Något som liknar vemod

Usch, jag är inte alls i form och fas. Känner mig nere, deppig, trött och ledsen. Varför? Egentligen vet jag inte. Men jag tittar på allt-allt ur den pessimistiska vinkeln, och då är ju förstås allt fel.

Har varit till gården vi bodde på fram till förra året. Vill inte bo där, men blev vemodig av att några andra bor där nu och trivs. Varför gjorde inte jag det? Hälsade på tuppen vi lämnade kvar. Honom och hans fruar saknar jag. Mycket!

Tittar mig i spegeln och möter en trött blick i ett ansikte som känns blekt. Kroppen under lika blek, och fet dessutom. Jag vet ju med intellektet att jag inte är fet, men jag väger de facto lika mycket nu som i julas, trots att jag kämpat massor-massor med både mat och motion sedan dess. Och det betyder ca 8 kg för mycket. Minst.

Åkte vägen förbi första huset vi bodde i här nere för 12-13 år sedan. Där finns inga känslor kvar, inte i huset, men i livet som det då såg ut. Vår ungdom, hela livet framför oss. Nytt jobb, första jobb efter utbildning. Lång flytt och första huset. Så många saker för första gången. Livet formades. Fortfarande.

Har haft en rolig-rolig dag med dottern på liten handelsträdgård där hon är igenkänd och mycket omtyckt. Sedan lunch i lilla grannstaden, ihop med make och dotter. Absolut inget som händer till vardags för oss! Och som grädde på moset en rejäl stund i speciellt badhus nära där vi förut bodde. Dottern mycket lycklig och uppspelt och så även jag. Speciell ledig dag för oss båda, fylld av roligheter. Men vad händer sen? När jag kommer hem? Då drabbar mig den stora tröttheten. Och med den kommer irritationen och den sura rösten. Som tillrättarvisar en dotter som ju bara vill fortsätta tillsammans-myset. Orättvist mot henne. Väldigt.

...och jag blir så ledsen på den där tröttheten som jag inte vill ha. Ledsen och besviken på mig själv som låter tröttheten gå ut över dottern. Blir låg och ledsen av det. Känner vemod.