Not strong enough

Jag gav mig iväg med hunden idag på förmiddagen på en promenadrunda. Gick efter en allé som nu efter vintern äntligen torkat upp. För att både hunden och jag ska ha lite frihet går hon i en långlina som jag fäst i ett midjebälte. Själva fästet har jag bak på ryggen för att linan ska ligga bakom mig så jag slipper ha den mellan mina fötter som snubbelsnöre hela tiden. Det har fungerat alldeles ypperligt hela året och jag har varit rätt stolt över min ”konstruktion”. Det har hänt att hon laddat iväg allt vad hon kunnat efter något rådjur eller dylikt men eftersom jag varit beredd har jag kunnat vända sidan till, böjt lite på knäna och hunnit med att parera rycket som kommer. Hon väger ju modiga 35 kg nu och när 35 kg har fått fart och linan tar slut - då rycker det rejält!

Idag hann vi bara en liten bit in i allén så fick hon syn på två rådjur. Jodå, jag hann med, böjde mig ner och fick stopp på henne. Jag hann till och med ropa en gång men när hon redan fått upp farten bryr hon sig inte det minsta. Vi fortsatte genom hela allén, den är ca 2 km. Där den tar slut och ansluter till en bilväg vände vi. Vi hann ca 300 meter ner i allén, hunden är vid mitt ben, så rusar en hare upp precis intill oss. Förmodligen låg den och tryckte när vi passerade den bara en stund tidigare, men nu kom väl faran för nära. Hur som helst, hunden laddar iväg efter och får upp farten rejält innan linan tar slut. Jag hinner vråla hennes namn två gånger samtidigt som jag av någon anledning vänder ryggen till. Jag hann tänka att eftersom bältets fäste är där bak så är det bättre om den sidan är vänd mot henne. Fel...

Rycket kom, jag ryktes med och tappade balansen. Flög genom luften och landade först på ländryggen och sedan small det i huvudet. Jag slog bakhuvudet i marken och det sjöng rejält i skallen. Kände hur hunden fortsatte att dra, hon hade inte fattat att jakten var över och hon hade heller inte fattat att hon nästan tagit livet av mig. Jag låg kvar en stund, kände efter om jag kunde röra mig, kände efter om huvudet satt kvar. Kände mig liten, rädd och övergiven. Förbannade min dumhet att inte ha telefonen med mig. Tog mig upp på fötter. Tittade hemåt, nästan 2 km. Tittade åt andra hållet mot det bostadshus som skymtas, lika långt dit. Det var bara att börja knata hemåt. Sakta. Det gjorde riktigt, riktigt ont både i huvudet och i ryggen. Snyftade för mig själv men fortsatte gå. Vad skulle jag göra? Samtidigt förstod jag vilken otrolig tur jag hade haft. Allén är full av rätt stora stenar, det är bara en traktorväg så den är allt annat än slät. Jag hade skrapat mig ordentligt på ryggen och jag hade smällt bakhuvudet i marken, men jag hade på något mirakulöst sätt undvikit stenarna. Vad som hade hänt om jag dunkat huvudet i en stor sten vill jag inte ens tänka på.

Jag är blåslagen, öm och halt med en blixtrande huvudvärk men jag hade ändå änglavakt! Jag har också lärt mig att mina ca 70 kg inte har en chans mot 35 skenande kilon. Jag måste hitta på något annat sätt att låta hunden ha frihet under kontroll. Jag tappade ju den idag!