Det är synd om mig! Eller...?

Tre dagar har jag varit förkyld och nu räcker det!! Vad bortskämd jag är med att inte vara sjuk så här. Tröttheten som jag ofta slåss med finns liksom där som en del av mig numera och den har jag lärt känna och kan hantera. Men detta... Att behöva stå stilla en halv minut när jag reser mig ur soffan för att liksom få med mig huvudet, få stopp på snurret och få fast huvudvärken så att jag kan röra mig utan att huvudet spricker. Att inte vilja äta annat än kakor och godis (vilket osökt leder in mig på den perfekta metoden att inte kunna äta en massa dumheter - vi har slut på smör och margarin! Det har inte funnits i någon form här hemma sen början på veckan och hur sugen jag än är på både det ena och det andra, från kladdiga chokladkakor till äppelpaj med vanlijvisp, så går det inte att baka utan fettet. Ett tips till andra kanske?) Att ha ont i ryggen efter alla timmar i soffan. Att ha en storlek för liten på huvudskålen utan möjlighet att byta ut den...

Ja, ni ser ju hur synd det är om mig! Eller...?

Nej, inte särskilt egentligen. Jag har en man som pysslar om mig efter konstens alla regler, jag har en dotter som stryker mig över pannan och frågar om det känns bättre. Som så gärna vill att jag ska titta när hon håller i sina marsvin, men som förnumstigt talar om att jag kan få ligga på soffan och titta. Jag kan vara hemma från jobbet och få pengar, även om det förstås svider med karensdag och 80% av lönen, så står jag ändå inte och faller med de kronor det handlar om. Även om jag tror att jag är oumbärlig på jobbet så vet jag ju att det varken gör från eller till om jag är borta 2-3 dagar.

Så egentligen är det inte så synd om mig, det gäller bara att titta på det med rätt inställning. (...fast jag sticker ju inte under stol med att det räcker, räcker, räcker nu - nu vill jag bli frisk!)