Lyxig tillvaro

Lämnade dottern kl 9 imorse, i spöregn. Älskar att se hur hon studsar in, förväntansfull och mycket tillfreds med sig själv. Vi har fått en fantastisk start på nya fritidset och efter ont-i-magen-dottern i våras är jag mycket tacksam och mycket glad att det är min gamla, vanliga sociala tjej som hoppat fram igen! Lika intensivt som jag hoppas min pappa får ett lugnande besked efter den undersökning han ska göra på torsdag, lika intensivt hoppas jag att ont-i-magen-dottern är ett minne blott! Båda "oroarna" är lika nedbrytande...

Nåväl, jag lämnade henne och väl hemma igen ringde det i telefonen. En av mina viktkämpande vänner som ville att vi skulle ut och gå en runda, då hon var hemma med sjuk dotter. Dottern behövde sova, och vagnen var väl ett så gott ställe som något att göra det. Så vi fick oss en rejäl runda på 8-9 km, dottern sov mest hela vägen och vi kunde tjattra på om vikt, vikt, vikt, flubbiga magar och häng-över-linningar hur mycket vi ville under tiden.

Hemma igen åt jag lunch och sedan lade jag mig i badkaret. Helt ensam hemma mitt på dagen. Det är nästan syndigt - det kändes så i alla fall. Jag tog inte med mig nån telefon, jag låste ytterdörren och bara "var". Gnuggade solbrännan av benen, tyvärr, men det är inte så snyggt när den håller på att självlossna... Schamponerade, satte i inpackning. Ja, jag bara njöt!

Efter detta lilla hemspa var det dags att hämta dottern, som sken minst lika mycket som imorse. Sida vid sida satt hon med en nyfunnen vän. "Mamma, hon ska vara här till halvfem imorgon, får jag också det??!" Jag kunde lugna henne att hon skulle få vara till fyra i alla fall och att det är nästan lika länge. För sedan ska hon på ridskola och det blir förstås väldigt spännande att se vad hon tycker om det! Vad jag tycker om min nya stadstillvaro? Ett ord räcker: LYX!

Jag "skriver" så många bloggar i huvudet

Där författar jag lite om mycket, och ibland mycket om lite. Men jag får ju inte ut nåt här... I och för sig är det väl inte världsviktigt kan jag tänka, solen går säkert upp imorgon även om jag inte "publicerar" något, men det är frustrerande för mig att inläggen kommer så glest. Vad har jag då tänkt skriva om under de senaste dagarna?

Om dottern som "hindrade" mig från att shoppa - vilket jag märkt att jag gärna gör när jag dragit åt snaran runt sockret. Helt omedvetet från hennes sida förstås, men jag fick upp ögonen för vad jag gjorde. "Det var ju så sött!"

Om uppackandet som gått i stå, känns det som.

Om hur vågen hånflinade mig i ansiktet trots nästan 2 veckors aktivt viktminskande, tills i fredags, då jag istället tappade 1,5 kg på ett dygn. Finns det mästerskap i att samla på sig vätska??...

...och kanske nån kurs i att samla på sig motivation i samma mängd?

Om hur dottern och jag åkte till Gröna Lund, och hur vi "hamnade" i en berg-och-dalbana som jag trodde var en barnvariant - men det var tokfullständigt helfel! Det var en vuxenvariant, utan tvekan. Dottern upplevde en nära-döden-stund, och hade för ett ögonblick stigit utanför sig själv, av ren och skär skräck. Hur vi hamnade där? Dålig förundersökning av undertecknad och ett mycket missvisande namn; "Vilda musen". Jag tog för givet att det var något litet utifrån namnet...

Om det ständigt närvarande orosmolnet om pappas sjukdom. Måtte han få ett svar på torsdag, han bara måste det. Och förresten - det måste vara ett bra svar också - ok?!!

Om dotterns start på fritids. Blott två dagars inskolning kändes kort, kort... men med den sociala lilla varelse hon är så löste hon det med den äran! *stolt mammahjärta*

Tja, säkert fler saker också som jag inte kommer ihåg just nu. Men jag återkommer; när som helst nu. Vilket år som helst!

Sockerstopp

Middag åt vi på Pizza Hut ikväll - ingen orkade någon matlagning efter dagens "äventyr" (se det tidigare inlägget). I barnmenyn ingår mjukglass efter maten. Vi har avtalat "sockerstopp" en vecka nu efter semestern där vi istället har ätit sötsaker varje dag... Dottern undrade om hon skulle få glass och så strikt är jag inte, att jag sätter stopp för en sådan sak. Däremot förhandlade jag bort läsken; "Du får gärna ta glass efter maten men då vill jag att du dricker juice nu, för annars blir det för mycket socker." Inga konstigheter i hennes värld, där läsk ändå nästan inte existerar.

Hon visste dessutom att hon efter Pizza Hut skulle få åka till Ikea och köpa en mjukis-isbjörn som hon trånat länge efter - detta utlovat under kampen med stickuttagningen (återigen hänvisar jag till det tidigare inlägget). Hon åt sin pizza, hon drack sin juice. När jag då påminde henne om glassen får jag till svar:
- Jag tycker att jag ska nöja mig med att jag får köpa isbjörnen nu och vara glad för det!
Behöver jag tillägga att jag tappade hakan? ...och kände mig hyfsat snuvad på att få äta mjukglass tillsammans med henne. Jag kunde ju inte gärna insistera, även om jag också hann överväga det!

"Ta vara på tiden" skrev jag visst...

Ja, det kan man ju inbilla sig. Svara mig då på varför jag skriker åt min gråtande dotter som är panikslagen inför stickorna hon fick i foten igår?

Jag förbannar allt vad makens hepatit för 2 år sedan förde med sig för dottern. Eftersom det är en anmälningsskyldig sjukdom var man tvungen att ta prover även på dottern, som varit på förskolan innan vi visste vilken sjukdom det rörde sig om. Hon var tillräckligt skräckslagen över en pappa som bara låg ner och en mamma som bara grät, av utmattning och av oro - så att ovanpå allt detta bli fasthållen och tvingad till provtagning på infektionsavdelningen vid ett par tillfällen och sedan även vaccinering... det blev för mycket. Hon har sedan dess utarbetat en total fobi för allt som kan liknas vid nålstick. Dit hör således stickor som bör petas bort med hjälp av nål.

Igår lyckades hon springa in fyra rejäla trästickor i ena foten. Paniken kom i nästa nanosekund. Skrik och gråt där på plats, men hon lyckades själv peta bort den som stack ut. De andra fick helt enkelt vara. I morse hade hon ont och det var lite rött och svullet. Vi satte emblasalva (bedövningssalva) och sedan utbröt det stora gråt- och skriksammanbrottet. Hon grät, hon vrålade i högan sky, och vägrade fullständigt att så mycket som sätta foten i knät på mig. Vi lirkade, både maken och jag, lockade med leksaksköp efteråt, vi försökte förklara sakligt och pedagogiskt, peppa och locka och avleda. Hon grät och skrek oavbrutet och tillslut så hör jag mig själv vråla tillbaka att jag "...i alla fall måste få en chans att titta på foten. Lugna ner dig nu och lyssna..." Pedagogiskt va´?! Nä, inte mycket...

Av rädsla för den skrikande mamman, eller utmattning - jag vet inte vilket - så lugnar hon sig något. Jag pillrar och petar men får inte komma in under stickan. Hon kämpar på, nu är hon tapper istället, för hon vet att om det inte går så måste vi ringa vårdcentralen. Det är också svårt sammankopplat med panik för henne, eftersom vårdinträttningen var det som startade allt detta... Tillslut orkar varken hon eller jag mer, vi är mentalt slutkörda båda, hon gråter och tårarna bränner bakom mina ögonlock. Jag lovar henne dyrt och heligt att de bara ska titta på foten och om - OM - de måste ta ut stickorna ska hon bedövas innan.

Sköterskan lyssnade på både mig och dottern. Utifrån hur det såg ut, - inte jätteinfekterat i alla fall - hennes "historia" och reaktion (hon visade prov på panikgråt även där, om än av det mattare slaget) så lämnades stickorna att krypa ut av sig själva. Så igen - snälla goda godheten - visst ordnas det väl med den saken?

Vi har kramats och pratat mycket ikväll. Om hennes reaktion och hennes tankar. Om min reaktion och mina tankar. Jag tror att mammahjärtat tar mer stryk av dylika upplevelser, så länge de inte är ofta förekommande... men om jag är stolt över det? Nä, inte nånstans. Ordet förlåt är välanvänt och jag hoppas att hon känner hur mycket jag menar det.

Att ta vara på tiden

Sedan jag var sjuk och låg en hel sommar på hjärtintensiven slängs jag med jämna mellanrum mot något som liknar dödsångest. Från början var det smärta i bröstkorgen, tills en läkare sa åt mig att hjärtsvikt inte gör ont. En hel eftermiddag grät jag när jag hade ont i en arm - förklaringen hos mig själv var blodpropp (jag hade ju en propp i slutet av sommaren då som gjorde mig halvsidesförlamad) tills en annan läkare på akuten förklarade att man inte får blodproppar i armarna...

Det är så lätt att hitta värsta tänkbara förklaring och så svårt att våga tänka positivt. Samtidigt som jag tror att det är livsnödvändigt! Och egentligen spelar det ju ingen roll. Ingen människa vet hur lång eller kort tid man har sig tilldelat i livet, så oavsett om man "tror" att man ska dö i en sjukdom eller inte, så borde vi alla bli bättre på att ta vara på tiden. Vem vet när den är över? Det är riktigt otäckt att tänka så, men också det livsnödvändigt. Skulle det värsta hända mig eller någon nära så hoppas jag kunna känna att man levt fullt ut tillsammans och fyllt livet med så bra saker man bara kunnat!

Det är svårt. Men jag försöker.
*...tar ett djupt andetag och går ut till maken, "färdigsurad"...*

*ryser*

Maken köpte melon och parmaskinka igår när han och dottern handlade. Själv knatade jag runt 10 km tillsammans med en kompis *så fick jag det sagt*... Ikväll skulle vi äta det tillsammans när dottern hade somnat. Maken satte skinkan under näsan och snusade. Han är av uppfattningen att om man inte kräks av stanken så är det ätbart. Jag gjorde alltså samma rörelse, skinkan upp under näsan. Det luktade... odefinierabart. Rått kött, får, ull, kanske lite härsket... Jag smakade, "Nja det var väl inte så illa...?" Jag såg att maken smakade, så jag tog en bit till och en till. Tillsammans med melonen gick det, men gott var det ju inte. Efter två skivor i magen upptäckte jag att maken inte åt. Han hade bara smakat den där lilla, lilla biten.

"Jaha, ska jag behöva ligga i en hög och kräkas nu?" var min första tanke, varpå den som kom millisekunden efter var "...då går jag i alla fall ner i vikt..." (Jag må vara desperat men där går verkligen gränsen!) Alltså frågade jag maken med halv panik i rösten vad som fanns att göra, förutom att stoppa fingrarna i halsen. Jag var matförgiftad förra hösten och det vill jag INTE återuppleva!!

"Fungerar det med sprit?" Kanske, trodde maken och han är ju ändå kemist så jag valde att prova. "Vad har vi?" Eh... Absolut Vodka från 1991 eller Jägermeister från nån gång på mitten av 90-talet. Spritkonsumtionen är inte så stor i den här familjen. Den är inte alls för att vara ärlig. Eller kanske ändå... sedan mitten på 90-talet har vi faktiskt gjort av med en flaska Cointreau - jag använder 3 msk i en chokladtårta jag gör vid speciella tillfällen!!

Hur som helst, maken hällde upp en liten, liten "hutt" Jägermeister åt oss var. Han tyckte tydligen att han också behövde, trots att han bara hade smakat av parman - fegt va´?! Första smutten gick bra. Det var inte gott men det gick. Andra smutten kändes lite trögare... De som följde efter; 2:an, 3:an, 4:an etc, gick desto trögare. Botten på ett dricksglas tog så många smuttar att få i sig, så mängden i varje var... liten. Jag hann tänka mer än en gång att en rejäl matförgiftning inte kan vara värre.

Det enda som kan vara värre nu är att få matförgiftningen också eftersom jag nu tvingat i mig ett par matskedar hiskeligt äcklig sprit. Det innebär i så fall att eländet ska upp igen!! Resten rinner i skrivande stund ut i avloppet!

Får jag be om en sak?

Det finns en länk på ett ställe nu som gör att några som "känner mig" med mitt riktiga namn kanske hittar hit. Om så är fallet, så hoppas jag att alla respekterar att jag här på sidan heter "Ina" och maken och dottern kallas just maken och dottern. Ni som känner mig vet ju utan tvekan att jag är jag men jag vill inte ha träffar på den här sidan genom att söka på namnen i familjen. Men kommentarer utifrån dessa små "regler" - det gillar jag! *hintar*

Here we go again...

Sockermonstret har jobbat med den äran. Nu sitter jag här med skägget i brevlådan, eller varför inte kalla det för fettet runt magen som det ju faktiskt är... med högre siffror på vågen än på över ett år. Med nöd och näppe klarade jag mig kvar i 70-klubben, vågen stannade på otäcka 69,8 igår när jag motvilligt steg upp på den för att få svart på vitt. Målet är på 63 kg och det känns jobbigt långt borta. Jag har liksom ingen motivation. Däremot har jag disciplin och den plockas fram nu!

...samtidigt som jag påminner mig att jag för ca 10 år sedan vägde 3-siffrigt (slutade väga mig när jag bevittnade ETT-NOLL-TRE) och den 7 mars 2002 vägde in mig hos viktväktarna på 96,1 kg. Det efter att ha gått ner under graviditeten till 78-80 kg pga illamående och den långa sjukperioden, och vänt upp igen när maten och sötsakerna börjat smaka gott igen. Där är jag inte och där ska jag aldrig mer hamna heller. Aldrig, aldrig mer ska jag må som jag mådde då.

Därför plockar jag fram disciplinen och kör på - ner mot 63 kg!

Tillbaka!

Ja, just tillbaka efter 2,5 vecka i husvagnen. Inte hemma... Vårt nya hem är inte hemma ännu men det kommer väl så småningom får jag hoppas. Även om hemkänslan lyser med sin frånvaro är det ändå skönt att vara tillbaka. Mest ser jag fram emot att få sova i min egen säng inatt. Husvagnssängen har varit så gruvligt tokhård!

Det har varit skönt att vara iväg även om vädret inte gjort nån människa lyrisk i år. Trots det kommer man om några år inte att minnas det, åtminstone inte genom att titta bland de (många) foton jag tagit - kamerna har en förmåga att komma fram när även solen gör det. Nåväl, skönt har det ändå varit. Vi har kunnat vara på stranden en hel del, även om doppen i havet varit av den snabbare sorten. Solen har kommit och gått men barn har ändå roligt så länge det finns sand och vatten. Vilken härlig sysselsättningsförmåga de har.

Jag känner att texten liksom lyser igenom av "Jodå, det har varit ok men..." Och detta men beror förstås på oron över pappa. Det går upp och ner men mycket ner. Han har varit två vändor till sjukhus; en gång för provtagning och en gång för att han var så dålig. Penicillin insatt nu, en infektion har tydligen tillstött efter undersökningen när de gick ner i lungan på honom. Vi väntar fortfarande på besked vad det ursprungliga beror på, varför han så lätt blir andfådd och varför han har så ont. Oron har legat som ett dämpande lock hela resan. Vi väntar på besked, otåligt och samtidigt skräckslaget.

Men mest väntar jag på att vi alla ska få vakna upp ur mardrömmen och upptäcka att det bara var en ond dröm... som är över nu. Snälla!

Sockermonstret har ingen medkänsla

När garden är nere och oron sitter i bröstkorgen, då slår sockermonstret till med all kraft. Jag blir så arg på detta - jag tänker inte på något annat än pappa och var nästa ställe jag kan köpa något sött finns. Idag har vi traskat runt på Astrid Lindgrens Värld och där finns förutom alla underbara små teater- och lekplatser också gott om sötsaker. Jag vet, med all önskvärd tydlighet...

Att "bota" oro

Att "bota" oro låter sig göras medelst shopping... Åtminstone för korta stunder i taget. Prislappen på dagens orosdämpning blev därmed hyfsat hög. Vissa saker planerade, andra av impulskaraktär. Tur det inte finns några nattöppna butiker - jag hade säkert hittat en anledning att bege mig ditåt i så fall.

Fysiskt reser vi söderut imorgon, men tankarna befinner sig i norr. Ursäkta tjatigheten men "...kära goda godheten, visst finns du med?!"

Upp som en sol, ned som en pannkaka

Vi har inte bara firat födelsedag...

När mina föräldrar var här under två veckor nu gick det inte att undgå att märka att min pappa inte är riktigt frisk. Han andas tungt vid minsta ansträngning och oron sitter som en smäck, hos oss alla. Idag har han varit till läkare och efter röntgen där ska han slussas vidare. Det finns "något" i den ena lungan... Av de möjliga orsakerna nämns lungcancer. Det finns många fler möjliga orsaker, men efter det ordet blinkar stora, röda lampor och annat har inte så lätt att tränga igenom till medvetandenivå. Man hanterar ovissheten på olika sätt men oroliga är vi alla som finns omkring honom.

Det gäller att hålla modet uppe. Vi vet ju verkligen inte ännu. Jag har ingen dålig magkänsla - den har lett mig rätt tidigare; jag hoppas innerligt att så även är fallet den här gången. Samtidigt som det stora OM:et blinkar framför ögonen hela tiden. OmOmOmOmOmOmOmOmOmOmomomom...

Det får vara som det vill med det: oavsett anledning vill jag ha fram att jag älskar er, mamma och pappa. Jag talar om det för dottern flera gånger om dagen, ett par gånger i veckan för maken, men jag undrar när jag sa det till er senast? Varför ska man behöva bli skrämd så benmärgen stelnar för att komma på att få det ur sig? Så snurrar mina tankar också.

Kära goda godheten; visst finns du med...?
*positiva tankar*
...

Födelsedag!

Inför gårdagens kalas hade dottern önskat sig en "prinsesstårta". Hon menade inte vad man får om man bestället det på konditori, utan det skulle såklart finnas en prinsessa på den. Sagt och gjort - det är skoj med tårtor tycker jag, och någon stans hade jag sett en barbievariant. Sökte på det och hittade. Det var inte speciellt svårt faktiskt, och dottern var överlycklig! Bildbevis serveras härmed:
På själva födelsedagen idag väckte vi henne med sång (krax) - trodde vi, senare fick vi höra att hon varit upp och kollat läget, men nöjt krupit tillbaka i sängen igen när hon såg de väntande paketen på köksbordet. Hon öppnade sina paket och blev nog mest glad över foppa-tofflekopiorna inköpta för en billig penning på Lindex... Bland det fulaste jag vet, men hon är lycklig. Det är väl bara att börja vänja sig; hennes smak kommer inte alltid att sammanfalla med min, det vet jag ju...

Förutom presenterna hon fick på sängen måste jag visa en bild på ett cindy-hus som jag köpte av en kollega i våras men stuvade undan för att ge dottern i födelsedagspresent. Kollegan rensade hemma och hennes dotter, som haft huset, kan knappt ha använt det. Det var 2 flyttkartonger och så hela huset i en 3:e kartong. Vi har plockat fram huset, det mesta av möblerna, lite porslin och matvaror till kylskåpet, ett par dockor och lite kläder till dem. Men det finns bil, häst, hästtransport, sulky, tält, uppblåsbar båt, sovsäckar, resegarderob, mera porslin (en hel silverservis bland annat), massor av kläder, en uppsättning solstolar... etc etc som får vänta på vinden till jul eller annat lämpligt tillfälle. Vi byggde upp det inatt, maken och jag, och dottern fick gå in i det rummet där huset ska stå (gästrummet) med förbundna ögon imorse. Gissa om hon gjorde stora ögon och sedan var fullt sysselsatt hela förmiddagen!! Vi betalade 800:- för ALLT detta, jag antar att det var "kompispris" på högsta nivå? Här är hon i full fart med leken - iförd födelsedagspresentsklänning och (för stora) foppa-tofflor:
Som om inte detta var nog... Idag hämtade vi dessutom vår nya bil. När vi ändå har lagt om alla lånen när vi bytte bostad, passade vi på att köpa ny bil. Den skulle levereras idag. När det blev bestämt sa jag till dottern; "Tänk, då får du en bil på din födelsedag!". Bilföräljaren lade det på minnet, och bilen var verkligen födelsedagspyntad. Heliumballonger, serpentiner, rosetter... Dottern bara gapade - och det gjorde hennes föräldrar med!
Efteråt på ett café kom en redan klassisk dialog:
(jag) -Tänk, du fick en hel bil på din födelsedag. Undra vad pappa ska få när han fyller jämnt till hösten?
(dottern) -Va?! Fyller pappa 77 år?
...
-Nej, han fyller 40 och det kallas att fylla jämnt. Men vad tycker du att han ska få då?
-Ett par handskar...

Här är prioriteringarna glasklara! Och åldersbestämningen också... eller?!

Sedan frisörbesök, hämtade en kompis som sover över och slutligen det traditionella födelsedagsbesöket på en speciell restaurang i grannstaden - som vi tidigare bodde nära! Våfflor förstås och läsk... Tur att vi åt tårta igår! Så nog är hon firad på höjden och längden, dottern på sin 7:e födelsedag!

Firar 7-åring

Tänk, imorgon firar vi vår stora 7-åring! Sju år sedan hon föddes, åtta veckor för tidigt och liten som en räka (1564 g) men stark och redo för livet redan då. Sentimentaliteten lyste med sin frånvaro när vi lämnade gården i torsdags, men nu är den desto starkare i sin närvaro.

Tänk att jag överlevde!
Tänk att dottern överlevde!
Tänk att hon klarade sig utan men trots sin tidiga entre!
Tänk att vi har haft dessa fantastiska 7 år tillsammans!
Tänk vilken lycka hon är för oss och för många andra!
Tänk hur hjärtat svämmar över när hon sjunger Martin Stenmarcks "Mamma jag älskar dig"
Tänk att just jag fick bli hennes mamma!

...älskar dig gränslöst och villkorslöst, gumman!

Äntligen, äntligen klart!

Nu har sista lasset med hästsläpet gått. Vi trodde vi skulle vara klara vid 18-tiden men klockan var snarare 20.30 innan vi var hemma igen (vilket alltså är i stan). Men nu är det verkligen, verkligen klart. Vi har städat klart. Vi har röjt klart. Vi har rensat klart. Vi har burit klart. Vi har putsat klart. Vi har packat klart. Och vi har flyttat klart! ...nejdå, vi bor fortfarande i ett kartonginferno men det har ingen som helst betydelse i sammanhanget. Vi är klara med bortforslingen av saker och det räcker.

Tusen, tusen tack till både min mamma och pappa som hjälpt oss så mycket! Vi hade inte hunnit annars... Jag ska aldrig mer flytta från en gård. Just nu känns det som att jag aldrig mer ska flytta. Punkt. Men sådant brukar ju gå över.

En nära-naturenupplevelse hann jag med under dagen idag, medan maken skrubbade källare... Jag gick en sista runda "runt kullen", som vi kallar en liten slinga på ca 2 km. Öppna gärden på den ena sidan och skog på den andra, en gammal traktorväg som går runt. Det har kommit vildsvin till trakten, och marken var mer bökad än sist jag gick där så jag var lite rädd. Är riktigt duktig på att skrämma upp mig och funderade på att vända. Men gaskade upp mig och övertygade mig själv om att ingen dött av attackerande vildsvin. Jag har nog inte ens hört talas om dylika attacker om inte svinen varit skadeskjutna och något vapen hade jag ju inte, så jag valde att fortsätta. Hann gå kanske 30 meter i stilla takt. Då small det! Så upplevde jag det, men förmodligen var inte ljudet så ljudligt. Men blott 2,5 meter framför mig exploderade ett rådjur upp ur diket, där det tydligen legat och tryckt. Stannade till 5 meter ut på gärdet och jag har svårt att avgöra vem av oss som var blev mest rädd. Jag fick ur mig "Men snälla rara vad du skräms!" innan den vände på en 5-öring och hastade in i skogen. Jag vet ju att vi bott nära naturen, men detta var ett speciellt avslut...

Vi lastade hästtransporten full med allehanda skräp. Trots att man tycker att man är klar, att det är tomt, finns det massor av mängder av skräp kvar. När maken slutligen körde iväg med det lasset och jag blev lämnad kvar ensam en timme, med färdigstädat hus som jag inte skulle gå in i mer, gick jag runt och försökte framkalla sentimentalitet. Men det gick inte. Jag är så klar och jag är så nöjd med vårt val att flytta. Jag är glad över våra 11 år därute, glad över livet med hästarna och livet nära naturen. Jag är väldigt glad att dottern fick sina första 7 år i en bullerby-idyll. Men nu var tiden inne att gå vidare. Från många håll får vi höra att vi är modiga som vågar ta steget. Det kanske är så? För sannerligen har vi inte bara flyttat - vi har bytt liv - och det kanske är just modigt? Hur som helst, det var helt rätt tillfälle och vi ser verkligen fram emot vårt nya liv i "stan"!

Lärarlantisen ÄR nu STADSBO!!

Vi håller på att städa ihjäl oss.
Vi bor i ett kartonginferno.
Vi har ingen aning om var de flesta av våra saker finns.
Vi kör hästtransport mer än någonsin som lantisar.
(...med flyttsaker)
Vi äter snabbmat, vilket är förödande för min sockermonsterskamp.
...men vi bor i stan så inget kan hindra mig från att vara bara glad!!!

Sockermonstret - igen...

Idag har sockermonstret bjudit in sig och blivit insläppt. Eller insläppt och insläppt... han är ju som han är - han slår in dörren och klampar in utan att jag riktigt hinner reagera. Men imorgon är en ny dag. Nu är jag redo igen och har motat ut honom, byggt ny, starkare dörr och låst med dubbla lås. Imorgon är han chanslös. Jag kommer att må dåligt, som jag alltid gör när sockret ska ur kroppen, men jag är beredd och vet orsaken. Då går det att stå emot!

Rasmus på luffen

Blogg-trogna läsare känner nog igen mig som Astrid Lindgren-fascinerad. Ikväll har jag andats "Rasmus på luffen". Ärligen kan jag erkänna att jag inte läst den boken, men filmen - kan något bli mer sommar än så?! Jag ska läsa den också, det lovar jag härmed...

Hur ska jag komma vidare härifrån då, för att komma till pudelns kärna i kvällens inlägg...? Jag har köpt ny cykel för att ha när vi flyttat. När jag bor i stan ska jag cykla så mycket det bara är möjligt. Jag ska cykla till jobbet, jag ska cykla och handla, jag ska cykla och hälsa på, jag ska cykla... dit jag ska helt enkelt. Men med ny cykel redan nu så måste den ju provas förstås! Igår var premiärturen. Tyckte jag tog i ordentligt och mätte upp den rundan till 13,5 km. Men jag blev inte ens trött! Jodå, lite ont i rumpan men konstigt vore det ju annars. Ikväll ville jag ha en större utmaning. Mätte upp två möjliga rundor; den ena 16,5 km och den andra 19,5 km. Bestämde mig för den längre, då den inte skulle sammafalla med gårdagens.

Sagt och gjort. Jag satte mig på cykeln och gav mig av. Det smådroppade lite från himlen men det såg ändå rätt ljust ut på densamma. Så jag cyklade vidare och tänkte att jag kunde gena hem efter 5 km om det blev värre. Efter dessa 5 km hade smådroppandet upphört och kvällssolen nästan spruckit fram. Jag cyklade självklart vidare, ut efter en grusväg jag sällan åkt. Och definitivt aldrig så långsamt som på cykel. Jag såg Rasmus och Paradis-Oskar bakom en loge. Jag lovar, de satt där med munspelet! Jag såg midsommarblomster, prästkragar, smörblommor. Jag doftade kaprifol. Jag hörde en råmande ko och ett skällande rådjur. Jag såg en lekande rävunge. Jag förnam Astrid Lindgren och hennes syskon "...lekande så det var märkvärdigt att de inte lekte ihjäl sig!" Och jag andades för-högsommar och "...kände livet i mig!" som Abbes pappa i Madicken uttryckte det.

Mina tankar i för-högsommaren går via Astrids böcker. Jag citerar henne oftare än vad som är hälsosamt... Ju äldre jag blir desto mer imponerad blir jag av hennes barnaskildringar. Hon visste verkligen exakt hur barn tänker. Hon har fångat 1000-tals barns känslor och tankar. Bara hennes sätt att använda ordet "rysa" - jag känner igen mina barnakänslor på pricken, men jag skulle inte minnas dem utan hennes skrivna ord. Hur jag ryste av välbehag, av spänning och skräck, av kärlek och av förväntan.

Så gick mina känslor och tankar under en mils cyklande. Jag nådde det lilla samhället samtidigt som regnet. Vi valde samma väg därifrån. Först regnade det lite. Sen regnade det mer. Sen spöregnade det och slutligen öppnades himlens fördämningar! Bilarna som körde förbi mig - för nu var jag efter en lite större asfalterad väg från det lilla samhället in mot storstan´- körde låååångsamt men med dubbel hastighet på vindrutetorkarna. Tänk efter hur mycket det regnar då, när man både saktar farten och sätter igång turbon på torkarbladen. Och tänk då också efter hur det såg ut med mig där på cykeln. Och lägg till den tanken att cyklisten ler över hela ansiktet och mellan varven sjunger för full hals; "REGNET DET BARA ÖSER NER OCH SEN SÅ KOMMER DET BARA MER OCH MER... Jag cyklade i bomullströja och bomullsbyxor. Jag kände hur benen blev tyngre och tyngre vartefter mina ljusgrå byxor blev mörkare och mörkare. Men hem kom jag och roligt har jag haft!

Undra hur Astrid skulle ha beskrivit det? Kanske finns det i "Rasmus på luffen"? Jag ska plocka fram den boken nu... ett löfte är ett löfte och jag vill läsa allt som kommit via Astrids penna.

Den mening jag önskar att jag fått säga till henne är följande:
Tack Astrid, för det fantastiska sätt du berikat mitt språk och mitt barnaminne! Utan det undrar jag om jag ens skulle ha kommit på tanken att njuta av min cykeltur i ösregnet i kväll...

Nojjig!!

Förra sommaren slog blixten ned med buller och bång här och utan rådiga grannar hade vi varit utan gården... eftersom vi själva var på väg över till Öland då. Nu varnas det stort för blixt och dunder de kommande timmarna. På aftonbladet kan man läsa: "I stort sett hela Svealand riskerar att drabbas av 500 blixtar i timmen" ...och hur rädd och nojjig blir jag då? Hur rädd blir jag att blixten ska slå ner och hela gården brinna upp? Vad händer då? Alltså, allvarligt - VAD händer i så fall? Vi har ju gården försäkrad men om den skulle brinna ner så antar jag att köparna drar sig ur köpet. Det tar ju en evighet att bygga upp huset igen och vi kan ju inte stå med lån på två hus under tiden. Ja, jag veeet att jag är nojjig och tänker för långt och för mycket och för - men jag är sån.

Kära goda godheten - led ovädret någon annan stans, ok?!

Avprickning

Listan med avprickade djur blir längre och längre.

Gammelman och Björnungen (hästarna) åkte först

Gammelmamman och Duvungen följde strax därpå

Hedemorahönorna åkte tillbaka till gården där de kläcktes

Två tuppar fick flaxa vidare till hönshimlen...

Hunden hälsade på hos sin blivande familj och hämtas på fredag

Resten av hönorna och dotterns tupp åkte nyss norrut, där de ska vara på sommarkollo

Som sagt, hunden åker på fredag

Katterna, de två grå, ska bo kvar - de ska avmaskas, så en avprickning blir det när det är gjort

Gammelkatten, makens och mitt första gemensamma husdjur, får också resa vidare. Jag tror Mazetti väntar på honom i Nangijala...

Dottern försäkrade sig härom veckan; "Men marsvinen får jag väl i alla fall ta med mig till stan!? ...och det får hon ju såklart! (även om vi inte har en susning om vad vi ska göra av dem när vi åker med husvagnen - de får väl följa i värsta fall...)