2008-08-27

Vad fort det går

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Känslomässigt åker jag berg- och dalbana. Å ena sidan försöker jag förhålla mig till att jag inte kommer att ha en pappa i livet så mycket längre. Å andra sidan försöker jag ingjuta hopp, att behandlingarna ska hjälpa och att han kan få må bättre.

Om cellgiftsbehandlingen var tuff så var det ändå bara uppvärmning inför strålning. Och det allra, allra värsta är ju den förbannade spridningen. Att han har metastaser i hjärnan. Två har man hittat; en på vardera sida i huvudet. De är också strålade. Tre veckor strålades lungtumören och fem dagar strålades huvudet.

Det går inte att förklara vad det gör med en familj. Vi kommer närmare varandra på ett sätt, samtidigt som vi var och en har vår egen relation till pappa, som drastiskt förändras nu. Det är en förändring som inte låter sig göras enkelt. Jag är så ledsen. Så rakt in i hjärtat ledsen över vad som händer med honom... Så tvingar jag mig själv att lyfta näsan ovanför vattenytan ett tag igen. Våga hoppas att det han nu kämpar med ska vara biverkningar av strålningen och inte cancern som bryter ner och sönder.

"Kära goda godheten" ...du har väl inte lämnat oss?

1 kommentar:

Anonym sa...

Oj Ina, vet inte vad jag ska säga.. mer än kram!!

Förstår att det går väldigt mycket upp och ner just nu, och du står bredvid och kan inte påverka det som händer, utan bara följa strömmen.

Mina tankar är hos dig :)

kram på dig!