Tillvaron gungar

Dottern hade avslutningsfest på dagis idag. Imorgon är det sista dagen. På måndag börjar hon ”skolan”. (Det betyder egentligen att hon tjuvstartar förskoleklass för att lära känna byggnaden, personalen och de barn som redan nu finns på plats. Till hösten kommer de att vara 7 barn i hennes klass, redan nu finns en av dem där.) Hon ser fram emot det och pratar en del om det. Hon har haft ett nedräkningsschema på kylskåpet i fem veckor där hon varje dag har kryssat och kunnat följa hur det närmar sig. Hon har också kunnat sätta ord på att hon ser fram emot att börja i skolan men att hon samtidigt tycker att det känns tråkigt att sluta på dagis. Det imponerar på mig, att hon både kan identifiera båda känslorna och också sätta ord på dem.

Ikväll upplevde vi två tätt-följande tokbryt. De är ovanliga och att se två stycken följa på varandra vet jag inte om jag ens har upplevt förut. Orsaken, på ytan i alla fall, var att jag efter fyra påminnelser att hon skulle gå och byta till nattlinne, plockade av henne det hon lekte med och lade bort det med orden att om hon alls ville leka med det imorgon var det bäst att gå nu! Som hon grät! Jag ser ett tydligt samband mellan dylika sammanbrott med hennes egen känsla av misslyckande. Det är inte min ilska som utlöser tårarna utan snarare hennes känsla av att ha gått för långt. Jag kan bli mer arg utan att det berör henne, skillnaden är att hon då inte har ”tappat ansiktet” inför sig själv.

Det krävdes en lång, lång kramstund i soffan. Vi pratade om vad som hänt, hur hon kände sig och jag försökte trevande fråga om hon kände sig ledsen för att sluta på dagis. Hon tittade på mig som vore jag från en annan planet och svarade; ”Neeej…!” (varför skulle jag, typ...) Hon lugnade sig, gick tillbaka in på toa för att borsta tänderna. Maken skulle hjälpa. Igen hade hon 1000 och 1 annan sak för sig. Han bad henne avsluta, han kommenderade henne att komma, han bad igen, han blev irriterad på rösten och hon bara fortsatte. Till slut när han höjde rösten bröt hon ihop igen. Samma sak, grät otröstligt, tårarna sprutade och snoret rann. Igen kom hon till mig i soffan för en lång kramstund. Igen pratade vi om vad som hade hänt, varför det blev så fel. Nu nådde jag henne inte riktigt.

Kom att tänka på en bok jag läste för några år sedan; ”En stor och en liten är borta” (”Victor, två och ett halvt år, mister sin mamma och lillebror i en bilolycka och kommer till Elisabeth Cleve för kristerapi. "En stor och en liten är borta", säger han och begraver leksaker i sandlådan. Men konstaterar senare i terapin: "En stor och en liten är kvar." Detta är en hoppfull beskrivning av en tragisk händelse. Elisabeth Cleve är psykolog och psykoterapeut.) Den händelsen boken beskriver är oerhört grym, men ändå var det - precis som den beskrivs i min inklippta text - hoppfull läsning. En sak från boken som jag nu kom att tänka på, som jag har tagit med mig till mindre svåra situationer, men ändå situationer som är pressade för dottern, är att sätta ord på det jag anar att hon känner.

Det som hände ikväll behöver man nog inte vara barnpsykolog för att förstå att det egentligen handlar om något annat. Att hennes tillvaro gungar nu när hon står inför den största förändringen hon kan minnas. Mitt trevande försök tidigare att fråga om hon var ledsen över dagis fungerade inte. Nu konstaterade jag istället; ”Jag kommer att sakna dagis!” Hon bröt bokstavligen ihop, hon gick från bryt till tokbryt. Grät så hon knappt fick fram orden; ”Åh, mamma det kommer jag också!!” Sen kunde vi prata om fröknarna och barnen och gården och allt som är hennes vardag just nu. Imorgon är sista dagen, hon har redan sagt hejdå till en av fröknarna som är på kurs imorgon, och självklart gungar det. Hur skulle det kunna vara annorlunda?