Terminen går mot sitt sitt slut

”Jag har tappat farten, jag har inget att skriva om”, klagar jag till maken. Det händer ju inget! En god vän frågar om jag slutat blogga. ”Kanske det...” får han till svar. Kanske beror det på arbetsbördan som ligger som ett tungt och obekvämt ok över axlarna den här tiden på året. Det ska rättas prov, bedömas skrivuppgifter, sättas betyg, planeras avslutshajker, knytas ihop arbetsområden, förberedas inför hösten (vem vill det egentligen, vem vill ens tänka på augusti-september i maj!?) etc etc. Jag skulle lätt kunna arbeta 28h/dygn. Och vad händer då? Jo, en förkylning av sällan skådat slag hugger sina klor i min arbetströtta, motståndsfattiga kropp. Lite stressad känner jag mig, det erkänner jag villigt. Och trött, nästan däckad, av förkylningen.

Men - allt är verkligen inte jobbigt! De arbeten jag har att bedöma är skrivna av mina underbara, goa 9:or (som snart ska lämna oss...) som arbetat med ”Boken om mig”. En sorts memoarbok där de ska titta tillbaka på sitt liv, sätta ord på sin personlighet, på vad som är viktigt för dem och vilka funderingar de har. Ett arbete som många av dem går in i med liv och lust. Häftigt att se dem skriva, diskutera, berätta om diskussionerna de har hemma runt köksbordet, om långa stunder tillsammans med sina föräldrar bläddrande i fotoalbum och bebisböcker. Många är de elever som genom åren skrivit avslutningar i sina böcker som uttrycker tacksamhet över arbetsuppgiften. Att det varit roligt och svårt, samtidigt utvecklande.

Den här gången är det två av mina elever som författat ett sista kapitel till klassföreståndarkollegan och mig. Två av de elever vi jobbat mycket och intensivt med. Två som har fått kämpa både ämneskunskapsmässigt och också socialt. Som inte riktigt vetat var gränserna gått. Som suttit i extra möten, som tryckt ner andra, som argt uttryckt sitt ogillande. Detta under år 7. År 8 lugnare men fortfarande turbulent mellan varven. År 9 en enda lång semesterresa. Två mogna ungdomar, sociala och öppna, som tagit skolarbetet på allvar och som förstått att vårt sätt att lägga oss i under 7:an och 8:an inte berodde på att vi tyckte illa om dem utan för att vi brydde oss om dem - brydde och bryr oss om alla 24 individerna i klassen. Deras avslutande kapitel gör mödan värd om och om igen. Det gör att jag tror på att jag är rätt ute. På att jag får bekräftelse på att de känner sig sedda - något som är ovärderligt bland tonåringar, samtidigt som så många saknar det. De har skrivit ord som ...ni är de bästa lärare vi haft... ...det har känts så skönt att få beröm... ...min mamma säger också att ni bryr er och det gör ni verkligen... ...jag kommer aldrig att glömma... ...massa kramar och lycka till med nästa klass.... Gissa om dessa två ska få extra långa och varma kramar på avslutningsdagen?!

Återigen - jag har världens bästa jobb!