Dags att tänka jobb igen

Nu är sportlovet över men jag har varit hemma även idag. Så är mitt schema lagt när jag arbetar 75%, jag är alltså lektionsfri på måndagar. Känns bra att börja arbetsveckan med en ledig dag! Fem veckor kvar till påsk och i lärarkretsar brukar man säga att det som inte är gjort till påsk kan man nästan glömma. Det innebär alltså att jag har fem effektiva veckor kvar tillsammans med min klass. Sen har vi förstås en hel drös dagar kvar där vi ska försöka vara effektiva men där vi också ska njuta av den sista tiden tillsammans. Usch, jag saknar dem redan...

Samtidigt börjar funderingarna på nästa läsår ta form. Dags att ta emot en ny klass. Vilka små 6:or som nu förbereder sig för att börja högstadiet till hösten blir ”mina”? Hur många flickor, hur många pojkar? Vad har de med sig i sitt bagage? Vilka stabila individer kommer vi att ha som byggmaterial från början och vilka kommer att kräva mer jobb? Hur de ligger till kunskapsmässigt är faktiskt inte lika spännande som hur de fungerar i grupp. Vilken social kompetens de kommer med. Var man måste börja bygga gruppen. Den energi som finns i en grupp tonåringar är spännande, på gränsen till att inte gå att tygla. När man lyckas utan att släcka lågan, då bär gruppen sig själv, då sitter man mitt i alltsammans och fyller på sina egna energidepåer. Då, inte förr, kan man också på allvar förmedla ämneskunskap.

Min nuvarande klass har en mycket stark och positiv killgrupp. Den har varit stabil och trygg sedan år 7. På tjejsidan har det inte varit så, där har vi slitit hårt... Mycket intriger, rena dokusåpan mellan varven. Ett par tjejer som funnits mindre än ett läsår hos oss som sedan bytt till andra skolformer, eftersom vardagen utanför skolan varit för tuff. Otroligt mycket arbete för att få in dem i gruppen innan vi insåg att det inte gick, de behövde annan hjälp. Bland de tjejer som funnits hos oss hela tiden rena världskrigen mellan varven, med extra möten dem emellan, med extra föräldrakontakter och hela tiden hårt arbete för att visa respekt gentemot dem för att de ska känna trygghet mot oss. Mantrat ”Alla behöver inte vara kompisar men alla måste acceptera varandra”. Vissa har till och med blivit tillsagda att inte titta på varandra när det har varit som mest infekterat. Detta under år 7 och 8. Fortfarande pyr det under ytan, det är svårt att komma åt och ifrån (...finns inte det dessutom på de flesta arbetsplatser?). Men de sköter sina kort väl, båda ”lägren”, och går åt varsitt håll när det behövs. Båda ”lägren” har insett att ingen har något att vinna på tjafset. Jag tror de tar med sig god kunskap i sin livserfarenhetsryggsäck.

Jag saknar dem redan men börjar känna nyfikenhet på nästa grupp som ska bli den bästa!