Hur som haver. Hon pratade om att eftersom jag är hjärtsjuk och inte kan ha fler bebisar i magen så borde maken och jag gå åt olika håll här hemma. Jag förstod inte hennes tankegång riktigt, så jag frågade vad hon menade.
-Jo, är man kär så kan det bli en bebis om man möts... och mamma, i så fall dör du.
Jag såg hennes allvarsamma min och hade inte svårt att hålla samma allvar. Det här var viktigt för henne. Så mjukt jag kunde förklarade jag att det inte är någon fara alls, att man kan pussas och kramas och vara tillsammans med den man är kär i. Det blir inte bebisar av det.
-Men hur går det till då? Fröet och ägget som blir en bebis. Hur...?
Jag fortsatte försiktigt. Fröet finns i pappans snopp och ägget i mammans snippa, så när de möts kan det bli bebis.
-Har man snoppen vid snippan alltså? Gjorde ni så när jag kom in i din mage mamma?Hon fick även detta bekräftat och nickade bara. Sen satt hon tyst en stund. Så kom det:
-Mamma. Det är mitt fel att du är sjuk...
Jag blir tårögd av hennes stora ansvar och den skuld hon tyckte sig bära. Hon fick förstås höra på alla sätt jag kunde komma på att det inte är så. Att det inte är någons fel. Ingen kan veta när en sjukdom slår till. Att jag gärna lever med mitt hjärta, jag fick ju henne... Jag är glad över mitt trasiga hjärta eftersom jag fick det dyrbaraste tänkbara. Jag har ibland undrat hur det ska bli, att prata om "blommor och bin". Aldrig kunde jag ana att det skulle bli så allvarsamt, djupt och nära. Hon bär stor klokhet, och tar också kanske just därför på sig stort ansvar. Tur att hon kan sätta ord på det!
5 kommentarer:
Men lilla vän....de tänker så stort och brett och ansvarsfullt. Hon är fin din dottra! Hjärtat är ju ditt, både före och efter hon kom. Berätta det? Jag menar att en bebis inte gjort det sjukt, utan hjärtat föddes med den svagheten. Det kunde man inte veta. Eller nåt? Och bilderna på henne får mig att känna vördnad, för hennes start och styrka.
De har så stora tankar och mycket empati. Och detta ihop med ansvarstagande blir lite mycket för små axlar att bära. Men så skönt och nödvändigt att hon så bra sätter ord på sina funderingar. Jag ska minnas dina ord om mitt hjärta om hon tar upp tråden igen - de vara kloka! Håller med om bilderna på henne. Jag måste stanna upp när jag får dem framför mig.
Kloka och allvarliga ord från en klok tjej. tänk vad de funderar de små liven. Förstår att det blev en allvarlig stund att förankra inne i hjärtat.
Hej Ina, vilken tänkare hon verkar vara er dotter!
Jag vet vem du är och kommer självklart besöka din blogg flera gånger!!
/Åse
Den flickan måste ha ärvt allt goda egenskaper från båda håll.
Kom ihåg hur förtivlade vi var, när man hittade ett blåsljud på ditt hjärta, när du var sju år!
Diagnosen, ställd av en hjärtläkare, gav oss sinnesro.
Det behöver dottern också få höra.
Skicka en kommentar