Vad triggade denna gång?

Ah, jag blir galen! Det är galet och obegripligt. Jag är trygg, nöjd och fokuserad. Vet med hela mig att jag kommer att klara det. Inget lockar, inget sug - inget kan påverka mig. Jag är bäst och starkast! Men rätt som det är...

K*R*A*S*C*H*!*!*! ~ P*A*N*G*!*!*!

...utan förvarning, utan tecken sitter det där, det fula och otäcka, det hatade. Sockermonstret. För en timme sedan kändes ingenting. Det som hänt däremellan är att vi ätit middag; kycklingfilé struken inuti med fransk senap och parmesan, till det ett par matskedar couscous blandat med massor av blandad sallad med kidneybönor. Ca 10 underbart goda oliver, hommous och massor av balsamvinäger. En perfekt middag med andra ord, som inte alls borde skicka sockermonstret på mig.

Vad kan det ha varit då? Jag har ärligen ingen aning och det gör det ännu svårare. Som att det inte var svårt nog ändå. Det enda goda i kråksången är att här inte finns affär eller kiosk på mils avstånd. Hade jag bott i stan hade jag gått och köpt godis nu, mitt försvar är uppätet. Sockermonstret var och är väldigt hungrigt.

Hoppas en kopp kaffe med en ruta 85%-ig choklad hjälper. Det ser inte ut att bli någon rolig kväll. :o(

Tillägg några timmar senare:
Dottern fick påskgodis av F som skulle sparas till påsk, förstås. Det är slut nu. FAN! Det vann, monstret vann och jag avskyr det! (dottern ska naturligtvis få nytt godis - hon ska inte ens veta att den här påsen försvann och ersätts...) Fan.