2007-09-29
Slö dag
Regnet öser ner ute. Jag har ont i halsen. Igen. Var rejält förkyld för 2-4 veckor sedan, det höll i sig länge. Igårkväll var jag på After Work med ca 20 av arbetskompisarna. Kom hem vid 21.30 så jag hann ändå fredagskvällsumgås med maken. Idag sitter jag och slösurfar i soffan. Dottern är hos bästisen från förskoletiden. Hon längtade mycket, efter bästisen - men mest efter bästisens djur. Hon saknar djur, dottern. Tur att marsvinen flyttade hem i torsdags! Vi hämtar dottern vid 17-tiden och passar på att äta lördagsmiddag på restaurang. Måndag är ny vecka. Ny månad till och med; 1/10. Bra dag för omstart av diverse saker i livet. För mig blir det omstart med nyttigt liv och leverne, igen. Har jag skrivit det förr? Det tar emot mycket den här hösten...
2007-09-23
Spontant!
Jag trillade in på en fotokurs här i eftermiddag! Jag och en kollega (som numera dessutom är nära granne) gick ju fotokurs i vintras och vi har sedan dess pratat om att gå en fortsättning. Jag är begränsad av min kamera (har en sk semikamera, alltså snäppet "under" systemkamera), och ville heller inte gå en speciell porträttkurs, som kollegan var intresserad av.
Nu blev det en kombination av alltsammans istället, vid 12 tillfällen under hösten - det blir ända fram till jul det!! - och 25 minuter innan kursstart bestämde jag mig för att hänga på. Osminkad, nästan okammad och definitivt oförberedd satte jag mig i kollegans bil och följde med. Precis som väntat var det roligt! Även om jag inte kommer att kunna vara med alla gångerna (vi ska ju åka till makens mamma och sedan till mina föräldrar), så kommer jag att lära mig en hel del - och framför allt blir det mycket fotande. Det måste till för att utvecklas, och det är ju vad jag vill!
Var alldeles säkra på att det kommer att visas exempel här i bloggen! Ta det som ni vill; löfte eller hot...
Nu blev det en kombination av alltsammans istället, vid 12 tillfällen under hösten - det blir ända fram till jul det!! - och 25 minuter innan kursstart bestämde jag mig för att hänga på. Osminkad, nästan okammad och definitivt oförberedd satte jag mig i kollegans bil och följde med. Precis som väntat var det roligt! Även om jag inte kommer att kunna vara med alla gångerna (vi ska ju åka till makens mamma och sedan till mina föräldrar), så kommer jag att lära mig en hel del - och framför allt blir det mycket fotande. Det måste till för att utvecklas, och det är ju vad jag vill!
Var alldeles säkra på att det kommer att visas exempel här i bloggen! Ta det som ni vill; löfte eller hot...
2007-09-22
Jag gillar "L"
Lat
Lovande
Lugn
Lång
Ledig
Lindrande
Lysande
Läkande
LÖRDAG
(...den uppmärksamme ser att jag sorterat efter vokalernas ordning, åtminstone så som jag en gång fick lära mig att rabbla dem - så ledig? Kanske inte 100%...)
2007-09-20
Jag bara skakar
Idag var det dags för pappa att stickas för provtagning in i lungan igen... För fyra timmar sedan läste jag sms från mamma. Jag skakar fortfarande. Hon hade skrivit;
"Kära goda godheten vann! Det finns inget kvar."
Det small till i huvudet. Jag förstod ju egentligen vad som stod där, men ändå inte. Det var bara för bra för att vara sant. För att förstå. För att kunna ta in.
Jag skrämde mina arbetskamrater för jag stod i korridoren och läste - vi har studiedag så det var åtminstone inga elever på plats - och tårarna bara sprutade. De allra flesta vet ju hur det är, att vi väntat halvt ihjäl oss på besked och självklart trodde de att jag hade fått ett riktigt dåligt besked. Men det var ju TVÄRT DJÄKLA OM!!! Det finns inte stora bokstäver, kursiv och fet text så det räcker...
PAPPAS LUNGA HAR INGET "DET" KVAR I SIG. DET FANNS INGET ATT TA PROV PÅ!! Tack kära goda godheten, tack för att du ändå fanns där!
"Kära goda godheten vann! Det finns inget kvar."
Det small till i huvudet. Jag förstod ju egentligen vad som stod där, men ändå inte. Det var bara för bra för att vara sant. För att förstå. För att kunna ta in.
Jag skrämde mina arbetskamrater för jag stod i korridoren och läste - vi har studiedag så det var åtminstone inga elever på plats - och tårarna bara sprutade. De allra flesta vet ju hur det är, att vi väntat halvt ihjäl oss på besked och självklart trodde de att jag hade fått ett riktigt dåligt besked. Men det var ju TVÄRT DJÄKLA OM!!! Det finns inte stora bokstäver, kursiv och fet text så det räcker...
PAPPAS LUNGA HAR INGET "DET" KVAR I SIG. DET FANNS INGET ATT TA PROV PÅ!! Tack kära goda godheten, tack för att du ändå fanns där!
2007-09-17
Jag hittade Mattis namn!
Efter mycket detektivarbete, en del filurande och en god portion stor tur, hittade maken och jag namnet på skådespelaren Mattis. Vi hittade hans adress också, och känner oss som värsta "stalkers" eller vad det nu heter... Informationen har vi använt till att författa ett vykort till honom, med foto på honom och dottern liggandes på rygg betraktande molnen på himlen ovanför Mattisborgen, där vi uttrycker hur mycket hans stund med henne på tåget betydde. Han är nog ingen skådespelare som får kilovis med post, så vi hoppas att detta lilla kort kan glädja honom lite så som han gladde oss. Och vi hoppas också att han tänker tillbringa en sommar till på Astrid Lindgrens Värld - för känner jag oss rätt så kommer vi att infinna oss där ett par dagar någon gång i juli 2008...
2007-09-16
Magiskt möte
Vi steg på tåget igårkväll i en stad i norra Sverige. Dottern somnade efter bara en kort stund, så vid nästa station sov hon redan. Där steg en man på som jag så väldigt väl kände igen, men jag kunde inte placera honom först. Då det visade sig att han skulle bo i kupén bredvid vår, fick jag flera chanser att närmare beskåda honom. Först trodde jag att han liknade en lokal förmåga från min barndoms trakter, vid namn Lars T Johansson. Ja, så lokal är han kanske inte längre, han har haft en del uppdrag även nationellt... Samtidigt som Lars T's namn slog mig, kom jag på det - för jag har tänkt samma tanke vid ett annat tillfälle; alltså att dessa två herrar liknar varandra. 
Förra gången jag tänkte så satt jag på Astrid Lindgrens Värld, vid Mattisborgen! Den som bodde vägg i vägg med oss var ingen mindre än mannen som spelat Mattis (Ronja Rövardotters pappa) på Astrid Lindgrens Värld de gånger vi varit där. (Om någon vet namnet på denne person - please drop a name, jag behöver se honom i fler roller!)Dottern sov ju som sagt. Jag tog mod till mig och frågade honom när han steg ur sin kupé om jag trodde rätt. Jodå, det var han! Och så trevlig han var dessutom! Pratade en god stund och han förhörde sig en del om vad de haft för sig just när dottern var där, så han skulle kunna relatera till det när han träffade henne nästa morgon.
Dottern är ju en mycket spontan och oblyg varelse, som dessutom är mer eller mindre Astrid-Lindgren-indoktrinerad. Hon har där på Astrid Lindgrens Värld nästan krupit under skinnet på vissa skådespelare. Mattis var absolut en av dem. Imorse när han mötte henne i tågkorridoren stannade han, böjde sig ner och utbrast:
-MEN HEJ XX!!! Gissa om hon höll på att sätta sig på rumpan!!? Sedan var hon inne i hans kupé i minst en timme. Vi försökte avleda några gånger men han viftade bort oss. Där inne pratades det rumpnissar, skumtroll, Skalle-Pers hemlighet med silverberget, att rövarna hängs om knektarna får tag på dem mm mm mm. Det sjöngs rövarvisan och vargsången...
Jag överdriver inte om jag säger att dotterns ögon fortfarande tindrar!! Det var verkligen ett par magiska timmar vi ska bära med oss…!
Att resa till farfars begravning
Vi begav oss mot tågstationen i fredags. Dottern var stirrig, pratade med allt och alla och snurrande omkring. Tåg från vår stad till Stockholm går relativt fort och väl där hade vi nästan en hel timme på oss. För att dottern skulle få röra lite på sig, halvsprang vi till Åhléns och hon fick köpa en liten leksak att ha på tåget. Vi hann det och köpa mat på centralen, innan det var dags att stiga på nattåget som skulle ta oss långt norrut i vårt avlånga land.
Vi hade bokat en 3-sängshytt och ujujuj vad trångt det var! Men det går ju... Klockan var bara 16 när vi steg ombord så det var lång tid kvar till sovdags. Vi började med att äta det vi köpt. Dottern lekte lite med sin leksak med det blev också några promenader fram och tillbaka i tåget, vi stod bland annat längst bak och tittade ut en lång stund. I Gävle var det ett lite längre uppehåll, så där var vi ute och lekte "ta-fatt" och "vem-kan-springa-med-högsta-knälyften" på perrongen. Folk trodde väl att vi var galna, men en 7-åring behöver ju få rusa av sig.
Dittills hade vi lyckats hålla tankarna på avstånd vart vi egentligen var på väg... Men när dottern lagt sig och faktiskt somnat runt 19.30 (!) kunde maken och jag prata om det. Hur vi båda tänkte, hur det kändes. Hos mig var det ett stort lugn. Jag var verkligen bara lugn. Men för maken var det värre. Han kände en stress i sig, var lite nervös över hur det skulle bli att komma "hem". Han har inte varit där på 8 år och den gången fick han ta så mycket verbal skit - den gången han försökte förklara sitt val att leva vidare med mig efter vårt minst sagt kaotiska kris-år. Detta kris-år är vad som legat oss i fatet, anledningen till att svärfar bröt med oss och till och med valde bort sitt första barnbarn, den enda dottern av barnbarnen... Det gick inte att förstå då - det går inte att förstå nu. Vi är självklart ledsna och frustrerade över det, men vi måste gå vidare. Vi måste lämna det bakom oss.
Nåväl, vi lade oss också tidigt och med hostmedicin och också en sömntablett lyckades jag få några timmars sömn vilket var helt nödvändigt. Kl 5.30 steg vi upp, duschade, gjorde oss i ordning, åt frukost och kom sedan fram så långt det går att ta sig med tåg. Där hämtades vi av svägerskans sambo, som kom med bil från sina föräldrar i en bit längre söderut. Bilresan - 15 mil - kändes väldigt lång, men jag var fortfarande bara lugn. Den sista biten in in mot samhället spelades en film upp... Att köra där, det kändes som igår samtidigt som ett helt liv passerat, med bil in i byn, och upp mot gården som är makens barndomshem. Flaggan vajade på halvstång, gårdsplanen var full av bilar.
Som om inte bråket med makens pappa är nog, så har han också en bror med fru som valt att vända oss ryggen. Där kan jag inte ens förklara anledningen. Vi hade "pratat ut" om det som var med svärfar/farfar, var överens om att lämna det bakom oss och gå vidare när de sedan vände och meddelade att vi inte "fanns" längre. Det finns bråk i många familjer, men den här går nog till historien... Hur som helst, maken och jag har fortsatt att stötta varandra i att vi inte kan förändra någon annan, vi kan bara göra något åt vårt eget förhållningssätt (vilket vi fick hjälp av en terapeuft att komma fram till). Så att träffa makens bror och fru kändes minst lika "spännande" som något annat den här konstiga dagen. De har en son som är ett år yngre än dottern. Som Birk och Ronja hittade de varandra direkt, trots föräldrarnas osämja. De lekte som om de aldrig gjort annat. Kusinen berättade runt om sig: "VAD SÖÖÖT HON ÄR!!" ...och som mamma blir man ju inte så lite stolt då!! Hans pappa (makens bror) och mamma hälsade på oss, hos henne anade jag till och med ett försök till leende. Stelt, men ändå lite, konverserade hon under dagen. Kanske, kanske kan vi "vinna" en kusin, även om vi förlorat chansen att någonsin få en farfar? Jag hoppas!!
Sen var det då begravning. Begravning i denna norrländska landsända är traditionsfylld, om inte till och med traditionstyngd. Det är vita slipsar på de närmaste, oskrivna seder om vem som köper vilket blomarrangemang, närmaste familjen framme runt kistan på stolar, de övriga i kyrkbänkarna. Kistan bärs in av familjens män, och efteråt bärs den ut och sänks ner av desamma. Man går runt graven och släpper ner en blomma eller placerar ut sina blomarrangemang/kransar, man går alltså inte fram till kistan inne i kyrkan. Det var fint, stämningsfullt. "Lagom" prat. Mina tankar vandrade lite svart ett par gånger - hur onödigt att vi satt där nu, dottern och jag, att hon aldrig fick träffa sin farfar... Jag satt och var arg på honom. Mina tankar äger jag, men jag lämnade graven med ett "förlåt". Jag vet inte vad det står för men det kom så spontant. Jag ville så gärna att det hade sett annorlunda ut!
Lunch i församlingshemmet med närmare ett 100-tal släktingar, grannar och vänner. En äldre man som levt sitt liv i en liten bygd - då går man "man ur huse". Fortfarande lugn inom mig, trygghet. Det kändes bra att vara tillbaka. Jag är stolt över min man och min dotter. Jag hör hemma där, på besök. "Stoppklossen" är borta nu - igen, jag är inte glad över det, men på det sätt livet förändrades kommer både bra och dåliga saker. Vi tänker ta vara på de bra. Det ger farmor sällskap. Det ger dottern möjlighet att få se var hennes pappa växte upp. Efter lunchen åkte vi tillbaka till föräldrahemmet. Många människor följde med, alla tillresta släktingar. Vi var ett 25-tal där. Middag bjöds, dottern och den nyfunne kusinen lekte och lekte och lekte. Vid 18.30 var det dags för oss att vända tillbaka de 15 milen till tågstationen, för att ta nattåget tillbaka hem. Vi återvänder i november för att göra farmor sällskap en vecka, och för att hjälpa henne att "göra vinter" på gården.
Tågresan hem gick bra. Den gick så bra så den får ett eget inlägg...!
Vi hade bokat en 3-sängshytt och ujujuj vad trångt det var! Men det går ju... Klockan var bara 16 när vi steg ombord så det var lång tid kvar till sovdags. Vi började med att äta det vi köpt. Dottern lekte lite med sin leksak med det blev också några promenader fram och tillbaka i tåget, vi stod bland annat längst bak och tittade ut en lång stund. I Gävle var det ett lite längre uppehåll, så där var vi ute och lekte "ta-fatt" och "vem-kan-springa-med-högsta-knälyften" på perrongen. Folk trodde väl att vi var galna, men en 7-åring behöver ju få rusa av sig.
Dittills hade vi lyckats hålla tankarna på avstånd vart vi egentligen var på väg... Men när dottern lagt sig och faktiskt somnat runt 19.30 (!) kunde maken och jag prata om det. Hur vi båda tänkte, hur det kändes. Hos mig var det ett stort lugn. Jag var verkligen bara lugn. Men för maken var det värre. Han kände en stress i sig, var lite nervös över hur det skulle bli att komma "hem". Han har inte varit där på 8 år och den gången fick han ta så mycket verbal skit - den gången han försökte förklara sitt val att leva vidare med mig efter vårt minst sagt kaotiska kris-år. Detta kris-år är vad som legat oss i fatet, anledningen till att svärfar bröt med oss och till och med valde bort sitt första barnbarn, den enda dottern av barnbarnen... Det gick inte att förstå då - det går inte att förstå nu. Vi är självklart ledsna och frustrerade över det, men vi måste gå vidare. Vi måste lämna det bakom oss.
Nåväl, vi lade oss också tidigt och med hostmedicin och också en sömntablett lyckades jag få några timmars sömn vilket var helt nödvändigt. Kl 5.30 steg vi upp, duschade, gjorde oss i ordning, åt frukost och kom sedan fram så långt det går att ta sig med tåg. Där hämtades vi av svägerskans sambo, som kom med bil från sina föräldrar i en bit längre söderut. Bilresan - 15 mil - kändes väldigt lång, men jag var fortfarande bara lugn. Den sista biten in in mot samhället spelades en film upp... Att köra där, det kändes som igår samtidigt som ett helt liv passerat, med bil in i byn, och upp mot gården som är makens barndomshem. Flaggan vajade på halvstång, gårdsplanen var full av bilar.
Som om inte bråket med makens pappa är nog, så har han också en bror med fru som valt att vända oss ryggen. Där kan jag inte ens förklara anledningen. Vi hade "pratat ut" om det som var med svärfar/farfar, var överens om att lämna det bakom oss och gå vidare när de sedan vände och meddelade att vi inte "fanns" längre. Det finns bråk i många familjer, men den här går nog till historien... Hur som helst, maken och jag har fortsatt att stötta varandra i att vi inte kan förändra någon annan, vi kan bara göra något åt vårt eget förhållningssätt (vilket vi fick hjälp av en terapeuft att komma fram till). Så att träffa makens bror och fru kändes minst lika "spännande" som något annat den här konstiga dagen. De har en son som är ett år yngre än dottern. Som Birk och Ronja hittade de varandra direkt, trots föräldrarnas osämja. De lekte som om de aldrig gjort annat. Kusinen berättade runt om sig: "VAD SÖÖÖT HON ÄR!!" ...och som mamma blir man ju inte så lite stolt då!! Hans pappa (makens bror) och mamma hälsade på oss, hos henne anade jag till och med ett försök till leende. Stelt, men ändå lite, konverserade hon under dagen. Kanske, kanske kan vi "vinna" en kusin, även om vi förlorat chansen att någonsin få en farfar? Jag hoppas!!
Sen var det då begravning. Begravning i denna norrländska landsända är traditionsfylld, om inte till och med traditionstyngd. Det är vita slipsar på de närmaste, oskrivna seder om vem som köper vilket blomarrangemang, närmaste familjen framme runt kistan på stolar, de övriga i kyrkbänkarna. Kistan bärs in av familjens män, och efteråt bärs den ut och sänks ner av desamma. Man går runt graven och släpper ner en blomma eller placerar ut sina blomarrangemang/kransar, man går alltså inte fram till kistan inne i kyrkan. Det var fint, stämningsfullt. "Lagom" prat. Mina tankar vandrade lite svart ett par gånger - hur onödigt att vi satt där nu, dottern och jag, att hon aldrig fick träffa sin farfar... Jag satt och var arg på honom. Mina tankar äger jag, men jag lämnade graven med ett "förlåt". Jag vet inte vad det står för men det kom så spontant. Jag ville så gärna att det hade sett annorlunda ut!
Lunch i församlingshemmet med närmare ett 100-tal släktingar, grannar och vänner. En äldre man som levt sitt liv i en liten bygd - då går man "man ur huse". Fortfarande lugn inom mig, trygghet. Det kändes bra att vara tillbaka. Jag är stolt över min man och min dotter. Jag hör hemma där, på besök. "Stoppklossen" är borta nu - igen, jag är inte glad över det, men på det sätt livet förändrades kommer både bra och dåliga saker. Vi tänker ta vara på de bra. Det ger farmor sällskap. Det ger dottern möjlighet att få se var hennes pappa växte upp. Efter lunchen åkte vi tillbaka till föräldrahemmet. Många människor följde med, alla tillresta släktingar. Vi var ett 25-tal där. Middag bjöds, dottern och den nyfunne kusinen lekte och lekte och lekte. Vid 18.30 var det dags för oss att vända tillbaka de 15 milen till tågstationen, för att ta nattåget tillbaka hem. Vi återvänder i november för att göra farmor sällskap en vecka, och för att hjälpa henne att "göra vinter" på gården.
Tågresan hem gick bra. Den gick så bra så den får ett eget inlägg...!
2007-09-12
Var är utgången?
Jag vill inte vara i det här rummet längre. Jag vill inte det! Jag vill ut... Jag vill hitta utgången, den stora nödutgången med blinkande lampor som visar vägen ut ur detta inferno. Det går inte längre. Vi orkar inte mer. Vi har inte krafter kvar att börja om och börja om.
Pappa har pratat med läkaren idag. IGEN hade han inget svar. Igen vill han att pappa ska komma tillbaka. Igen behöver de gå in med nål och slang utifrån. Det eller "öppna" - operation. Vad säger man? Vad säger pappa? Jag tror att han letar utgången lika mycket som jag, fast samtidigt lika uppgivet. Kommer det ens att komma ett svar?
I somras på Öland gick vi och väntade och väntade. Kändes lite olustigt att vara så långt borta för snart skulle han ju få veta, snart skulle ju svaret komma. Det känns som i ett annat liv. Var det bara ett par månader sedan? Fast samtidigt - ett par månader att vänta på ett dylikt besked, det är ett annat liv i tideräkning...
Man orkar inte. Det är omänskligt. Fast vilket är alternativet? Man tar ett steg till, man andas en minut till. Man gör det man måste göra. Man till och med skrattar ibland, fast det sätter sig på tvären i nästa ögonblick. Men man fortsätter. För man har inget annat val. Jag kräver omval!
Pappa har pratat med läkaren idag. IGEN hade han inget svar. Igen vill han att pappa ska komma tillbaka. Igen behöver de gå in med nål och slang utifrån. Det eller "öppna" - operation. Vad säger man? Vad säger pappa? Jag tror att han letar utgången lika mycket som jag, fast samtidigt lika uppgivet. Kommer det ens att komma ett svar?
I somras på Öland gick vi och väntade och väntade. Kändes lite olustigt att vara så långt borta för snart skulle han ju få veta, snart skulle ju svaret komma. Det känns som i ett annat liv. Var det bara ett par månader sedan? Fast samtidigt - ett par månader att vänta på ett dylikt besked, det är ett annat liv i tideräkning...
Man orkar inte. Det är omänskligt. Fast vilket är alternativet? Man tar ett steg till, man andas en minut till. Man gör det man måste göra. Man till och med skrattar ibland, fast det sätter sig på tvären i nästa ögonblick. Men man fortsätter. För man har inget annat val. Jag kräver omval!
2007-09-10
Less, arg och trött!
Det får väl i allsindar vara nog nån gång!!! Nä, pappa har inte fått besked och jag bävar, bävar, bävar... Däremot räckte det tydligen inte för mig med förkylningen för ett par veckor sedan. Nu har det satt sig i lungorna - sådana där man helst vill glömma att man har just nu, eftersom det är det enda som cirkulerar runt pappa. Jag hostar så jag nästan vänder ut och in på mig själv. Jag tappar luften. Huvudet håller på att sprängas. Det räcker. Hallå!! DET RÄCKER!!!
Räcker...? Nä, jag visste väl det! Maken ska ju in på lungröntgen på torsdag också. Rutinkontroll efter lunginflammationen han hade i vintras. F*n tro't att det kommer att vara bara en "rutinkontroll efter lunginflammation". Jag vågar faktiskt inte ens tro det längre...
Är det en fars detta? I så fall vill jag byta ut skådespelarna - vi har tröttnat på våra roller!
Räcker...? Nä, jag visste väl det! Maken ska ju in på lungröntgen på torsdag också. Rutinkontroll efter lunginflammationen han hade i vintras. F*n tro't att det kommer att vara bara en "rutinkontroll efter lunginflammation". Jag vågar faktiskt inte ens tro det längre...
Är det en fars detta? I så fall vill jag byta ut skådespelarna - vi har tröttnat på våra roller!
2007-09-09
Härliga pappa!
Pratade med mamma och pappa i telefonen nyss, för att planera när vi ska åka dit i höst. Att prata med pappa känns alltid speciellt i maggropen, jag är orolig och nervös innan hans röst hörs i luren. Jag är "helt enkelt" så förbannat djävla orolig att mista honom, och att risken finns skrevs oss på näsan med all önskvärd tydlighet efter svärfars plötsliga bortgång. Hur som helst, han kom till luren och då finns lugnet där i samma sekund. Hans underbara galghumor. Hur han hanterar sin situation och allas vår oro just den vägen.
Vad sägs om följande kommentar:
"Det är svårt att sova för det fastnar slem i lungorna så jag har satt kuddar under madrassen för att halvsitta. Det är så innan cancern stelnat. Nu flyter den omkring. Det behöver bli en cancerkaka innan det blir hårt men den har bara inte jäst klart än..."
Det kanske är svårt att förstå "humorn" i det men att få skratta lite uppgivet sådär, att inte "komma åt" att bli djup och orolig; det hjälper mig. Och viktigast av allt - jag tror det hjälper pappa!
Vad sägs om följande kommentar:
"Det är svårt att sova för det fastnar slem i lungorna så jag har satt kuddar under madrassen för att halvsitta. Det är så innan cancern stelnat. Nu flyter den omkring. Det behöver bli en cancerkaka innan det blir hårt men den har bara inte jäst klart än..."
Det kanske är svårt att förstå "humorn" i det men att få skratta lite uppgivet sådär, att inte "komma åt" att bli djup och orolig; det hjälper mig. Och viktigast av allt - jag tror det hjälper pappa!
2007-09-06
Det börjar tränga in
Svärfars dödsfall kom som en chock. Oväntat. Många känslor jag inte hade räknat med. Bråket i makens familj, som bland annat ställt till att vi inte har haft nån kontakt med honom på 8 år. Fatta - 8 år!! Dottern som är 7 har träffat honom vid 1 enda tillfälle, en stund vid kusinens dop. Det är 3 år sedan och hon minns det inte.
Nu ska vi upp och begrava honom. För maken är det dubbelt. Han saknar sin pappa som han hade fram till bråket. Han ser tillbaka på en barndom, som visserligen var hård - á la 1800-tal i mina ögon - men som ändå hade det barn behöver i form av tid tillsammans. Samtidigt som bråket och den kränkning vi båda utsattes för överskuggar det. Att farfar inte kunde svälja stoltheten/dumheten och gå vidare, så att han i alla fall kunde träffa sitt första barnbarn. Han kom förstås inte hit. Vi var inte välkomna dit. Där emellan fastnade dottern...
Nu ska vi ta farväl. Nu ska jag stå i kyrkan vid kistan och försöka få ihop mina känslor. Sorgen över vad han bestal min dotter på. Sorgen över att inte ha haft någon svärfar, och veta att det är så för alltid nu. Även om vi inte alls trodde på försoning, fanns alltid möjligheten där förr. Nu är det inte så längre. Han tog med sig den. Samtidigt som dotterns och mitt liv faktiskt blir mindre komplicerat. Makens också för den delen. Nu kan vi helt plötsligt resa dit, där han är uppväxt. Nu kan dottern äntligen få se huset och omgivningen där pappa lekte som barn. Nu kan vi få en mindre ansträngd relation till farmor, som ändå försökt trots sin tjurskallige make. Jag är inte glad över hans död, riktigt så makaber är jag inte, men jag ser att våra möjligheter förändras på grund av det som hänt.
Jag bröt ihop på skolan idag. Bara grät, helt okontrollerat. Spänningen och oron över min egen pappa ovanpå allt detta. Vi väntar besked imorgon eller i början på nästa vecka. Kommer ett dåligt besked där vet jag inte hur jag ska klara det. Då är jag rädd att tappa greppet. Detta nu när vi skulle vara så glada över vårt nya hus och vårt nya liv. Nu när vi skulle göra allt sådant vi inte kunnat förut, när vi varit bundna av djuren...
En enda liten fråga... Kära goda godheten - vart i all världen tog du vägen??!
Nu ska vi upp och begrava honom. För maken är det dubbelt. Han saknar sin pappa som han hade fram till bråket. Han ser tillbaka på en barndom, som visserligen var hård - á la 1800-tal i mina ögon - men som ändå hade det barn behöver i form av tid tillsammans. Samtidigt som bråket och den kränkning vi båda utsattes för överskuggar det. Att farfar inte kunde svälja stoltheten/dumheten och gå vidare, så att han i alla fall kunde träffa sitt första barnbarn. Han kom förstås inte hit. Vi var inte välkomna dit. Där emellan fastnade dottern...
Nu ska vi ta farväl. Nu ska jag stå i kyrkan vid kistan och försöka få ihop mina känslor. Sorgen över vad han bestal min dotter på. Sorgen över att inte ha haft någon svärfar, och veta att det är så för alltid nu. Även om vi inte alls trodde på försoning, fanns alltid möjligheten där förr. Nu är det inte så längre. Han tog med sig den. Samtidigt som dotterns och mitt liv faktiskt blir mindre komplicerat. Makens också för den delen. Nu kan vi helt plötsligt resa dit, där han är uppväxt. Nu kan dottern äntligen få se huset och omgivningen där pappa lekte som barn. Nu kan vi få en mindre ansträngd relation till farmor, som ändå försökt trots sin tjurskallige make. Jag är inte glad över hans död, riktigt så makaber är jag inte, men jag ser att våra möjligheter förändras på grund av det som hänt.
Jag bröt ihop på skolan idag. Bara grät, helt okontrollerat. Spänningen och oron över min egen pappa ovanpå allt detta. Vi väntar besked imorgon eller i början på nästa vecka. Kommer ett dåligt besked där vet jag inte hur jag ska klara det. Då är jag rädd att tappa greppet. Detta nu när vi skulle vara så glada över vårt nya hus och vårt nya liv. Nu när vi skulle göra allt sådant vi inte kunnat förut, när vi varit bundna av djuren...
En enda liten fråga... Kära goda godheten - vart i all världen tog du vägen??!
2007-09-04
Så ledsen
-Men nu hann jag ju inte träffa honom... Jag skulle ju få åka dit och träffa honom! Jag ville träffa farfar...
Dessa ord vred och vände dottern på samtidigt som tårarna rann på henne. Varför ska en liten 7-åring sitta fast i detta? Varför var hon tvungen att fastna mellan vuxna människor som inte klarade att reda ut knuten? Vi tycker ju att vi gjort vad vi kunnat. Kanske kunde vi gjort mera, gjort annorlunda. Det spelar ingen roll. Vad farfar gjorde och inte spelar heller ingen roll. Han är borta nu och dottern hann aldrig träffa honom. Hon var lovad att få följa med farmor upp om något år, när hon var stor nog att klara sig själv mycket. Farmor är dels svårt reumatiskt sjuk, men också eftersom de inte känner varandra så väl. Det har hon pratat om, ofta, med stolt röst. Att få träffa farfar.
Nu är han borta.
Dessa ord vred och vände dottern på samtidigt som tårarna rann på henne. Varför ska en liten 7-åring sitta fast i detta? Varför var hon tvungen att fastna mellan vuxna människor som inte klarade att reda ut knuten? Vi tycker ju att vi gjort vad vi kunnat. Kanske kunde vi gjort mera, gjort annorlunda. Det spelar ingen roll. Vad farfar gjorde och inte spelar heller ingen roll. Han är borta nu och dottern hann aldrig träffa honom. Hon var lovad att få följa med farmor upp om något år, när hon var stor nog att klara sig själv mycket. Farmor är dels svårt reumatiskt sjuk, men också eftersom de inte känner varandra så väl. Det har hon pratat om, ofta, med stolt röst. Att få träffa farfar.
Nu är han borta.
Chock
Jag var på coop och handlade när maken ringde och frågade om jag var klar snart - det händer aldrig. Hörde ju på rösten på honom också att det var något.
-Pappa gick bort på älgpasset... kom det från andra sidan luren.
Det här är komplicerat. Vi har inte haft någon kontakt med farfar på 8 år, innan dottern föddes alltså, efter strul i relationen mellan mig och maken året innan dottern föddes. Vi har försökt, vi har vänt ut och in på oss själva, för att hitta ett sätt att han ska träffa sitt barnbarn. Det har ju inte varit enklare av att de bor 110 mil härifrån.
Farmor har kommit ner ett par ggr/år, men farfar har inte gjort det, och vi har heller inte varit välkomna dit. Även om vi någonstans insett att det inte skulle komma till någon lösning, fanns möjligheten där så länge han fanns kvar. Nu gör han inte det längre...
En ensam farmor/mamma är det som finns kvar. De tre barnen bor 110-150 mil därifrån. Även om maken inte träffat sin pappa och umgåtts med honom de senaste nästan 10 åren, så var han ändå hans pappa och det är klart att tillvaron gungar här nu. Dessutom med min pappas sjukdom, som vi inte har något svar på ännu.
Kan nån bara knäppa med fingrarna så man kan få vakna upp? Tillvaron snurrar...
-Pappa gick bort på älgpasset... kom det från andra sidan luren.
Det här är komplicerat. Vi har inte haft någon kontakt med farfar på 8 år, innan dottern föddes alltså, efter strul i relationen mellan mig och maken året innan dottern föddes. Vi har försökt, vi har vänt ut och in på oss själva, för att hitta ett sätt att han ska träffa sitt barnbarn. Det har ju inte varit enklare av att de bor 110 mil härifrån.
Farmor har kommit ner ett par ggr/år, men farfar har inte gjort det, och vi har heller inte varit välkomna dit. Även om vi någonstans insett att det inte skulle komma till någon lösning, fanns möjligheten där så länge han fanns kvar. Nu gör han inte det längre...
En ensam farmor/mamma är det som finns kvar. De tre barnen bor 110-150 mil därifrån. Även om maken inte träffat sin pappa och umgåtts med honom de senaste nästan 10 åren, så var han ändå hans pappa och det är klart att tillvaron gungar här nu. Dessutom med min pappas sjukdom, som vi inte har något svar på ännu.
Kan nån bara knäppa med fingrarna så man kan få vakna upp? Tillvaron snurrar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)