Att våga hoppas

Jag vill våga hoppas! Jag verkligen verkligen vill våga hoppas att vi har många år kvar tillsammans. Tillsammans med pappa och mamma. Efter de första kaotiska dagarna, med panik och förtvivlan, börjar jag ändå känna så. En svag förhoppning att det ska kunna bli bra. Att det ska kunna stanna av nu, att han inte behöver bli sämre. Och att det får vara så, länge. Kanske är det trots allt Kära goda godheten som gör så gott hon kan.

Kära goda som från början kommer från Vardagsglimtarn. Alla alla kan våga tro på godhet, oavsett vilken annan livsåskådning man har, skrev hon en gång. Det gillade jag så mycket att jag anammade det. När stora, svåra saker pockar på kommer det av sig själv nu, att be Kära goda godheten vara med. Följ den här länken och se att även hon använt det angående tumörer... och här om en förlorad jullåda - hon kan användas överallt, godheten!

Tillbaka till min svaga förhoppning. Kanske är det magkänslan som faktiskt inte brukar lura mig! Kanske är det ren och skär överlevnad för att man inte orkar gå omkring och vara nattsvart jätteledsen och orolig hela tiden. Men jag vill tro att det är min magkänsla.

Men framför allt vill jag kunna skicka iväg lite mod att våga hoppas till pappa. Och till mamma. Våga hoppas att det trots det jäkla skitotäcka ordet cancer inte är kört. Att det trots det jäkla skitotäcka ordet cancer ändå kommer att gå bra. Att våga fylla dagarna med goda tankar. Så klart är det näst intill omöjligt så här i början. Men jag hoppas att det ska få ta lite plats nånstans i alla mörka, svarta och tunga tankar...

Ljusa tankar som ger energi. Jag hoppas att en svag förhoppning snart hittar hem till er också. Godheten, hjälp oss med det!