Familjetid och skryttid *varning utfärdad*

Efter en helg tillsammans med min familj för att fira pappas 70-årsdag på ”okänd ort”, där mitt fokus förutom att fira pappa och umgås var att fixa ätandet trots massor av frestelser och massor av tillfällen att stoppa i mig sötsaker, kan jag titta tillbaka på alltsammans och ge mig själv en rejäl klapp på axeln att jag klarade det med den äran!

Vi träffades i torsdag på en camping i Hälsingland. Vi, det var jag, maken och dottern. Det var min syster och hennes två barn (N & J) på 11 och 13 år. Och det var självklart jubilaren själv, pappa/morfar och mamma/mormor. Allt som allt 8 personer. Till födelsedagsmiddagen som vi åt på en restaurang kom även min pappas enda moster som är i livet, hennes man och en kusin till pappa. Ganska många personer i spridd ålder, från snart 6 år (dottern) till 87, och det var underbart roligt!

Att vi valde detta landskap beror på att pappa föddes där, och att han 17 år senare i samma stad träffade min mamma, när hon bara ett par månader tidigare hade flyttat långt hemifrån för att kunna studera. Han och de har alltså massor av minnesställen, många gemensamma berättelser och många ställen de ville visa oss barn och barnbarn. Vissa hade jag sett tidigare, men det är många år sedan. För barnbarnen var alltsammans nytt. Det var förmodligen en annorlunda men nyttig erfarenhet att höra om och se de ställen där de som nyförälskade tonåringar vandrat fram. Att se ögonen lysa på sina morföräldrar, att höra om deras minnen och se dem tillsammans så, det är något jag önskar alla barnbarn!

För att återgå till mitt fokus på ätandet då... Jag hade lovat mig själv den här helgen att inte spåra ur, att inte börja stoppa i mig utan urskiljning. Jag vet hur lätt hänt det är, jag vet hur ledsen, uppgiven och besviken jag blir efteråt. Jag hade bestämt mig att inte svika mig själv den här gången. Och som sagt, jag klarade det!

Det har inte saknats frestelser och jag har själv stått för ett par. Jag köpte chokladbollar av en klass som stod på torget och sålde för att samla pengar till en klassresa. Det var sju stycken och eftersom vi var 8 personer blev ingen över till mig. Smart va´?! Jag bakade en prinsesstårta till pappa också, men valde att fylla den med vanlig vispgrädde som min laktosintoleranta mage absolut inte vill ha med att göra. Igen blev det lätt att avstå. Tårta är gott, men det är inte värt magknipet som kommer efter grädde!

Vi har ätit bra, lagad mat och för att förenkla luncherna och inte äta mycket smörgås tog jag med ett par påsar ”pulver”, måltidsersättningssoppor alltså. Det fungerade också bra! De andra åt glass och muffins när vi var ute men jag nöjde mig med kaffe och njöt av det. Det är ju inte särskilt svårt när man har tänkt och planerat i förväg och har fokus på vad man gör och varför.

Känslan nu idag, när jag kan sitta här mallig och stolt, istället för däst, illamående och med självförakt och dåligt samvete - ja, den är värd sin vikt i guld. Jag mår så tok-bra, känner mig nästan ”hög”. Jag antar att jag producerar dopamin, lycko-substans, i hjärnan i sådana mängder att jag borde bli dopamingivare på dopamincentralen (om den ändå fanns - vad bra det skulle vara!) Att också i detta ”rus” titta på min viktresa gör heller inte ont. Idag är jag väldigt nöjd med mig själv! *skrytvarning utfärdad*