En lärares lovsång över sina elever och sitt arbete...

(... och samma lärares pinsamma handlande vid möte med kändis...)

Igår var vi i den kungliga hufvudstaden med fyra av skolans åtta 9:or. Klassföreståndarkollegan tillika väninnan H och jag ansvarade självklart för vår klass. Det var meningen att vi skulle börja i riksdagen, gå upp i plenisalen och sitta med och lyssna en stund. Nu var det ingen aktivitet där så tidigt som vi var ute och då fick vi heller inte gå in. Drygt en timme senare skulle vi få en guidad visning på armémuseum. Omplanering med andra ord och gott om tid till förflyttning genom delar av centrala staden ganska tidigt på morgonen, innan affärerna hade öppnat. Sällan man finner gatorna så tomma där, och när H och jag plötsligt ser att vi går Richard Wolff till mötes på en i övrigt öde gata, hann hjärnan inte med handlingen. Jag hör min röst, liksom utifrån: ”Hej! Kan inte du skriva autograf till oss?!” Då hann hjärnan ikapp och jag upptäckte hur utomordentligt pinsam jag var, och rodnade således klädsamt. Men han var verkligen urtrevlig. Småpratade lite med oss om vad vi gjorde i Stockholm och varifrån vi kom (det var uppenbart att vi inte var från stan med tanke på att jag tilltalat honom...) medan vi stressade rev efter penna och papper i våra handväskor. Jaja, istället för att fortsätta skämmas så här efteråt, är jag nöjd över pratstunden och försöker inbilla mig själv att det är coolt moget att våga vara så barnslig. Typ.

Vidare mot armémuseum. Jag är ”sådär” intresserad av krig och arméer men det var ju bara att följa med. Den här resan som 9:orna gör är alltså en del av deras SO-undervisning. Jag hade fel! Jag är visst intresserad av krig - det 30-åriga i synnerhet. Med en sådan guide som vi hade kan man inte låta bli. Hon var otroligt duktig på att ta ungdomar, och inte minst viktigt, hon var positivt inställd till dem. De lyssnade intresserat på henne, hon berättade medryckande vilket ledde till att de verkligen blev aktiva lyssnare som gjorde att hon... Ja, ni fattar, det blev en positiv spiral av alltsammans.

Hon avslutade guidningen med att ösa beröm över vår skola i allmänhet och den här gruppen i synnerhet. Även vi lärare skulle ta åt oss av äran, tyckte hon. Vad glad man blir! Någon som tycker det är roligt att ha med våra tonåringar att göra och som dessutom talar om för dem att hon uppskattat arbetet tillsammans med dem. Om ni tänker besöka armémuseum, be om guidning av Lena - ni kommer inte att ångra er!

Vi hade tänkt gå tillbaka till riksdagen senare men fick veta att vi inte på något sätt var ensamma om det. Därför valde vi att ställa in det besöket och ge våra ungdomar fri tid på stan istället. Det uppskattade de! Och klassföreståndarkollegan/väninnan H och jag! Särskilt vi.

Vi åt lunch i Kungsträdgården där alléerna som löper genom den stod i rosa blom. Det var som att stiga in i en sagovärld, fantastiskt vackert! Sikten mot den blå himlen syns här bredvid. Där, i en av serveringarna, höll Fredrik Lindström på att spela in något program. Det var inte slut på kändisparaden där utan vi hann se inte mindre än fyra till (sportkommentator, skådespelerska, programledare) men som den namnglömske jag är kan jag inte komma på vad de heter. Strunt samma - de är kända i vart fall! Inga mer autografer i alla fall, kanske jag ska tillägga...

Efter några timmar springande i affärer bar det av tillbaka i buss. Trötta ungdomar slötittade på en film i bussen medan H och jag viskande planerade det sista av vår hemliga resa, som vi har ägnat oss åt idag.

För idag har de inte heller haft några lektioner, våra elever, utan kollegan H hade bokat träff med dem på stationen i morse. Det var allt de visste, och att de skulle ha med sig badkläder och oömma kläder att kunna använda ute. Det har varit svårt för dem att inte veta, det är svårt för 15-åringar att behöva gå omkring nyfikna i flera veckor. Det negativa som följde var att deras förväntningar skruvades upp för varje dag. Vi har försökt lugna dem genom att betona förutsättningarna. De hade betalat 200:- och det skulle räcka till resa, lunch, aktivitet och eftermiddagstilltugg - då fick de försöka stilla sig och inte förvänta sig Gröna Lund, ävenstyrsbad i Örebro eller dylikt.

De klev av bussen mitt ute på landet nära där jag bor. Där finns restaurang och litet badhus (det visste de inte, det syns inte). Där finns historia på platsen och där finns blommande vitsippor, försommargrönska och parkmiljö. Där fanns på förmiddagen idag också ca 25 rätt molokna tonåringar. De såg så besvikna ut att det nästan var svårt att hålla sig för skratt. ”Inte en dag med bara en massa gamla hus som vi dessutom har betalt för!” utstrålade deras kroppsspråk. Nåväl, jag skingrade deras ovetskap en del och avslöjade dagens planering. De såg väl inte överlyckliga ut på en gång, men det blev bättre vart efter. Målet med dagen var att få mycket tid tillsammans och det har de fått. Målet var också att ha roligt tillsammans och trots att de tvivlade från början uppfylldes även det.

Lunchen intogs i den fina restaurangen, det bjöds kycklingfilé med rotfrukter. Den utlovade överraskningen var att vi hade hyrt det lilla badhuset under en timme. Ca 20 15-åringar i en bassäng, det blir livat det! ”Får vi hoppa bomb?” Ja, varför inte? Halva bassängen tömdes på vatten, men roligt hade de! Det var en intensiv timme när kollegan H och jag arbetade hårt för att se att ingen plötsligt låg på botten. Det är ansvarsfullt men väldigt roligt att göra sådant här tillsammans med dem.

Efter badet dukade vi upp till mellanmål. Massor av smörgåsar, massor av kakor. Kubbspel, minigolf, ute-schack, solsken och våra tonåringar - ja, det är verkligen inte dumt att vara lärare!! Nöjda med dagen och ganska trötta hämtades de av några föräldrar som ställde upp och körde några mil. Nästa vecka ska vi visst sitta i skolan varje dag, det känns lite motigt den här årstiden men vi ska nog klara det också!