Snabba plus betyder oftast snabba minus

Tack och lov, kan jag tillägga. Jag fuskar och väger mig varje dag. Vet inte ens om jag vill ska kalla det för fusk - jag väger mig varje dag, det räcker så. De fyra kilon jag suckade över igår är nere i 2,2 nu. Jag har tappat 1,8 kilo på 2 dygn! Det stämde med andra ord att jag var fullproppad med vätska, uppbunden av alla snabba kolhydrater jag ätit under jul- och nyårshelgen. Att kämpa med 2,2 kg känns väldigt mycket bättre än 4 kg.

Att vara "på banan" är skönt varannan sekund och åt skogen varannan... Idag sitter sorgen som ett pärlband runt halsen. Det är sorg att lämna sötsakerna bakom mig. De lugnar mig, de gör mig glad. De är goda förstås. De ger mig något att göra när jag har tråkigt. Serotoniner kan det kanske sammanfattas med.

Det är där jag har min kraft, jag kan genomskåda sorgen. Varannan pärla på mitt halsband bär svart sorgfärg, varannan ilsken röd. Försök inte med mig! Jag kan det här - jag genomskådar det! Jag faller ner i sorgen, ömkar och tycker synd om mig själv. Sedan blir jag arg och fräser åt sorgen att den är falsk. Det är de där små sakerna som jag (nästan) lärt mig heter "serotoniner" men som jag inte förstår på riktigt, som lockar och pockar, som lurar och har sig. "Sorgen går över om du äter socker, stackars dig. Det är orättvist att alla andra kan äta men inte du... klart du får... lite..." När jag bara hör och känner rösten håller jag en svart pärla i handen. När jag sedan kommer på att det är buffel och båg, lurendrejeri från början till slut, att det är läskig kemi som talar - då blir jag arg och då kan jag vinna. Jag inte bara kan - jag gör det, jag vinner!

Det ska jag göra den här gången också. Bilden av mitt halsband just nu är små, små svarta pärlor som nästan inte syns mellan stora, lysande röda som håller ilskan vid liv. Ilskan som är min bästa vän i kampen mot sockermonstret!