Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. jag har makalösa tonåringar! Min klass har ett tufft schema med engelska, språk och svenska från 12 till 15.30 på fredageftermiddag. Idag hade de dessutom svenskprov sista lektionen, och de 45 minuter vi har till vårt förfogande skulle inte räcka, då detta prov är omfattande. Alltså meddelade jag för drygt en vecka sedan att de idag skulle jobba över till kl 16.00 och sedan få kompensation en fredag längre fram, när de inte behöver ha den svensklektionen alls. Inga protester. Inget ifrågasättande. Ok! var den mest spännande reaktion jag möttes av.
Så var vi då där idag. Trötta är de ju förstås. Jag bad dem vid engelsklektionens slut inför den längre rasten på eftermiddagen, att inte bara fylla på med cola och godis, utan åtminstone äta en smörgås också, eftersom de behövde orka koncentrera sig och prestera ända fram till 16.00. När jag gick genom cafeterian sitter fyra av tjejerna där, mumsande på varsin chokladboll.
-Men smörgåsarna då? frågar jag när jag susar förbi varpå de glatt håller upp pappret från varsin smörgås. De hade lyssnat!
Kl 14.40 började vi. De ställde i ordning klassrummet, i raka rader. Satte sig ner och proven delades ut. Några handuppräckningar som jag hjälpte. Några blickar sökande bekräftelse, att bli sedda, som när de mötte min och fick ett leende tillbaka, vände blick och koncentration tillbaka ner i provet på bänken. Jag meddelade 30 min, 20 min och 10 min kvar. Det var det enda pratet, förutom de fåtalet frågor då. På 70 minuter. En fredageftermiddag i en årskurs 8...
Jobbiga tonåringar? Okoncentrerade? Svårmotiverade? Inte mina. Tvärtom! Och som jag respekterar och imponeras av dem! När proven var insamlade, ställde de tillbaka bänkarna i ursprunglig ordning. Satte upp stolarna. Stannade bakom varsin bänk i väntan på avslut.
-Ni är makalösa, vet ni det?! Vad fantastiskt det är att få uppleva er! Ha nu en riktigt skön helg, det är ni väl värda!
-Trevlig helg du också, Ina. Vi ses nästa vecka. Tack för idag. Tja'rå. Ses!
Med ett stort leende lämnar jag klassrummet och skolan och promenerar ut mot helgen. Jag har världens bästa jobb med världens bästa tonåringar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kanske är jag lite för trött och sliten idag, men jag får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. Speciellt när jag tänker på makens 8:a som driver honom sakta och säkert mot väggen. Drygt ett år kvar har han med den klassen!
Skönt att se att det finns bra elever också - det behöver du!!
*kram*
Tack för kommentaren och styrka till maken!! ...jag vet precis vad du pratar om med en klass som driver en mot väggen. Det gör den här också, eller delar av den, (läs inlägget "En dag på jobbet" från den 7 mars, längre ner här) mellan varven. Men just våra magiska fredagseftermiddagar; då har de intagit koncentrationsknark tror jag bestämt! De har stor del i att jag orkar!
Oj vad härligt! Hoppas att min dotter är likadan när hon är tonåring sen :) Det finns hopp om det i alla fall.
Måste kännas underbart att ha en så fantastisk klass!
kram!
Skicka en kommentar