Rött som i massor av liv, glädje och kraft.
Svart som i natten, död och sorg.
Däremellan flyger mina tankar. Mitt spektrum är stort, spretigt och intensivt. Så klart det kommer att gå bra! Så klart kommer tumören att krympa, pappa få tillbaka en del av sin andningförmåga. Så klart han inte kommer att behöva må så dåligt av behandlingen. Av den cytostatikabehandling som påbörjades igår. Han kommer att klara det och han kommer att klara det bra!
Sedan blir hålet stort, svart och djupt. Hur blir det sen? Om sen kommer alldeles snart? Hur utvecklas lungcancer? Hur blir det för pappa? Hur ska vi andra kunna stötta mitt i all egen förtvivlan? Stötta pappa, stötta varandra och hitta styrkan i det vi har här och nu. När allt är svart och hålet djupt, då är det svårt. Ibland måste man få stanna en stund i det svarta.
Men sedan är det allas vår skyldighet, inför oss själva och inför varandra, att i alla fall försöka klättra upp. Försöka klättra upp mot ljuset, upp mot det klart lysande röda! Vi har varandra nu. Just nu har vi det. Det är det enda vi vet, och det ska vi ta vara på.
Om man tänker en stund, ligger det mycket i ordspråket:
"Fyll dagarna med liv, inte bara livet med dagar!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
TACK Ina för att du sätter ord på allas våra känslor.
Vi känner precis igen det du så fint uttrycker. Du har en enastående förmåga att lägga orden precis rätt,
så att vi kan instämma.
Att vakna på morgonen på kanten av ett helsvart hål är verkligen smärtsamt. Efter en stund börjar det ljusna något, och då känns den röda närmare. Måtte den röda segra och segra snart.
Skicka en kommentar