Livet rullar på

När ett besked som det vi fick kommer, att pappa dessutom har drabbats av hjärntumör, tror man att tiden stannar. Det gör den kanske också, i alla fall för oss som finns där i cirkeln runt om pappa, ja och för honom själv också naturligtvis. Vad vet vi om tidens gång egentligen? Men sedan upptäcker man i alla fall att det snurrar på. Dag efter dag passerar. Timme kommer, timme går. Mellan varven har jag svårt att andas, men faktiskt fungerar jag "som vanligt" också, däremellan. Jag vill inte detta. Verkligen verkligen VILL INTE men vad har jag att sätta emot? Vad har jag att säga till om? Inget alls överhuvudtaget. Jag har bara att finna mig i det och försöka förhålla mig. Livets gång. Ja, ok, det är ju så det är. Men varför just med cancer? Det känns så omöjligt, så farligt, så skrämmande och så oerhört att tufft att slåss mot. Pappa kämpar, och ändå är det så tydligt vad både behandling, biverkningar och svår oro gör med honom. Att måsta genomgå behandling som ligger precis på gränsen till vad man klarar, det är närapå omänskligt. Och om inte jag har något val så gäller det i minst lika hög grad för pappa. Jag kan inte greppa helheten, då kan jag inte andas. Jag får ta små bitar i taget.
Orka kämpa, pappa! Fortsätt kämpa!!!

TUSEN TACK alla goa kända och okända som kommenterat här nedanför och alla ni som hört av på andra sätt också. Jag blir varm av omtanken både om mig men också förstås om pappa, som är okänd för de allra flesta av er. TACK!