Jubileum

Jag glömde skriva det igår... Men igår hade jag ett litet jubileum!

Den 7 mars 2002, för 6 år sedan, hade jag fått tvärnog av att vikten vandrat uppåt igen. Jag hade vägt 3-siffrigt under några år, men lyckats gå ner 10 kg och blev sedan gravid. Efter en graviditet from hell hade jag gått ner från 92 till 78 kg, blivit svårt hjärtsjuk, blivit förlöst 2 månader för tidigt och bara precis lyckats överleva. Jag hade ett stort bagage erfarenhet jag hade kunnat vara utan, men också fått två dyrbara skatter; dottern som trots sin litenhet (1,5 kg) och tidiga start var stark och mådde bra, och så en "ny" smal kropp...

Dottern blev bara ljuvligare och ljuvligare, men när hon var 1,5 år var inte min kropp det minsta ljuvlig längre. Jag hade då gått upp från 78 till 96 kg och var på god väg att bli 3-siffrig igen. Hjärtsjuk fortfarande med medicinering och en del restriktioner runt hur jag skulle leva - och som jag skrev, så fick jag tvärnog! Jag diskuterade mycket livligt med mig själv på kvällen den 6:e mars. Om jag hade tänkt äta ihjäl mig. Om jag tyckte att jag hade rätt att plåga mitt svaga hjärta med en stor övervikt, så att jag med stor säkerhet skulle dö i förtid. Jag hade ju "lurat döden" 1,5 år tidigare, var det dödens tur att lura mig nu? Efter den diskussionen slog jag upp VVs tider i min stad och redan nästa dag skrev jag in mig.

Jag hade aldrig tidigare viktminskat "på riktigt". Halvhjärtade försök och många och långa trånande blickar mot "mirakelkurer". Men nu var det nu eller aldrig! Jag räknade points, mätte och vägde allt.

Fjorton månader senare gick jag i mål på 68 kg. Visst var det kämpigt mellan varven, men ojojoj vad jag är glad och stolt över resan. Och vad det var värt det! Lite symboliskt är att jag just idag väger exakt det, 68,0 kg visade vågen i morse. Nu är det ju inte målet längre. Kroppen har omformats och jag har upptäckt att jag trivs bättre ner mot 63 kg, men då var jag klar. Stolt och klar!

Idag, 6 år senare, sitter jag här med en stor ryggsäck kunskap. Jag kan riktigt mycket om näringslära, sockerberoende och viktkamp numera. För även om jag för nästan 5 år sedan gick i mål var det långt ifrån likställt med "klar". Jag hade hört det sägas men förstod det inte. Därför har min målviktstid varit vinglig. Det jag nu både vet och förstår är att klar - det blir jag aldrig. Jag är missbrukare av socker och får varje dag bestämma mig för att leva "nykter". De dagar jag inte bestämmer mig för det får jag istället ta kampen att hitta en balans, eller besvikelsen av att braka igenom i ett rejält "missbruk" - samtidigt som det också är en njutning, på något skruvat sätt...

Idag njuter jag av min kunskap och min kamp. För trots allt - sedan den dagen för 6 år sedan har jag hållit löftet till mig själv; "tjock tänker jag aldrig mer utsätta min kropp för att vara!