+4 kg på 3 veckor...

Det är ju helt galet hur fort och hur mycket jag kan gå upp i vikt! Maten gick hyfsat över jul när vi bodde på hotell. Visst - mat i restaurangen var ju inte min vanliga ”GI/stenålder-kost” men inga jättemängder sötsaker utöver det. Lite pepparkakor, ett par digestivekex på rummet och godis i bilen på väg hem... Vecka 50 vägde jag 62,6 kilo. Målet var att inte gå upp över 65 under jul och nyår. Tyckte jag tog i för att ha utrymme att kunna äta och njuta av julgodis och -fika. Vecka 51 hade jag ökat till 63,6 men fortfarande kändes det ok. V 52 brakade det iväg, då vägde jag in på 65,1 och hade alltså gått upp mer än jag hade planerat var ok. Vecka 1 med nyårshelgen i backspegeln stannade vågen på hiskeliga 66,5 kg! Nä, hiskeligt som vikt är det inte men att det brakar iväg så fort!

Nu står jag alltså här med skägget i brevlådan och ska återigen viktminska... Frågan är om det är värt det, är det verkligen värt att ”släppa på” så som jag gjort? ”Ät med måtta!” Jag hör kommentarerna... Faktum är att det är det allra svåraste alternativet. Endera äter jag ”som vanligt”, alltså med stor planering bakom varje tugga in i munnen. Eller också låter jag det bli som det blir... och njuter medan jag gör det. För det är njutning – no doubt about it! Alternativet att ”äta med måtta” går bara när jag har en lång tid utan snedsteg bakom mig, och ätandet bara består av ett tillfälle. Då klarar jag att komma upp på banan igen redan dagen därpå, och utan att vågen löper amok. Egentligen klarar jag ju att komma upp på banan vid det tillfälle jag i förväg bestämt mig för efter en sån här period också - jag har just gjort det, igen - bara det att vågen hinner med att hånskratta åt mig när det har gått så lång tid som 3 veckor.

Vilket alternativ kvarstår då? Att bara äta på julafton? Ja, det kanske kan gå. Nyårsafton behöver man (jag) ju inte stoppa i sig (mig) allt som kommer i ens (min) väg... Men då – återigen - vill jag det? Jag tror inte det. Alltså får jag acceptera att stå här med +4 kg och abstinens.

Det har ändå *peppar peppar* gått över förväntan denna gång. Igår kom en rejäl men kort attack. Det innebär, i vanlig ordning, att jag kallsvettas, får hjärtklappning och oregelbunden hjärtrytm om vartannat. Jag blir illamående, yr och irriterad. Många gånger har jag fräst åt maken, som är mitt största och trognaste stöd i detta (och allt annat!), just under en sådan attack. Hela jag vet med all önskvärd tydlighet att något med socker, gärna blandat med fett och kakao, skulle göra saken biff. Det skulle vara lösningen på allt - till och med världsfreden skulle få en stor knuff i rätt riktning... Alla känslor är korkat förstorade - alla mina tankar och funderingar likaså. Fokus finns inte på något annat än hur jag mår och vad jag kan göra åt det (=äta socker!).

Nu känner jag mig själv så pass väl, när jag är beredd på att det ska komma, att jag kan möta det i något sorts ”vetenskapligt ljus”. Igår gick jag från köket in till det rum där min mamma befann sig. Satte mig på stolen och försökte sätta ord på vad jag kände. Vi pratade om det en stund, om min viktnedgång och hur mycket det är värt det!! ...sedan gled samtalet vidare till annat och efter en stund upptäckte jag att attacken var över. Mysko - men skönt! Så fort brukar det inte gå över, men jag klagar inte!!

Både igår och idag har jag tagit snabba promenader. Ca 45 minuter igår och närmare 90 minuter idag. Snabbt, snabbt. Hög puls. Så skönt! Mycket ”pudra näsan” har det också blivit - kroppen släpper ifrån sig vätska som funnits bunden i alla kolhydrater... Hoppas det förgrömmande sockermonstret sköljs ut i toan den vägen, det är rätt åt honom i så fall!! Det må så vara att vågen visar + 4 kilo - men HALLÅ! - jag vet hur man gör för att gå ner, jag har ju gått ner FYRTIO (40!) KILO!!! Sockermonstret, come on, jag är rustad till fight!

Mohaahaahaaaaaa……….