Omstart nr ∞

Det är tur att omstarterna är just sådana till antalet - oändliga... Den här gången känns det aningen motigt och det har mest att göra med att jag svikit mig själv. Svikit mig själv igen. Varje gång jag tagit mig under den magiska 70-gränsen har jag ju lovat att det är för sista gången, att jag aldrig ska över den irriterande gränsen igen. Och varje gång sviker jag mig själv. Nu närmar sig sommaren med stormsteg och sedan december när jag första gången på över 2 år tog mig under 70 har jag sett möjligheten att verkligen - verkligen - vara smal den här sommaren. För tre veckor sedan vägde jag 67,9 (drömmålet ligger på 62-64 kg -det var då helt klart inom räckhåll inför sommaren). Det var för tre veckor sedan. Däremellan kom sockermonstret och knackade på. Han inte bara knackade på, han slog in dörren, tog över och har styrt mitt liv med järnhand sedan dess. Resultatet lät inte vänta på sig. Imorse visade vågen skrämmande 73 kg!!! Jag måste vara ensam om att klara av bedriften att gå upp 5 hatade kilo på tre veckor! Den bedriften kan jag dessutom klara mig utan men vem är jag att bestämma?

Jag bromsade en del förra veckan men tappade/släppte taget igen i helgen. Bestämde att det från och med idag är omstart nr ∞ som gäller. Jag är tjurigare än sockermonster, även om kampen är stenhård ska jag vinna. Det finns inga alternativ! Och det finns som tur är ingen begränsning i hur många gånger man får starta om. Alltid något!

Men eftersom almanackan visar maj redan och mitt mål var att vara smal, inte bara normalmullig utan smal, till sommaren håller tiden på att rinna ifrån mig. Vad gör jag då? Jo, börjar fundera på att leva på pulver alternativt följa en kolhydratfri kost. Båda med lovad snabb nedgång. Nästa steg är ”Banta med Hemmets Veckotidning”... Jag anar en ny innebörd av ordet patetisk.

Nej, uppryckning lovas! Jag ska sluta se mig som ett offer. Jag bestämmer vad jag stoppar i munnen och vad jag tuggar och vad jag sväljer. Jag. Jag lovar också att tala om för mig själv att jag är bra. Ja, jag har svårt att hålla mig under 70 kg men den gränsen är ändå kolossalt mycket bättre än 100 kg. Där har jag också kämpat och den kampen har jag vunnit. Det är bara 25% av alla som går ner i vikt som håller sig kvar. Otroliga 75% går upp alltsammans igen. Jag tillhör inte den majoriteten. Jag har gått ner nästan 30 kg och håller mig i de regionerna. Det är djäkligt bra gjort!

(PS. Jag har bestämt mig att skära ner så mycket som möjligt på kolhydraterna i två veckor för att golva sockermonstret och få en rivstart på viktminskningen. Sedan är det GI-tänk som gäller, det vet jag ju att det fungerar och det mår jag också bra av. Jag kanske inte hinner ner till 62-64 kg i sommar men jag duger ändå. Tror jag...)