Fantasi & kärlek

Det bor mycket fantasi i ett barn. Dottern är inget undantag. Igår när hon kom hem från skolan sprudlade hon av energi. ”Som vanligt” kan jag säga numera. Bullerbymotivet gör gott för henne; nu kommer hon hem stärkt, sedd och fylld av energi, förut kröp hon upp i soffan och bläddrade i en tidning. Inte förrän nu förstår jag hur trött hon var då. Nu finns tid för återhämtning under dagen, det finns ytor att vara på, det finns lugna stunder som inte fanns på dagis. För många barn på för liten yta för verkligen inget gott med sig! Så, gårdagens energi var inget undantag. Själv saknar jag densamma på fredageftermiddag, så jag svimmade nästan av i en stol på altanen i solen. Dottern fixade och trixade, hon hade långa rep som rekvisita. Runt äppelträdet, runt en baden-baden på gräset, upp på altanen och runt den stol jag satt i, tillbaka ner på gräset. Hela tiden förde hon en monolog med sig själv. Hon byggde en fälla.

- Här kommer kaninen in och hittar gräset den tycker så mycket om. Så kanske det kommer skuttande en ekorre också. Undra vad ekorrar tycker om...? MAMMA, VAD ÄTER EKORRAR? ...jaha, nötter och kottar... Om jag sätter lite hö kommer även jådjuren (jo, hon vägrar gå med på att det heter rådjur) och förresten älgar tycker också om hö...

Så höll hon på, säkert i två timmar. Uthållig som få, med en aldrig sinande fantasi. Jag råkade någonstans där i mitten nämna att hon kanske kunde leka någon annanstans för det var aningen svårt att ta sig upp eller ner från altanen. Med mycket bestämd stämma fick jag till svar att det minsann inte var någon lek, det var på riktigt!

Idag är hon bjuden på kalas med riddartema. ”Klä gärna ut dig till riddare, prinsessa eller vad du vill!” står det på inbjudan. Dottern är ingen riktig prinsessa, hon är inte riktigt den rosa typen med volanger och rysch-pysch. När jag sprang på en bastkjol med tillhörande blomgirlang á la Hawaii åkte spenderbyxorna på. Vad är det som säger att en prinsessa måste vara rosaglittrande? Det finns ju söderhavsprinsessor också! Dottern köpte idéen rakt av, hon strålar av lycka och tycker att hon är så fin!! Finurligt kom det:

- Om jag är en söderhavsprinsessa, då är min pappa negerkung (jag har inte censurerat ordet men förklarat dess innebörd) på Kureduttön... och min mamma en ängel i himlen. Mamma, du får ju också följa med på kalaset så du måste klä ut dig till ängel!!

...som hennes rekvisita då... Eh, tack men nej tack! Jag gör visserligen nästan vad som helst för dottern men den här idéen kände jag mig inte helt bekväm med. Så jag försökte slingra mig med att det bara är barnen som ska klä ut sig. Vet inte om det var mitt svävande intresse för utklädnaden eller om hon bara kom på att hon är modigare än att behöva släpa på mamma, nu är jag inte välkommen på kalaset längre, nu vill hon vara där utan mig... Så då får det bli så.

Men tänk hur man kan älska sitt barn! Det är en resa jag trodde jag skulle stå utanför när vi i flera år kämpade med barnlöshet och en resa jag står ödmjuk inför att jag faktiskt ändå fick ta del av. Jag älskar henne!