Fyra års hårt arbete...

...med lång tillbakablick till varför det blev som det blev.

(Det här inlägget är nästan löjligt långt. Anledning? Min historia från tjock till normalviktig är så lång och alla bitarna är viktiga.)

Idag är det på dagen fyra år sedan jag stegade iväg till viktväktarna. Arg, riktigt urförbannad för att prata klarspråk. Det är också fyra år sedan jag tog befälet över min övervikt.

Jag har varit mer eller mindre överviktig nästan hela mitt liv. Som barn var kombinationen av stillasittande och redan då sötsökande det som grundlade alltsammans. Jag lägger ingen skuld på mina föräldrar, de är utemänniskor som tidigt slet sitt hår över den bekväma lillasystern som gick sina egna vägar. Som hellre satt och pysslade med what ever än att vara ute och härja i snön, som hellre låg i sängen och läste en bok än var ute i solskenet. Som blev tvingad att följa med på cykelturer, som milt men bestämt tvingades att vara ute varje dag, som blivit skjutsad till diverse träningar mycket motvilligt, eftersom de förståndiga föräldrarna förstod att hon behövde tvingas till rörelse - uppmuntras räckte inte till. Vi hade heller inte fikabröd hemma, inte läsk eller godis. Jag är uppvuxen med lördagsgodis och läsk till fest. Kakor och bullar bakade mamma till jul, nån sockerkaka däremellan. I matväg fanns inte halvfabrikat, vi åt kött och fisk, nästan alltid kokt potatis och pasta någon gång ibland.

Sedan fanns naturligtvis inte den näringskunskap som så många besitter idag, (även om kampen att leva utifrån den kunskapen är en annan sida av myntet) så att jag drack choklad (gjord på kakao och strösocker, o’boy har vi heller aldrig haft) och åt rostat bröd med marmelad och ost till frukost var kanske inte så lyckat. Att jag drack saft kokad på de bär som plockades på hösten, var kanske heller inte så lyckat. Men att jag blev tjock, nej - det är inte mammas och pappas fel!

Jag skulle tro att jag hade missbruket i mig tidigt. Jag minns inget stopp, så länge jag kan minnas har jag ätit sötsaker tills jag blivit illamående om jag haft chansen. Jag köpte godis i smyg så fort jag kom åt, redan på mellanstadiet smet vi från skolan min kompis och jag och köpte på kiosken. När jag kom till högstadiet smugglade jag med pengar som jag dessutom tagit ur fickorna på de ytterplagg som hängde i hallen - en sorts snatteri med andra ord - och handlade dricka eller glass i stort sett varje dag i kafeterian. Jag flyttade hemifrån när jag började gymnasiet och hade då ingen annan än jag själv som bestämde vad jag åt. O’boy och rostat bröd till frukost, skollunch (tack och lov), mackor, godis och kakor hemma på kvällarna. Jag hade matlådor också minns jag, som mamma skickade med mig när jag var hem på helgerna, men jag åt mycket sötsaker.

Den mentala delen då? Retad blev jag i mellanstadiet och högstadiet. Jag minns smärtan i varje cell i kroppen, i v-a-r-j-e cell.

Något ska plockas ned från en hög hylla i klassrummet. M med stort M säger skrattande att Ina når om hon ligger ner för hon är ju bredare än hon är hög... Skrattet som följer som jag stämmer in i medan något går sönder på insidan. Han av alla.

Jag försökte banta men hade inte kunskapen. Tröståt eftersom jag var så misslyckad och tjock. Samtidigt spirade en ilska i mig att jag väl hade rätt att se ut så, jag var väl lika mycket värd ändå, jag var väl fin på mitt sätt. Stark har jag varit på mitt eget sätt, alltid. Samtidigt som jag har varit svag.

Intresse för killar hade jag förstås, förälskad var jag hela tiden. Barnslig om jag jämför med dagens tonåringar, men hjärtskärande förälskad. Att ingen visade intresse tillbaka skyllde jag på att jag var tjock. Helt enkelt.

Den första kyssen. En natt utanför huset där jag bodde på språkresan sommaren efter 8:an. Han hette Sean, var 17 år och såg rätt anskrämlig ut. Kompisen (som läser här!) stod lite längre ner på gatan med Pete, han var åtminstone snygg och dessutom 18 år. Att Sean såg anskrämlig ut spelade mindre roll, han kysste mig! Jag skrev i dagboken: ”Äntligen, 15 år men inte okysst längre!” Jag försökte senare på hösten förklara för en annan kompis att själva kyssen var en sak, att inte behöva vara okysst längre, men att han också hade stärkt mig i att det fanns någon som ville kyssa mig. Tjocka mig. Hon förstod nog inte mycket vad det handlade om, men jag hade redan då satt ord på dessa känslor inför mig själv.

Den andra kyssen. En grekisk yngling på Kreta sommaren därpå. Han var snygg, ojoj så snygg han var! Nu kunde jag lägga till meritlistan att inte var jag bara kysst, jag hade dessutom blivit det av en kille som var bland det snyggaste jag hade sett! Kompisen, en annan än hon i England, satt en bit ifrån med en annan grekiskt yngling - inte hälften så snygg som min. Michaelis hade ingen aning om hur viktig den sena kvällen där på den kretensiska stranden var för mig. (och mamma - du behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen, jag var inte mogen för annat än oskyldiga kyssar)

Efter studenten åkte jag till USA som au-pair i ett halvår och kom tillbaka tjockare än någonsin. Kanske vägde jag 76-78 kg då. Jag har ju alltså aldrig som tonåring varit väldigt överviktig, men mullig på gränsen till rund. Från den här tiden känns det annorlunda, det är vuxna känslor och tankar på ett annat sätt än tidigare, jämförbara med dem jag har nu. Jag fortsatte att tänka på min vikt men utan kunskap eller riktig motivation att verkligen göra något åt det. Mamma försökte få mig att gå till viktväktarna. Aldrig, aldrig! Det skulle ju vara samma som att erkänna utåt att jag visste att jag var tjock. Det klarade jag inte. Ville inte, var rädd.

Flyttade till Umeå hösten 1990 och ett par månader senare hade jag träffat den som skulle bli maken. I första förälskelsen gick jag nog ner lite men sedan fastnade jag som så många andra i sambofällan, och kilo lades till kilo. Jag sprängde 80 kilo, jag sprängde 90 kilo och innan de 4,5 åren i Umeå var till ända sprängde jag även 100-kilosgränsen. Hemska, hemska gräns...

Där stannade jag. Jag slutade väga mig när vågen visade hemska 103 kilo och jag gissar att jag pendlade mellan 98 och 105 kilo under några år. Samma år som vi kämpade för att få barn. Utan resultat. Jag började arbeta på högstadiet och fick en kollega som även hon var överviktig, ungefär som jag. Med henne började jag prata, hon var den första någonsin förutom mamma och maken. Med henne kunde jag erkänna att jag var T-J-O-C-K. Hon hade en helt annan syn på det, avslappnad, och med henne kunde jag skoja om eländet. För eländigt var det... Jag har mått dåligt, alltid, alltid dåligt, av att vara tjock.

Hösten 1999 gick jag ner 8-10 kilo. Efter drygt ett år av djup kris mellan maken och mig var jag nyförälskad och glömde förmodligen bort att äta. I december var jag gravid - efter 6 års kamp var jag helt plötsligt gravid utan att vi ens tänkt på det! Sedan följde en graviditet jag inte önskar min värsta ovän. Jag kräktes hela vägen, alla sju månaderna jag hann med att ha dottern i magen. På MVC skrevs jag in på 88 kg men jag ljög och vet att jag då vägde 92 kg. Kvällen innan hon föddes, efter 32 graviditetsveckor, vägde jag 83 kilo - med bebis i magen alltså. När hon var född vägde jag under 80 kilo och kände att jag ändå fått någon sorts lön för mödan jag haft under den skittuffa graviditeten. På mindre än ett år hade jag fått barn och gått ner 20 kg!

Nu smakade maten igen. Nu var jag återigen sugen på sötsaker. Nu var jag för sjuk för att få röra mig (i och för sig inget jag saknade...). Kilo lades till kilo och tresiffrigt närmade sig med stormsteg. Där satt jag, hade överlevt en graviditetsrelaterad hjärtsjukdom med nöd och näppe. Fortfarande hade jag nedsatt pumpkraft och förstorat hjärta. Hur intelligent var det då att bli tjock igen? Skulle jag dö ifrån min dotter bara för att jag inte kunde låta bli att äta sötsaker? Skulle hon behöva leva med vetskapen att jag överlevde hjärtsjukdomen men sedan ”valde” att äta ihjäl mig? Nej, nu fick det absolut vara nog, en gång för alla!

Jag läste på om viktväktarna, pratade med kollegan om mina planer och den 7 mars 2002, drygt 1,5 år efter dotterns födelse, stegade vi iväg till viktväktarna. Jag vägde in på modiga 96,1 kilo och har därifrån kämpat. I maj 2003 gick jag i mål på 68 kilo!

Det har varit tufft varje dag sedan dess. Sockermonstret är hela tiden berett att slå till. Jag har varit upp på 79 kg och nästan gett upp. Men när ilskan får fäste igen vet jag att jag klarar det, då vet jag att jag tar befälet över monstret. För vilket är alternativet? Jag vet också att när livet blir tufft omkring mig är det väldigt lätt att ta till ätandet. Det kommer jag att få kämpa med hela livet, jag har ett missbrukarbeteende i mitt förhållande till sötsaker, och det har jag slutligen accepterat. Det har varit tufft, det är tufft - men det är värt det!


Idag när det är på dagen fyra år sedan jag bestämde mig och började min viktresa tycker jag att det är skönt att titta på dessa bilder. De två till vänster är från starten (ca 95 kg), och de två till höger är från målgången (ca 70 kg). Där befinner jag mig idag också och jag är stolt! Drömmålet ligger 5-7 kilo bort, men där jag är nu är inom hälsosam gräns (under 25 i BMI) och jag är stolt!