...och med dem en ångestknut i magen. Annars brukar flyttfåglarna hälsas med glada miner och vårpirr i samma mage. De kommer med löfte om värme och ljusa kvällar, om sommar och ledighet. De är vackra och gracila där de glider över himlen. Egentligen har de samma budskap i år men med stort, brett sorgband lindat om sina smäckra halsar. Sex stycken var det. De gled rakt över huset och jag hade bara lust att skrika ”NEEEJ!” Smittade eller inte, jag kommer inte att kunna titta på alla vackra svanar och tranor vi väntar på utan att samtidigt få hela strupen ihopsnörd av skräck. Tranorna brukar stanna här ute på vårt gärde, 10-20 meter från huset, och spatsera omkring. Vi brukar stå i köksfönstret, på första parkett och följa detta naturens skådespel, stolta över att bo som vi gör. Nu är jag beredd att sätta mig på första flyttbuss in mot stan...
Jag vet att känslan är förstorad, jag vet att risken är liten att vi smittas. Men den finns. Jag fick en sjukdom när jag väntade barn som nästan inte finns. Jag fick den. Jag vågar inte leva med tanken ”det drabbar inte mig” - jag vet att risken att just jag drabbas är extra stor. Nej, inte statistiskt kanske, men känslor bryr sig inte mycket om statistik. Nu gäller det att hitta ett sätt att handskas med rädslan. Jag ”mantrar” att risken är större att jag dör i bilen på väg till jobbet. Sant. Ändå är det svanarna som skrämde livet ur mig nu i dag. Det kommer att ta energi att lära sig handskas med detta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar