Sjukhuset. Tänk så bra jag hittar där. Vet alla genvägar, vet hur man snabbast tar sig mellan hjärtintensiven (HIA) och neonatalen. Vet hur skrymslen och vrår ser ut, vet hur toastolen på HIA känns när buken är uppsnittad. Vet hur saknad och tårar smakar, så långt ifrån mitt barn. Vet hur oro och skräck smakar när beskedet att mitt hjärta är oförändrat mycket svagt. Vet redan innan jag parkerat bilen att där hamnar jag som huvudperson i en film i samma ögonblick som hissen börjar sträva uppåt...
Fortfarande spelas den snart 6 år gamla filmen upp, kristallklar, när jag står där i hissen på väg upp mot plan 4. Som tur är behöver jag inte gå via HIA - det ligger i andra änden - det är oroligt nog som det är. Fortfarande lever jag i minnesfilmen på insidan när jag kliver ur hissen, men jag är i nuet utåt. Svårt att förklara. Jag hejar glatt på de kända sköterskorna. De känner igen mig fortfarande, de frågar om dottern. Hon låg ju där på HIA med mig, ett litet knyte på bara 2 kg. Inte så vanligt eftersom de flesta patienterna där är 70+. Så att jag är ihågkommen är egentligen inte konstigt. Förutom dottern var ju jag ovanlig nog alldeles själv. Diagnosen var: ”Graviditetsrelaterad cardiomyopati” (tror jag, osäker på stavningen, men det betyder ”graviditetsrelaterad hjärtsvikt”), en diagnos få varit i närheten av. En sjukdom som nästan inte finns.
Jag byter några ord med den sköterska jag tyckte mycket om då. De var dessvärre inte många på HIA i Västerås.
Tänker tacksamma tankar att det ändå finns några positiva minnen runt alltsammans. HIA i Västerås var till stor del vidrigt. HIA i Uppsala när jag kom dit var underbart. Tillbaka i Västerås efter kejsarsnitt och första mötet med mitt barn var förlossnings- och BB-personalen underbara, personalen på HIA gjorde säkert sitt bästa - jag var inte mottaglig. Jag hade blivit mamma och ville ligga på BB. Jag ville inte vara hjärtpatient på HIA. Filmen spelar upp en scen:”Ligger på HIA med all upptänklig modern övervakningsapparatur runt om . Inget är kopplat till mig. Irriterat snäser jag till sköterskan att jag inte vill ligga där.
-Varför ska jag överhuvudtaget ligga på HIA när ni inte ens har kopplat mig till övervakning?!
Snällt försöker hon svara att de visst kan övervaka hjärtat om det får mig att känna mig lugnare. Jag snäser tillbaka att det inte är mitt lugn jag tänker på, men att läkarna borde tänka på mitt hjärta! Varför behöver jag ligga där om jag inte behöver övervakas? Då kan jag väl lika gärna få ligga på BB!?
Jag minns inte vad som hände efter det, men det krävdes några dagars intensivt tjatande från min sida innan jag fick flytta. Innan jag fick byta fokus från hjärtpatient till nybliven mamma. Jag ser mig själv i rullstolen, som segrare - bara segerkransen som saknas - när jag i triumf äntligen får flytta därifrån. ”Vi kommer att sakna dig!” säger en sköterska. Jag ler stort och säger nästan lite elakt att jag tyvärr inte kan säga detsamma. Jag menade ju inte henne som person, det var min roll där jag inte skulle sakna. Min roll som patient.
På BB var de inte lika glada som jag var... De var oroliga över att få hand om en hjärtpatient. Antar att kontakten BB-HIA var intensiv under de första dagarna. Bara att medicinera mig måste ha krävt en person på heltid. Så när jag fick ont i magen, notera - i magen - hämtades EKG-apparatur, man kontrollerade cirkulation, man konsulterade hjärtläkarna. Och skjutsade tillbaka mig till HIA. Jag grät förtvivlat. Jag sa till alla som kom i närheten av min säng att jag hade ont i magen, ingen annan stans. Inget hjälpte. Jag undersöktes med ultraljud, med röntgen, med EKG. Efter rätt många timmar fick jag min journal i knät, skjutsades ner för att göra ultraljud på njurarna innan en sköterska från BB skulle hämta mig. Självklart använde jag väntetiden i rullstolen till att ivrigt läsa min digra journal. Det intressanta var att trots att jag mycket noggrant, med eftertryck, påpekat till allt och alla att jag hade ont i magen stod det klart och tydligt att läsa på flertalet ställen i densamma; ”Patienten klagar på bröstsmärtor...”
Nåväl, efter denna resa trodde jag att min tid på HIA skulle vara över. Jag blev starkare, dottern växte till sig. Jag skrevs ut. Hon skulle skrivas ut. Då hände det som inte fick hända. Det som inte skulle hända. Vi var hemma på permission, det var söndagkväll och hon skulle skrivas ut på måndagen. Då blev jag akut väldigt sjuk igen. Jag blev halvsidesförlamad från en minut till nästa. Ambulans och raka vägen in på HIA...
En hel vecka till blev jag kvar, nu sattes blodförtunnande medicin in. Det är den veckan som många av filmens scener hämtas från. Då fick jag ha dottern hos mig men vi hade ju smakat friheten, maken, dottern och jag. Oavsett vem som frågade hur det var så blev svaret: ”Jag vill åka hem!” Jag minns alla tårar, av sorg, av smärta, av besvikelse och av oro. Tårar över orättvisan. Tårar av tacksamhet att vi levde. Tårar för tårarnas skull. Om tårar kunde ta slut vore jag utan numera...
Men jag minns också en varm läkare som beundrade min dotter varje gång han kom in till mig. Jag minns en manlig undersköterska som hade så mjuka händer varje gång mitt dropp skulle sättas om. Jag minns den svarte undersköterskan som ivrigt berättade om sina barn samtidigt som han beundrade dottern. Jag fick känslan av att hans barn och han inte befann sig på samma kontinent, men språket räckte inte till någon fördjupad konversation.
Den här filmen spelas upp minst 2 ggr/år när jag trycker på ”våning 4” i sjukhushissen. Det är en mödosam film att leva i. Jag är tacksam över det lyckliga slutet. Men jag är slut när ”The End” visas på duken. Helt slut.
3 kommentarer:
Tårar är inte av ondo, de är helande. De hjälper ens själ att släppa ut smärtan. Utan mina tårar hade jag gått under.
Tårar är också ett sätt att säga att visa medkännande. En tår smög sig fram när jag läste vad du skrivit...
Det där låter inte som någon mysrolig film precis. Inte en film man verkligen vill se om och om igen om man hade möjligheten att trycka på off-knappen.
Förstår dock BB-personalens oro. Kan känna igen mig så väl i den då vi haft patienter som haft helt andra bekymmer än de som de vårdas där för. Såna bekymmer kan man ju liksom inte och man blir orolig för att missa något och göra fel. Därför kollas nog EKG fast du klagade på magen.
Sen finns det ju den typen av patienter också som målar fan på väggen och tror att lite yrsel genast är en superallvarlig dödlig sjukdom som måste kontrolleras direkt, när det kanske bara beror på att de sovit lite dåligt eller har ett lite för lågt Hb. Sen att de kanske är yrsliga lite då och då till vardags tänker de inte på, så det kanske eg inte är något nytt.
Uj vad jag svamlar....
Sköt om dig och tryck på off så du får en mysig helg.
Tack Åsa! Ja, jag hade också gått under utan mina tårar - de behövdes den tuffa sommaren och de har behövts både innan och efter också. Tack för omtanken och medkänslan!
Förstår din sida Malin. Du ser det ju ur den andra vinkeln. TUR att du inte måste försvara HIA :o) Jag jobbar fortfarande med att inte vara irriterad när jag kliver in där. Från Kaj till snorkig, dum och ful hjärtläkare - steget kunde inte ha varit större! Tur jag skickades vidare till Uppsala... Tack för dina ord också! Som du ser av nästa blogg så lyckades jag trycka på stoppknappen!
Skicka en kommentar