En dag på jobbet...

Eller: Trasiga tonårsrelationer

I min klass finns sex stycken tjejer som är vänner och ovänner om vartannat. Inte helt lätt att hänga med. Så här:

1:an är informell ledare, hon styr de andra med järnhand
2:an är för tillfället "kronprinsessa" till 1:an, helt utan eget "jag", är "ingen" utan 1:an
3:an är trean i trion. Hon finns med så länge hon gör som 1:an säger men bryter ihop när hon försöker gå något som liknar en egen väg, som direkt "dissas" av 1:an förstås. Vägrar då att gå till skolan på några dagar och överväger starkt att byta skola.
4:an kom ny i höstas och var först 2:ans bästis, skolkade och hade urtrist attityd. Sedan blev hon 5:ans bästis - bra för dem båda och attityden mot oss vuxna förändrades drastiskt
5:an hör egentligen inte alls till det här gängen, men har ingen annan att umgås med i klassen då de få tjejer som finns utöver dessa inte alls passar ihop med henne. Utanför skolan har 5:an andra kompisar, men i skolan är det dessa som finns.
6:an har varit väldigt utanför länge. Mobbad, så länge 1:an bestämt sig för att hon inte har i gänget att göra och förstås den primära anledningen till vårt hårda arbete. Ingen ska behöva ha ont i magen av att gå till skolan!

Vi har slagit knut på oss själva för att hitta en lösning. Tjejerna är övertygade om sin egen/sitt gängs sanning. Helt säkra på att "de andra" ljuger. Föräldrarna är helt säkra på detsamma. Vi har bjudit in dem, föräldrarna till barn 1-3 & 6, för att tillsammans med professionell hjälp utifrån, komma till en lösning där alla ska kunna existera tillsammans. Bara 6:ans föräldrar kom. De andra behövde inte för deras flickor hade inte gjort något, de talar sanning... De vet att deras barn talar sanning och de andra ljuger... Samtidigt som 1:ans föräldrar vägrar komma förbjuder de oss att samtala med flickan om de inte är närvarande...

Ridå.

Timme ut och timme in har vi jobbat med detta. I onsdags påbörjades ett samarbete med två andra utomstående. Planen är att börja jobba i hela klassen, för att sedan rikta in arbetet mot det här gänget utan att de märker att de är målet. Vi förde ett mycket långt samtal där vi försökte ge dem en så klar bild som möjligt av situationen. Vilket är nästan omöjligt eftersom det här handlar om en division jag under mina 12 år som lärare inte ens varit i närheten av. De antog utmaningen och ska komma om en vecka för att påbörja arbetet. 6:ans utsatthet i fokus förstås.

Samma eftermiddag, i onsdags, blir helt plötsligt 1:an och 6:an vänner igen. Fridens? Njae... Nu ska detta diskuteras och analyseras och stötas och blötas. Hos rektor. Hos skolsyter. Hos specialpedagogen. För sig själva. Trots att alla vuxna inblandade trycker på vikten att göra detta utanför lektionstid, så är det (förstås) lektionerna de tar i anspråk. Att ingen av nr 1-3 & 6 har betyg i alla kärnämnen kommer väl knappast som någon överraskning...? Jaha, förutom detta, att de använder lektionstid, är det fridens då? Nej. Nu rubbas cirklarna. Nu blir konstellationerna annorlunda. Då poppar andra konflikter upp. Idag klippte 1:an helt sonika till 4:an. Efteråt samtalade de tillsammans med specialpedagogen. Det gick hyfsat. Men samtidigt fick 4:an föra talan även för 2:an och 5:an som absolut inte själva vågar säga vad de tycker om 1:an. Detta i sin tur leder till att 4:an känner sig som en svikare som lämnat ut sina vänner... och bryter ihop i tårar och går hem.

1:an vill också gå hem för hon är också ledsen "...och förresten har jag kräkts också!" (eh, ja visst, troligt. Inte.) Blir ombedd att leta reda på mig eftersom jag är klassföreståndare men nej, det vill hon inte. Går istället och meddelar expeditionen att hon tänker gå hem. Men sitter kvar i skolan. Utan att gå på den lektion jag har, där hon skulle ha varit med...

Så här snurrigt är det hela tiden och hur mycket jag än försöker lämna jobbet på jobbet så hinner jag av den här anledningen inte med jobbet - ja just ja! Jag har ju lektioner att förbereda, utföra och efterarbeta också!! Och utöver detta har jag också ett gäng killar som absolut inte klarar av korridorstiden. De stökar runt med varandra och med andra, så förutom sin i gruppen inbördes beundran, är resten av eleverna runt om dem hjärtligt trötta på stöket. Det var otroligt intensivt idag runt båda grupperna, plus att jag har 5 lektioner på fredagar så det är fullt upp ändå. När så en av kollegorna kommer in och säger: "NN (en otroligt "välartad", noggrann flicka) har svalt en bit av en penna som fastnat i halsen!" ...ja, då bröt jag ihop i en halvskrattande/halvgråtande hög!

Det händer saker på jobbet varje dag!