graviditet from hell hade jag gått ner från 92 till 78 kg, blivit svårt hjärtsjuk, blivit förlöst 2 månader för tidigt och bara precis lyckats överleva. Jag hade ett stort bagage erfarenhet jag hade kunnat vara utan, men också fått två dyrbara skatter; dottern som trots sin litenhet (1,5 kg) och tidiga start var stark och mådde bra, och så en "ny" smal kropp...
Dottern blev bara ljuvligare och ljuvligare, men när hon var 1,5 år var inte min kropp det minsta ljuvlig längre. Jag hade då gått upp från 78 till 96 kg och var på god väg att bli 3-siffrig igen. Hjärtsjuk fortfarande med medicinering och en del restriktioner runt hur jag skulle leva - och som jag skrev, så fick jag tvärnog! Jag diskuterade mycket livligt med mig själv på kvällen den 6:e mars. Om jag hade tänkt äta ihjäl mig. Om jag tyckte att jag hade rätt att plåga mitt svaga hjärta med en stor övervikt, så att jag med stor säkerhet skulle dö i förtid. Jag hade ju "lurat döden" 1,5 år tidigare, var det dödens tur att lura mig nu? Efter den diskussionen slog jag upp VVs tider i min stad och redan nästa dag skrev jag in mig.
Jag hade aldrig tidigare viktminskat "på riktigt". Halvhjärtade försök och många och långa trånande blickar mot "mirakelkurer". Men nu var det nu eller aldrig! Jag räknade points, mätte och vägde allt.
Fjorton månader senare gick jag i mål på 68 kg. Visst var det kämpigt mellan varven, men ojojoj vad jag är glad och stolt över resan. Och vad det var värt det! Lite symboliskt är att jag just idag väger exakt det, 68,0 kg visade vågen i morse. Nu är det ju inte målet längre. Kroppen har omformats och jag har upptäckt att jag trivs bättre ner mot 63 kg, men då var jag klar. Stolt och klar!
Idag, 6 år senare, sitter jag här med en stor ryggsäck kunskap. Jag kan riktigt mycket om näringslära, sockerberoende och viktkamp numera. För även om jag för nästan 5 år sedan gick i mål var det långt ifrån likställt med "klar". Jag hade hört det sägas men förstod det inte. Därför har min målviktstid varit vinglig. Det jag nu både vet och förstår är att klar - det blir jag aldrig. Jag är missbrukare av socker och får varje dag bestämma mig för att leva "nykter". De dagar jag inte bestämmer mig för det får jag istället ta kampen att hitta en balans, eller besvikelsen av att braka igenom i ett rejält "missbruk" - samtidigt som det också är en njutning, på något skruvat sätt...
Idag njuter jag av min kunskap och min kamp. För trots allt - sedan den dagen för 6 år sedan har jag hållit löftet till mig själv; "tjock tänker jag aldrig mer utsätta min kropp för att vara!
Den 7 mars 2002, för 6 år sedan, hade jag fått tvärnog av att vikten vandrat uppåt igen. Jag hade vägt 3-siffrigt under några år, men lyckats gå ner 10 kg och blev sedan gravid. Efter en graviditet from hell hade jag gått ner från 92 till 78 kg, blivit svårt hjärtsjuk, blivit förlöst 2 månader för tidigt och bara precis lyckats överleva. Jag hade ett stort bagage erfarenhet jag hade kunnat vara utan, men också fått två dyrbara skatter; dottern som trots sin litenhet (1,5 kg) och tidiga start var stark och mådde bra, och så en "ny" smal kropp...
Dottern blev bara ljuvligare och ljuvligare, men när hon var 1,5 år var inte min kropp det minsta ljuvlig längre. Jag hade då gått upp från 78 till 96 kg och var på god väg att bli 3-siffrig igen. Hjärtsjuk fortfarande med medicinering och en del restriktioner runt hur jag skulle leva - och som jag skrev, så fick jag tvärnog! Jag diskuterade mycket livligt med mig själv på kvällen den 6:e mars. Om jag hade tänkt äta ihjäl mig. Om jag tyckte att jag hade rätt att plåga mitt svaga hjärta med en stor övervikt, så att jag med stor säkerhet skulle dö i förtid. Jag hade ju "lurat döden" 1,5 år tidigare, var det dödens tur att lura mig nu? Efter den diskussionen slog jag upp VVs tider i min stad och redan nästa dag skrev jag in mig.
Jag hade aldrig tidigare viktminskat "på riktigt". Halvhjärtade försök och många och långa trånande blickar mot "mirakelkurer". Men nu var det nu eller aldrig! Jag räknade points, mätte och vägde allt.
Fjorton månader senare gick jag i mål på 68 kg. Visst var det kämpigt mellan varven, men ojojoj vad jag är glad och stolt över resan. Och vad det var värt det! Lite symboliskt är att jag just idag väger exakt det, 68,0 kg visade vågen i morse. Nu är det ju inte målet längre. Kroppen har omformats och jag har upptäckt att jag trivs bättre ner mot 63 kg, men då var jag klar. Stolt och klar!
Idag, 6 år senare, sitter jag här med en stor ryggsäck kunskap. Jag kan riktigt mycket om näringslära, sockerberoende och viktkamp numera. För även om jag för nästan 5 år sedan gick i mål var det långt ifrån likställt med "klar". Jag hade hört det sägas men förstod det inte. Därför har min målviktstid varit vinglig. Det jag nu både vet och förstår är att klar - det blir jag aldrig. Jag är missbrukare av socker och får varje dag bestämma mig för att leva "nykter". De dagar jag inte bestämmer mig för det får jag istället ta kampen att hitta en balans, eller besvikelsen av att braka igenom i ett rejält "missbruk" - samtidigt som det också är en njutning, på något skruvat sätt...
Idag njuter jag av min kunskap och min kamp. För trots allt - sedan den dagen för 6 år sedan har jag hållit löftet till mig själv; "tjock tänker jag aldrig mer utsätta min kropp för att vara!
Långt borta
Det var bara en vecka sedan, men OJ vad detta känns långt borta. En vecka på jobbet så var den känslan historia...
2008-03-07
En dag på jobbet...
Eller: Trasiga tonårsrelationer
I min klass finns sex stycken tjejer som är vänner och ovänner om vartannat. Inte helt lätt att hänga med. Så här:
1:an är informell ledare, hon styr de andra med järnhand
2:an är för tillfället "kronprinsessa" till 1:an, helt utan eget "jag", är "ingen" utan 1:an
3:an är trean i trion. Hon finns med så länge hon gör som 1:an säger men bryter ihop när hon försöker gå något som liknar en egen väg, som direkt "dissas" av 1:an förstås. Vägrar då att gå till skolan på några dagar och överväger starkt att byta skola.
4:an kom ny i höstas och var först 2:ans bästis, skolkade och hade urtrist attityd. Sedan blev hon 5:ans bästis - bra för dem båda och attityden mot oss vuxna förändrades drastiskt
5:an hör egentligen inte alls till det här gängen, men har ingen annan att umgås med i klassen då de få tjejer som finns utöver dessa inte alls passar ihop med henne. Utanför skolan har 5:an andra kompisar, men i skolan är det dessa som finns.
6:an har varit väldigt utanför länge. Mobbad, så länge 1:an bestämt sig för att hon inte har i gänget att göra och förstås den primära anledningen till vårt hårda arbete. Ingen ska behöva ha ont i magen av att gå till skolan!
Vi har slagit knut på oss själva för att hitta en lösning. Tjejerna är övertygade om sin egen/sitt gängs sanning. Helt säkra på att "de andra" ljuger. Föräldrarna är helt säkra på detsamma. Vi har bjudit in dem, föräldrarna till barn 1-3 & 6, för att tillsammans med professionell hjälp utifrån, komma till en lösning där alla ska kunna existera tillsammans. Bara 6:ans föräldrar kom. De andra behövde inte för deras flickor hade inte gjort något, de talar sanning... De vet att deras barn talar sanning och de andra ljuger... Samtidigt som 1:ans föräldrar vägrar komma förbjuder de oss att samtala med flickan om de inte är närvarande...
Ridå.
Timme ut och timme in har vi jobbat med detta. I onsdags påbörjades ett samarbete med två andra utomstående. Planen är att börja jobba i hela klassen, för att sedan rikta in arbetet mot det här gänget utan att de märker att de är målet. Vi förde ett mycket långt samtal där vi försökte ge dem en så klar bild som möjligt av situationen. Vilket är nästan omöjligt eftersom det här handlar om en division jag under mina 12 år som lärare inte ens varit i närheten av. De antog utmaningen och ska komma om en vecka för att påbörja arbetet. 6:ans utsatthet i fokus förstås.
Samma eftermiddag, i onsdags, blir helt plötsligt 1:an och 6:an vänner igen. Fridens? Njae... Nu ska detta diskuteras och analyseras och stötas och blötas. Hos rektor. Hos skolsyter. Hos specialpedagogen. För sig själva. Trots att alla vuxna inblandade trycker på vikten att göra detta utanför lektionstid, så är det (förstås) lektionerna de tar i anspråk. Att ingen av nr 1-3 & 6 har betyg i alla kärnämnen kommer väl knappast som någon överraskning...? Jaha, förutom detta, att de använder lektionstid, är det fridens då? Nej. Nu rubbas cirklarna. Nu blir konstellationerna annorlunda. Då poppar andra konflikter upp. Idag klippte 1:an helt sonika till 4:an. Efteråt samtalade de tillsammans med specialpedagogen. Det gick hyfsat. Men samtidigt fick 4:an föra talan även för 2:an och 5:an som absolut inte själva vågar säga vad de tycker om 1:an. Detta i sin tur leder till att 4:an känner sig som en svikare som lämnat ut sina vänner... och bryter ihop i tårar och går hem.
1:an vill också gå hem för hon är också ledsen "...och förresten har jag kräkts också!" (eh, ja visst, troligt. Inte.) Blir ombedd att leta reda på mig eftersom jag är klassföreståndare men nej, det vill hon inte. Går istället och meddelar expeditionen att hon tänker gå hem. Men sitter kvar i skolan. Utan att gå på den lektion jag har, där hon skulle ha varit med...
Så här snurrigt är det hela tiden och hur mycket jag än försöker lämna jobbet på jobbet så hinner jag av den här anledningen inte med jobbet - ja just ja! Jag har ju lektioner att förbereda, utföra och efterarbeta också!! Och utöver detta har jag också ett gäng killar som absolut inte klarar av korridorstiden. De stökar runt med varandra och med andra, så förutom sin i gruppen inbördes beundran, är resten av eleverna runt om dem hjärtligt trötta på stöket. Det var otroligt intensivt idag runt båda grupperna, plus att jag har 5 lektioner på fredagar så det är fullt upp ändå. När så en av kollegorna kommer in och säger: "NN (en otroligt "välartad", noggrann flicka) har svalt en bit av en penna som fastnat i halsen!" ...ja, då bröt jag ihop i en halvskrattande/halvgråtande hög!
Det händer saker på jobbet varje dag!
I min klass finns sex stycken tjejer som är vänner och ovänner om vartannat. Inte helt lätt att hänga med. Så här:
1:an är informell ledare, hon styr de andra med järnhand
2:an är för tillfället "kronprinsessa" till 1:an, helt utan eget "jag", är "ingen" utan 1:an
3:an är trean i trion. Hon finns med så länge hon gör som 1:an säger men bryter ihop när hon försöker gå något som liknar en egen väg, som direkt "dissas" av 1:an förstås. Vägrar då att gå till skolan på några dagar och överväger starkt att byta skola.
4:an kom ny i höstas och var först 2:ans bästis, skolkade och hade urtrist attityd. Sedan blev hon 5:ans bästis - bra för dem båda och attityden mot oss vuxna förändrades drastiskt
5:an hör egentligen inte alls till det här gängen, men har ingen annan att umgås med i klassen då de få tjejer som finns utöver dessa inte alls passar ihop med henne. Utanför skolan har 5:an andra kompisar, men i skolan är det dessa som finns.
6:an har varit väldigt utanför länge. Mobbad, så länge 1:an bestämt sig för att hon inte har i gänget att göra och förstås den primära anledningen till vårt hårda arbete. Ingen ska behöva ha ont i magen av att gå till skolan!
Vi har slagit knut på oss själva för att hitta en lösning. Tjejerna är övertygade om sin egen/sitt gängs sanning. Helt säkra på att "de andra" ljuger. Föräldrarna är helt säkra på detsamma. Vi har bjudit in dem, föräldrarna till barn 1-3 & 6, för att tillsammans med professionell hjälp utifrån, komma till en lösning där alla ska kunna existera tillsammans. Bara 6:ans föräldrar kom. De andra behövde inte för deras flickor hade inte gjort något, de talar sanning... De vet att deras barn talar sanning och de andra ljuger... Samtidigt som 1:ans föräldrar vägrar komma förbjuder de oss att samtala med flickan om de inte är närvarande...
Ridå.
Timme ut och timme in har vi jobbat med detta. I onsdags påbörjades ett samarbete med två andra utomstående. Planen är att börja jobba i hela klassen, för att sedan rikta in arbetet mot det här gänget utan att de märker att de är målet. Vi förde ett mycket långt samtal där vi försökte ge dem en så klar bild som möjligt av situationen. Vilket är nästan omöjligt eftersom det här handlar om en division jag under mina 12 år som lärare inte ens varit i närheten av. De antog utmaningen och ska komma om en vecka för att påbörja arbetet. 6:ans utsatthet i fokus förstås.
Samma eftermiddag, i onsdags, blir helt plötsligt 1:an och 6:an vänner igen. Fridens? Njae... Nu ska detta diskuteras och analyseras och stötas och blötas. Hos rektor. Hos skolsyter. Hos specialpedagogen. För sig själva. Trots att alla vuxna inblandade trycker på vikten att göra detta utanför lektionstid, så är det (förstås) lektionerna de tar i anspråk. Att ingen av nr 1-3 & 6 har betyg i alla kärnämnen kommer väl knappast som någon överraskning...? Jaha, förutom detta, att de använder lektionstid, är det fridens då? Nej. Nu rubbas cirklarna. Nu blir konstellationerna annorlunda. Då poppar andra konflikter upp. Idag klippte 1:an helt sonika till 4:an. Efteråt samtalade de tillsammans med specialpedagogen. Det gick hyfsat. Men samtidigt fick 4:an föra talan även för 2:an och 5:an som absolut inte själva vågar säga vad de tycker om 1:an. Detta i sin tur leder till att 4:an känner sig som en svikare som lämnat ut sina vänner... och bryter ihop i tårar och går hem.
1:an vill också gå hem för hon är också ledsen "...och förresten har jag kräkts också!" (eh, ja visst, troligt. Inte.) Blir ombedd att leta reda på mig eftersom jag är klassföreståndare men nej, det vill hon inte. Går istället och meddelar expeditionen att hon tänker gå hem. Men sitter kvar i skolan. Utan att gå på den lektion jag har, där hon skulle ha varit med...
Så här snurrigt är det hela tiden och hur mycket jag än försöker lämna jobbet på jobbet så hinner jag av den här anledningen inte med jobbet - ja just ja! Jag har ju lektioner att förbereda, utföra och efterarbeta också!! Och utöver detta har jag också ett gäng killar som absolut inte klarar av korridorstiden. De stökar runt med varandra och med andra, så förutom sin i gruppen inbördes beundran, är resten av eleverna runt om dem hjärtligt trötta på stöket. Det var otroligt intensivt idag runt båda grupperna, plus att jag har 5 lektioner på fredagar så det är fullt upp ändå. När så en av kollegorna kommer in och säger: "NN (en otroligt "välartad", noggrann flicka) har svalt en bit av en penna som fastnat i halsen!" ...ja, då bröt jag ihop i en halvskrattande/halvgråtande hög!
Det händer saker på jobbet varje dag!
2008-03-06
Men vad drygt!
Jag har sjukersättning på 25% pga svårt att hantera stress, att jag snabbt promenerar i riktning mot "väggen" när jag jobbar heltid. Jag har gång på gång försökt jobba 100% sedan jag kom tillbaka efter föräldraledigheten för 6 år (!) sedan och i bagaget hade jag ju då också hjärtsjukdomshistoriken. Efter några år med många 25%-iga sjukskrivningsperioder och ännu fler läkarmöten, blev jag "sjukpensionerad" på 25% under en begränsad tid på 2 år. Numera heter det inte pension utan istället sjukersättning och skillnaden mot sjukskrivning är att det löper över längre tid, men fortfarande tidsbegränsat, och att man får 60% av lönen istället för de 80% man får vid sjukskrivning.
Vad är det som är drygt då? Jo, idag ligger ett brev från försäkringskassan; "Eftersom du varit sjuk en längre tid ska Försäkringskassan utreda om du behöver stöd att komma tillbaka till arbetslivet" Är det bara jag som reagerar på formuleringen? Jag är i arbetslivet, men arbetar 75%. Dessutom har jag sjukersättning fram till oktober -08, vad ska utredas nu? Har de helt plötsligt sådan framförhållning?
Usch, vad det river upp oro och grubblerier. Jag klarar mig precis med näsan ovanför vattenytan på 75%. Att jobba 100% känns fullständigt övermäktigt... och den oron som satte sig i magen direkt nu kan jag helt klart leva utan. Jag orkar inte fler saker att grubbla på.
Vad är det som är drygt då? Jo, idag ligger ett brev från försäkringskassan; "Eftersom du varit sjuk en längre tid ska Försäkringskassan utreda om du behöver stöd att komma tillbaka till arbetslivet" Är det bara jag som reagerar på formuleringen? Jag är i arbetslivet, men arbetar 75%. Dessutom har jag sjukersättning fram till oktober -08, vad ska utredas nu? Har de helt plötsligt sådan framförhållning?
Usch, vad det river upp oro och grubblerier. Jag klarar mig precis med näsan ovanför vattenytan på 75%. Att jobba 100% känns fullständigt övermäktigt... och den oron som satte sig i magen direkt nu kan jag helt klart leva utan. Jag orkar inte fler saker att grubbla på.
2008-03-05
Cancerdjävulen igen
Det finns ju där under ytan hela tiden. Ibland får jag bort det några stunder i taget, men minsta lilla så finns det där igen. På måndag ska pappa till en annan stad, en stor stad med stort sjukhus. En sk "second opinion". Ny röntgen, träffa annan läkare och få behandling bestämd. Nervöst och oroligt, men jag fortsätter med en dåres envishet att också tvinga fram förhoppning. Jag måste också känna förhoppning och tilltro - och försöker samtidigt skicka det vidare i tanken. Till pappa. Och till mamma.
Ett telefonsamtal ikväll gör tanken tung igen. En mycket kär vän, tillika pensionerad kollega, ringde. Länge, länge sedan sist, säkert över ett år. Hon har under det året förlorat sin "vän", som hon säger. Mannen hon hann få 9 år tillsammans med. Hon har också förlorat hunden de haft tillsammans. Nu ringer hon för att berätta att även hon har en tung måndag framför sig. Då läggs hon in på annat stort sjukhus för att utreda hur tumören de hittat i hennes mage ska behandlats. Hon bor några mil ifrån. Jag ska nog ändå köra de milen i helgen för att hälsa på henne, om hon orkar med mitt besök. Magkänslan säger så och den brukar ha rätt. Tyvärr, måste jag säga i det här fallet...
Sedan tvingar jag tillbaka förhoppning och tilltro. Jag åker för att träffa henne nu och jag åker tillbaka när hon skrivs ut från sjukhuset. Så klart. På samma sätt som jag litar på att Kära goda godheten finns i dubbel upplaga för att lugna, stötta och stärka. Dubbel upplaga, för att finnas på plats på båda de stora sjukhusen på måndag.
Ett telefonsamtal ikväll gör tanken tung igen. En mycket kär vän, tillika pensionerad kollega, ringde. Länge, länge sedan sist, säkert över ett år. Hon har under det året förlorat sin "vän", som hon säger. Mannen hon hann få 9 år tillsammans med. Hon har också förlorat hunden de haft tillsammans. Nu ringer hon för att berätta att även hon har en tung måndag framför sig. Då läggs hon in på annat stort sjukhus för att utreda hur tumören de hittat i hennes mage ska behandlats. Hon bor några mil ifrån. Jag ska nog ändå köra de milen i helgen för att hälsa på henne, om hon orkar med mitt besök. Magkänslan säger så och den brukar ha rätt. Tyvärr, måste jag säga i det här fallet...
Sedan tvingar jag tillbaka förhoppning och tilltro. Jag åker för att träffa henne nu och jag åker tillbaka när hon skrivs ut från sjukhuset. Så klart. På samma sätt som jag litar på att Kära goda godheten finns i dubbel upplaga för att lugna, stötta och stärka. Dubbel upplaga, för att finnas på plats på båda de stora sjukhusen på måndag.
2008-03-02
Ljusterapi
Ljusterapi eller ljusbad - båda orden fungerar. Över 1 meter snö när vi kom. Än mer när vi for eftersom det har snöat en hel del under veckan också. Mest på nätterna konstigt nog, så vi har haft flera dagar som på bilden. Ledighet. Familjetid. Vänskapstid. Dottern har lyst ikapp med solen. Nu är vi hemma igen. Grått är ordet då. Grå himmel. Grå omgivningar. Grå asfalt. Tre riktigt arbetssamma veckor på jobbet framför mig. Både i tid och mentalt. Jag föredrar över 1 meter snö, sol och ledighet. Bara en vecka till... Är jag underlig då?
2008-02-26
Nu känns det inte konstigt längre!
Med snö alltså! Idag har det snöat hela dagen, säkert en decimeter har det kommit. Härligt! Igår sken istället solen från en klarblå himmel. Det gör inte ont det heller!
Däremot gör kroppen ont. Väldigt ont! Det börjar kännas att den utsätts för aktiviteter den inte är van vid flera timmar om dagen. Mina "framben" - skenben heter det väl, framsidan av vaden - gör riktigt ont! Jag har nya pjäxor och behöver nog justera dem lite, men så som det nu är så gör det ont bara jag tittar på benen. Att sedan "Bogsera barn" är också en aktivitet jag inte är så van vid. Och lägg därtill "Ha barn framför sig i liften. Den lååånga anslutningsliften mellan fjällen" Och så "Vanlig skidåkning", och förstås "Åka skidor med barn i sele framför, vilket innebär att jag måste ploga för att bromsa både mig och barn"... Ja, det gör ont. I ben. I rygg. I axlar. Träningsvärk. Skönt på ett sätt men irriterande samtidigt eftersom vi har flera dagar kvar och jag vill åka så mycket jag bara kan och hinner!
Min dotter är makalös, om jag får säga det själv. Och det får jag ju!! Idag har hon för första gången fått använda hett eftertraktade stavar. Jag visade en gång, sedan gled hon nedför en ganska brant backe och satte i stavarna precis rätt hela tiden. Fort går det, rejäla svängar som reglerar hastigheten och hon har full koll hela tiden. Hon har ändå inte åkt så mycket, i fjol sammanlagt 10 dagar tror jag. Året innan snarare 5 dagar och året innan det kanske 3 dagar. Hon lyser som en sol när hon glider iväg med skidskolegruppen, och när vi åkt klart bara inte vill hon gå in. När vi andra stupar in i stugan, helt borta av trötthet, då stannar hon ute med slalompjäxor på och leker i en stor snöhög utanför stugan. Jag är imponerad av henne!! Och stolt förstås!
Så vad gör lite fysisk smärta i kroppen? Mentalt är detta liniment - liniment som får räcka till även för ömmande ben, värkande axlar och spänd rygg. Jag mår bra!
Däremot gör kroppen ont. Väldigt ont! Det börjar kännas att den utsätts för aktiviteter den inte är van vid flera timmar om dagen. Mina "framben" - skenben heter det väl, framsidan av vaden - gör riktigt ont! Jag har nya pjäxor och behöver nog justera dem lite, men så som det nu är så gör det ont bara jag tittar på benen. Att sedan "Bogsera barn" är också en aktivitet jag inte är så van vid. Och lägg därtill "Ha barn framför sig i liften. Den lååånga anslutningsliften mellan fjällen" Och så "Vanlig skidåkning", och förstås "Åka skidor med barn i sele framför, vilket innebär att jag måste ploga för att bromsa både mig och barn"... Ja, det gör ont. I ben. I rygg. I axlar. Träningsvärk. Skönt på ett sätt men irriterande samtidigt eftersom vi har flera dagar kvar och jag vill åka så mycket jag bara kan och hinner!
Min dotter är makalös, om jag får säga det själv. Och det får jag ju!! Idag har hon för första gången fått använda hett eftertraktade stavar. Jag visade en gång, sedan gled hon nedför en ganska brant backe och satte i stavarna precis rätt hela tiden. Fort går det, rejäla svängar som reglerar hastigheten och hon har full koll hela tiden. Hon har ändå inte åkt så mycket, i fjol sammanlagt 10 dagar tror jag. Året innan snarare 5 dagar och året innan det kanske 3 dagar. Hon lyser som en sol när hon glider iväg med skidskolegruppen, och när vi åkt klart bara inte vill hon gå in. När vi andra stupar in i stugan, helt borta av trötthet, då stannar hon ute med slalompjäxor på och leker i en stor snöhög utanför stugan. Jag är imponerad av henne!! Och stolt förstås!
Så vad gör lite fysisk smärta i kroppen? Mentalt är detta liniment - liniment som får räcka till även för ömmande ben, värkande axlar och spänd rygg. Jag mår bra!
2008-02-23
Sportlov!
I morgon laddar vi för en veckas skidåkning. Då våren tydligen bestämt sig för att slå sig ner här i trakten både per definition och i känsla (snödroppar, blommande buske, svärmare, skalbagge...) känns det både konstigt och overkligt att vi ska ha med snö och skidor att göra redan i morgon. Men roligt!
2008-02-15
Men nu räcker det väl?!
Dottern blev piggare och piggare allt eftersom sedan senaste inlägget. Onsdag var hon hemma, klagade att hon hade tråkigt och ville gå ut. Matlust kunde vi väl inte direkt skryta med men de få gånger hon haft magsjuka har det sett ut så, det har varit väldigt trögt att komma igång med ätandet. Så igår fick hon gå till skolan. Maken flexade ut lite tid och hämtade henne tidigare för att inte första dagen skulle bli så lång. Middagen gick i med lite påminnelser. Hon fick ett chokladhjärta som alla-hjärtansdagspresent och det åt hon. Gick och lade sig. Somnade.
Kl 00.10 vaknade hon och hade ont i magen. Gick upp och kissade och sa sedan glatt godnatt. Försvann upp i sin nya loftsäng, som hon alltså sov i för andra natten, och det blev tyst. Efter 10 minuter till, när maken och jag äntligen var på väg i säng, ropade hon igen. Jag ställde mig på en stol bredvid och försökte höra på vilket sätt hon hade ont i magen. Det kunde hon inte svara på, men satte sig upp på knä i sängen... tack och lov! För i samma andetag kaskadkräktes hon rakt ut i luften. Hon befann sig alltså ca 1.70 upp i luften. Två omgångar till kom. Det var "kräk" överallt! Själv hann jag ta skydd under loftsängen och klarade därmed överkroppen. Ja, fler detaljer behövs väl inte.
Vi sanerade både dotter och rum efter bästa förmåga. Hon fick lägga sig i min säng och jag lade mig i gästsängen. Maken har "vabbat" idag igen och vi är hjärtligt trötta på allt vad kräksjukor heter nu. Mest dottern som är upprörd över att inte få vara i skolan. Jag vägrar förresten att må illa. Vägrar!
Kl 00.10 vaknade hon och hade ont i magen. Gick upp och kissade och sa sedan glatt godnatt. Försvann upp i sin nya loftsäng, som hon alltså sov i för andra natten, och det blev tyst. Efter 10 minuter till, när maken och jag äntligen var på väg i säng, ropade hon igen. Jag ställde mig på en stol bredvid och försökte höra på vilket sätt hon hade ont i magen. Det kunde hon inte svara på, men satte sig upp på knä i sängen... tack och lov! För i samma andetag kaskadkräktes hon rakt ut i luften. Hon befann sig alltså ca 1.70 upp i luften. Två omgångar till kom. Det var "kräk" överallt! Själv hann jag ta skydd under loftsängen och klarade därmed överkroppen. Ja, fler detaljer behövs väl inte.
Vi sanerade både dotter och rum efter bästa förmåga. Hon fick lägga sig i min säng och jag lade mig i gästsängen. Maken har "vabbat" idag igen och vi är hjärtligt trötta på allt vad kräksjukor heter nu. Mest dottern som är upprörd över att inte få vara i skolan. Jag vägrar förresten att må illa. Vägrar!
2008-02-12
Meny hos en magsjuk
Efter att ha varit magsjuk i söndags kändes dottern piggare igår eftermiddag, berättade maken när jag kom hem från norr (återkommer angående den resan). Hon hade ätit, visserligen inte som vanligt men ändå lite riktig mat. Vi funderade fram och tillbaka igår kväll, maken och jag, om hon behövde en dag till hemma. Den frågan löste hon själv! Vid 1-tiden ropade hon för att tala om att hon hade kräkts. Det som hon ändå hade petat i sig till middag kom på returen. Ut i sängen, hela täcket, kudden och över ett gosedjur också för säkerhet skull, för att jobbet skulle bli riktigt gjort.
I morse sov hon till 8.30. Gick från sängen till soffan och där har hon legat hela dagen. Menyn har sett ut som följer:
2/3 äpple
3 vetekex med bregott
1 mun nyponsoppa
3 muggar äppeljuice
2 tärningar vitt bröd
1 salt pinne
Ja, that's it. En gång har hon kissat och det efter att jag bad henne. Bör man börja bli orolig?
I morse sov hon till 8.30. Gick från sängen till soffan och där har hon legat hela dagen. Menyn har sett ut som följer:
2/3 äpple
3 vetekex med bregott
1 mun nyponsoppa
3 muggar äppeljuice
2 tärningar vitt bröd
1 salt pinne
Ja, that's it. En gång har hon kissat och det efter att jag bad henne. Bör man börja bli orolig?
2008-02-02
Att våga hoppas
Jag vill våga hoppas! Jag verkligen verkligen vill våga hoppas att vi har många år kvar tillsammans. Tillsammans med pappa och mamma. Efter de första kaotiska dagarna, med panik och förtvivlan, börjar jag ändå känna så. En svag förhoppning att det ska kunna bli bra. Att det ska kunna stanna av nu, att han inte behöver bli sämre. Och att det får vara så, länge. Kanske är det trots allt Kära goda godheten som gör så gott hon kan.
Kära goda som från början kommer från Vardagsglimtarn. Alla alla kan våga tro på godhet, oavsett vilken annan livsåskådning man har, skrev hon en gång. Det gillade jag så mycket att jag anammade det. När stora, svåra saker pockar på kommer det av sig själv nu, att be Kära goda godheten vara med. Följ den här länken och se att även hon använt det angående tumörer... och här om en förlorad jullåda - hon kan användas överallt, godheten!
Tillbaka till min svaga förhoppning. Kanske är det magkänslan som faktiskt inte brukar lura mig! Kanske är det ren och skär överlevnad för att man inte orkar gå omkring och vara nattsvart jätteledsen och orolig hela tiden. Men jag vill tro att det är min magkänsla.
Men framför allt vill jag kunna skicka iväg lite mod att våga hoppas till pappa. Och till mamma. Våga hoppas att det trots det jäkla skitotäcka ordet cancer inte är kört. Att det trots det jäkla skitotäcka ordet cancer ändå kommer att gå bra. Att våga fylla dagarna med goda tankar. Så klart är det näst intill omöjligt så här i början. Men jag hoppas att det ska få ta lite plats nånstans i alla mörka, svarta och tunga tankar...
Ljusa tankar som ger energi. Jag hoppas att en svag förhoppning snart hittar hem till er också. Godheten, hjälp oss med det!
Kära goda som från början kommer från Vardagsglimtarn. Alla alla kan våga tro på godhet, oavsett vilken annan livsåskådning man har, skrev hon en gång. Det gillade jag så mycket att jag anammade det. När stora, svåra saker pockar på kommer det av sig själv nu, att be Kära goda godheten vara med. Följ den här länken och se att även hon använt det angående tumörer... och här om en förlorad jullåda - hon kan användas överallt, godheten!
Tillbaka till min svaga förhoppning. Kanske är det magkänslan som faktiskt inte brukar lura mig! Kanske är det ren och skär överlevnad för att man inte orkar gå omkring och vara nattsvart jätteledsen och orolig hela tiden. Men jag vill tro att det är min magkänsla.
Men framför allt vill jag kunna skicka iväg lite mod att våga hoppas till pappa. Och till mamma. Våga hoppas att det trots det jäkla skitotäcka ordet cancer inte är kört. Att det trots det jäkla skitotäcka ordet cancer ändå kommer att gå bra. Att våga fylla dagarna med goda tankar. Så klart är det näst intill omöjligt så här i början. Men jag hoppas att det ska få ta lite plats nånstans i alla mörka, svarta och tunga tankar...
Ljusa tankar som ger energi. Jag hoppas att en svag förhoppning snart hittar hem till er också. Godheten, hjälp oss med det!
Gör det!
Det handlar om små barnahjärtan. Små trasiga barnahjärtan. Genom att köpa en pin som ser ut som på bilden jag lånat hos Sara vill fara stöder man forskningen. En riktigt god sak alltså. På hjärt-lungfondens hemsida kan man läsa: Alla barnhjärtans månad
Varje år föds 1 000 barn med hjärtfel i Sverige. Barnens hjärtsjukdomar kommer ofta i skuggan av de som drabbar vuxna. Därför sätter vi alla små hjärtan i centrum under februari.
Rubriken betydde inte att följa länkarna var det viktiga. Rubriken uppmanar såklart till köp! Man kan köpa sin pin på något av följande ställen: Choice Hotels, Ge-kås, Euroflorist, Hemköp, Life, Vincent Shoe Store, Gina Tricot, Hälsokraft, Tempo och vissa Nära Dej-butiker. De säljs även av skolungdomar.
Nu har jag ett mål för mitt promenerande i morgon - jag ska köpa mig ett gäng hjärtepins!
Den osedvanligt friska ungen...
...är istället osedvanligt sjuk idag. Hon vaknade för det första inte förrän 8.30 vilket verkligen aldrig händer. Sedan gick hon rakt in i dörrkarmen, så vinglig på benen var hon. Och röd som en tomat i ansiktet. Inte bara varm; snarare kokhet. Fick ta tempen i munnen och den bekräftade vad vi redan visste, 40,14°. Hur mycket är det man ska lägga till i munnen? Skulle gissa att hon hade runt 40,5°. Det blev så klart alvedon och sen dess ligger hon som en liten trasa i soffan. Allt smakar dessutom illa, så vi får vara på henne för att hon ska dricka. Det blev helt enkelt en sjukstugelördag här!
2008-02-01
Hjärtat stannade
Nerverna ligger utanpå. Minst sagt. Jag blir alltid rädd när telefonnumret på displayen visar dotterns skola/fritids eller tidigare dagis. Än mer idag. Nerverna utanpå. Sällan har det ringt därifrån, hon är en osedvanligt frisk unge. Kanske därför jag blir rädd. Och extra rädd idag, eftersom oron sitter som en ständig följeslagare. Egentligen kanaliserad mot pappa, men snabbt, snabbt ändrade den riktning. Jag svarade. Hjärtat stannade. Ingen där... Försökte själv ringa upp. Gick inte. Till saken hör att kommunen igår lade om till ip-telefoni. Vilket betyder att det inte alls fungerar någonstans i kommunen för tillfället... Och just då ringer de från dotterns fritids. Utan att komma fram. Gha!. Det ringde igen, då fungerade det. Jag hörde fritidsfrökens röst i andra änden. Presenterade sig både länge och väl. Jag hade lust att skrika att jag visste att det var hon - kom till saken!
Nerverna utanpå. Överreagerar. Pulsen nära max. Dottern hade ont i halsen... Grät och ville gå hem. Jag hämtade henne förstås. Gjorde te med mycket honung när vi kom hem. Tog tillvara ögonblicket. Eleverna fick gå hem tidigare en fredageftermiddag, de såg inte alls ledsna ut. Dottern och jag fick mysstund i soffan. Nerverna ligger utanpå. Men pulsen har sjunkit. Lite.
Nerverna utanpå. Överreagerar. Pulsen nära max. Dottern hade ont i halsen... Grät och ville gå hem. Jag hämtade henne förstås. Gjorde te med mycket honung när vi kom hem. Tog tillvara ögonblicket. Eleverna fick gå hem tidigare en fredageftermiddag, de såg inte alls ledsna ut. Dottern och jag fick mysstund i soffan. Nerverna ligger utanpå. Men pulsen har sjunkit. Lite.
Varma händer
Pappas händer är alltid varma. Alltid. Jag har många vinterminnen, värme och rädsla i samma minne. Pappa på skotern och jag framför honom eller också i skoterkälken bakom. Nattsvart omkring oss, bara skoterlyset. Jag var ofta rädd. Rädd för mörkret, rädd för älgar, rädd för att fastna i snön. Men trygg också. Trygg tillsammans med pappa. Ibland när det var eländigt kallt frös näsan allt för mycket. Mina händer var kalla i vantarna. Pappa tog av sin handske. Lade handen över ansiktet på mig. Han har stora, sträva händer. Händer som arbetat mycket och hårt i livet. Barhänt i kyla också, det har gjort dem sträva. Varje gång lika förvånad - handen så varm över min näsa. Trygg & varm. Sällan såg vi älgar. Ibland körde vi fast. Aldrig behövde jag egentligen vara rädd. Bara trygg. Och varm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)