Morfar i norr & massa foton

Vi har varit och hälsat på mamma & pappa över den extra långa helgen. Älskade, kämpande pappa! Han slåss både mot biverkningar och oro - förstås. Hur skulle det annars kunna fungera? Illamåendet och smärtan rev och slet i honom när cellgifterna banar väg genom systemet. Ändå höll han skenet uppe så pass att ett av barnbarnen som var med inte förstod att han var dålig. Jag hörde samtalet med mamman dagen efter; "Jo, igår var han tydligen jättedålig men jag märkte inget..." De vet hans sjukdom, de tar in så mycket de klarar av oro och funderingar, och samtidigt får de chans att vara nära, nära. Det är skönt att se hur alla tre barnbarnen kryper nära när de har chansen. Hur de alla söker hans sällskap. Så har det alltid varit, med alla människor, pappa är en person man gärna umgås med. Och nu märks det förstås extra. Man tänker mer när man ser det i sjukdomens spotlight; hur barnen söker uppmärksamheten och närheten och hur de får den i precis hur stora portioner som helst. Klyschan "Världens bästa morfar" känns sannerligen allt annat än klyschartad efter dagar som dessa!

Vi har rest många mil idag och så här på våren märks det så tydligt hur långt vårt land är. Här kommer lite exempel:



Visserligen fanns bara lite av snön kvar - de har haft massor precis som i resten av inlandet/fjällvärlden, och det försvann på en vecka - men dottern lekte glatt i det lilla som var kvar.


Det är något speciellt med rinnande vatten. Jag kan hålla på hur länge som helst för att få till bilden. Här lite längre slutartid så att det verkligen syns hur bråttom smältvattnet har på sin väg ner från skogen mot den stora älven.


En av mina morbröder hade en kull valpar. Fem små busiga gråbollar, som charmade oss fullständigt förstås. Tur att det är jakthundar ut i minsta molekyl, det går inte ens att tänka tanken att ha en i villan i stan...!


Ofta hängde alla fem i dotterns kläder och hår - här syns en av dem i jakt på det i kepsen instoppade håret. Bilden ser kanske lite konstigt ut, vilket beror på att jag "blurrat" till dotterns ansikte.



Mormor och morfar bor nära den stora älven. Med nära menar jag ca 10-15 meter. Utsikten från köksbordet är enastående. Alla dras till älven sommar som vinter. Dottern tränade "slå kotte med pinne" länge länge, och i slutet var det farligt nära att hon tog årets första dopp, men i sista ögonblicket hittade hon balansen igen och konstaterade att hon bara "blev lite lite blöt i ena stöveln!"


Så påbörjade vi resan hemåt och efter nån mil hittade vi en flock renar i en trädgård. Jo, faktiskt! Jag smög så nära jag kunde komma, men efter att ha studerat mig en kort stund...


...fann de som säkrast att "bättre fly än illa fäkta". Renar känns ganska "norrut", eller?


Efter ganska många mil i bil nådde vi den stora europavägen som följer norrlandskusten. Vi var inte ensamma idag!


Vi var heller inte ensamma om en bensträckare vid Hagsta Krog men däremot var vi solo runt naturstigen vid den lilla "sjön" som finns där. Konstigt...


Jag fotade våren, som nu mer än halvvägs, förstås var mycket längre gången än uppe hos mamma & pappa.


Vitsippor kan man aldrig fota för många. Här kröp jag långt, långt nere i ett dike för att få den rätta vinkeln på bilden. Ca 5 minuter senare kändes det ganska olustigt, eftersom vi mötte...


...den här lille(/lilla?) "kompisen". Helt öppet, mitt på gräsmattan som fungerar som stig, låg den i solen. Vi var inte nära att trampa på den, men heller inte jättelångt ifrån. Den var ganska loj och lät oss ta en närmare titt, vänja oss vid känslan och upptäcka att så farlig var den ju ändå inte. Alla tre barnen/ungdomarna såg en huggorm för första gången, så det tog lite tid att få ner pulsen.


Till slut ringlade den vidare ut på en sten och ner mot vattnet. Så vackert mönstrad, nästan blå faktiskt.


Den gav sig av över vattnet över till en liten ö. Tyckte nog att det räckte med uppmärksamhet från oss människovarelser! Kanske hade vi här också svaret till varför vi var så ensamma runt den lilla sjön...


Ju längre söderut vi kom, desto grönare var träden. Vitsippor blommar i stora mattor, man kan omöjligt ligga på knä och närmare betrakta dem alla. Men när vi anlänt hemma igen, kunde jag i alla fall låta alla blommor på marken runt huset få varsin egen stund. Här vackra pingstliljor...


Men det mest fantastiska av allt är våra tre superstora megajättehäftiga körsbärs/bigarråträd. Men hur mycket kan ett och samma träd blomma??? Det är magiskt - det finns inga andra ord! Och samtidigt då helt omöjligt att hinna ägna varje blomma egen uppmärksamhet. Hoppas de inte blir ledsna...!


Vackrare placerad klätterstege än så här kan man väl ändå inte ha? Vi bestämde snabbt att vi lever i Körsbärsdalen förstås, och väntar ivrigt på Skorpan och Jonatan... Allt går att koppla till Astrid Lindgren!

Tack snälla mamma & pappa för allt. Vi ses kanske i slutet av maj!