Vi hade i alla fall tur med vädret

...men resten vet'e fan...!

Semester på Öland. Revansch från förra sommaren när oron för pappas hälsa överskuggade så pass att det bara regnade... I år strålar solen, verkligen strålar, och jag har trots att vi nu vet att det är lungcancer pappa har, och att han ska in och strålas nu i augusti, känt viss tillförsikt. Vågat hoppas att det ska bli en bra höst, att jag lyckats tanka lite energi.

Idag skulle så pappa till stora sjukhuset långt borta för att förbereda inför strålning och få resultat av en hjärnröntgen. Förra veckan var han in och gjorde en sådan på sjukhuset nära. Huvudvärk, upplevelse att han tappar ord och en incident i tidigare i somras när halva ansiktet liksom domnade bort gjorde att läkaren på stora sjukhuset ville ha en sådan gjord innan strålningen påbörjades. En koll "för säkerhets skull" - så har jag intalat mig. Men varför skulle det vara så? Varför skulle det få vara enkelt?

Istället är det fan så illa det bara kunde vara. Han har hjärntumör. Hjärntumör!

Det går inte att fatta. Jag fattar det inte. Här sitter vi på Öland igen, med samma oro, samma overklighetskänsla som förra året. Pappa är verkligen svårt sjuk och det ska vi lära oss leva med. Det måste vi lära oss leva med. Han ska hitta ett sätt att förhålla sig. Mamma ska göra det och alla vi andra som också finns runt omkring och som har vår egen relation till honom. Oron för pappa, hur han mår och hur det är för honom att vara så sjuk. Min egen oro. Makens, dotterns, min syster och hennes barn... Alla påverkas. Av den förbannade och verkligen djupt hatade cancern. Tvi den!