2008-01-22

Ettbarns-mamma, eller?

Ja, jag har ett barn. Det bor ett barn under mitt tak. Jag får barnbidrag för ett barn. Vi har en barnstol i bilen och bokar 3 platser på tåget, när vi åker hela familjen. Så ja - jag har ett barn.

Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns två barn till som står mig lika nära. Barn där jag märker att jag handlar instinktivt med känsla innan intellektet hinner med. Jag har märkt det några gånger när det hänt saker runt dem och "lejonmamman" anar fara. Idag hände det igen. Ja, jag vet att jag inte tänker logiskt då - inte först. Det jag gör är fokuserat på barnen. Det är inte med fokus att trampa på eller sopa undan någon annan. Men igen, jag tror jag skrivit det förr, så är jag rädd att det är så det uppfattas...

"Lejonmamma" skriver jag... det stämmer till viss del. Jag har ju också en pedagogisk roll att ikläda mig, och jag vinglar däremellan. Ibland är jag superkänsliga-med-alla-nerver-på-utsidan-lejonmamman och i nästa grisblink istället pedagogen med "barnet-i-centrum" framför ögonvitorna. Egentligen inte motpoler, bara olika sätt att hantera det från min sida - både utåt och emotionellt. Pedagogen hinner dock alltid tänka först och agera sedan. Vid oro/fara är jag oftast pedagog på jobbet... Aldrig är jag det mot mitt barn, och sällan mot de andra två nära-nära.

Så egentligen har ja minst tre barn. Ibland har jag ca 50 st... Jag är van att lägga mig i. Jag är van att vara den som gasar och driver framåt. Det betyder inte att de som har dessa barn under sina tak, får barnbidrag för dem, räknar antalet bilstolar i bilen och som beställer fler tågbiljetter, har blivit lurade på sitt/sina barn - det är bara "så enkelt" att de här barnen har fler vuxna ögon omkring sig. Barnet som bor under mitt tak, som är mitt eget, har förhoppningsvis också vuxna omkring sig som reagerar grisblinkssnabbt. Det är min sanna förhoppning!

Barnet i centrum. Så måste det alltid vara. Jag är en vuxen som agerar, snabbt, med mycket känslor och ibland snabbare än tanken. Sen om det råkar vara mitt eget barn, mina elever eller några andra som står mig nära, nära... det är liksom inte det som hör hit.

Inga kommentarer: