Cancerdjävulen igen

Det finns ju där under ytan hela tiden. Ibland får jag bort det några stunder i taget, men minsta lilla så finns det där igen. På måndag ska pappa till en annan stad, en stor stad med stort sjukhus. En sk "second opinion". Ny röntgen, träffa annan läkare och få behandling bestämd. Nervöst och oroligt, men jag fortsätter med en dåres envishet att också tvinga fram förhoppning. Jag måste också känna förhoppning och tilltro - och försöker samtidigt skicka det vidare i tanken. Till pappa. Och till mamma.

Ett telefonsamtal ikväll gör tanken tung igen. En mycket kär vän, tillika pensionerad kollega, ringde. Länge, länge sedan sist, säkert över ett år. Hon har under det året förlorat sin "vän", som hon säger. Mannen hon hann få 9 år tillsammans med. Hon har också förlorat hunden de haft tillsammans. Nu ringer hon för att berätta att även hon har en tung måndag framför sig. Då läggs hon in på annat stort sjukhus för att utreda hur tumören de hittat i hennes mage ska behandlats. Hon bor några mil ifrån. Jag ska nog ändå köra de milen i helgen för att hälsa på henne, om hon orkar med mitt besök. Magkänslan säger så och den brukar ha rätt. Tyvärr, måste jag säga i det här fallet...

Sedan tvingar jag tillbaka förhoppning och tilltro. Jag åker för att träffa henne nu och jag åker tillbaka när hon skrivs ut från sjukhuset. Så klart. På samma sätt som jag litar på att Kära goda godheten finns i dubbel upplaga för att lugna, stötta och stärka. Dubbel upplaga, för att finnas på plats på båda de stora sjukhusen på måndag.