Hår

När jag föddes hade jag svart hår. Det lossnade ganska snart. Sedan var jag flintis till jag var två. I brist på pojkar bland kusinerna fick jag agera stjärngosse när jag var drygt 1,5. Det som sedan växte ut på mitt huvud var mer fjun än hår... Vet inte om det var stjärngosseupplevelsen som satte djupa spår eller om det var en kombination av saker, men jag har alltid varit som besatt av tjock, långt hår på andra. Som vuxen är mitt hår inte lika tunt längre, men känslan av ”långt hår=lycklig” bor kvar i mig.

På grund av detta kan jag utan omskrivningar erkänna att dotterns mycket rejälare kalufs känts som en vinst! Med glädje har jag sett hur håret har växt, det har inte alls samma gräns där det går av, som mitt har. Även i håret har hon förresten varit mer lik sin faster än någon av sina föräldrar.

Däremot är dottern inte alls lika imponerad av att håret växer, som jag är. Hon vill ha kort. Punkt. Jag har klippt lite grann ibland, men hon tycker alltid att jag tagit för lite. Så för ett par veckor sedan satte jag saxen i tofsen och klippte av. Blundade, tog ett djupt andetag och klippte. Dottern tröstade; ”Mamma, det växer ut igen!” när jag undrade om hon inte var rädd att ångra sig (fast det nog mest betydde att jag skulle ångra mig). Det blev snett, så kan man väl sammanfatta det. Försökte jämna till det lite. Efter några dagar tog vi fram saxen igen för att göra ett försök till. Det såg bra ut till morgonen därpå, när hon hade legat på det en natt. Jag har försökt tänka att det nog inte syns så mycket. Men tillslut gick det inte...

Så igår beställde vi tid hos frisören. Dottern jublar, hon älskar att sitta där och konversera som en liten vuxen. Frisören klippte och klippte, sprayade vatten och klippte mera. Efter en stund såg jag att han började klippa upp det också. Det var inte ”part of the deal”. Jag väntade och tittade, det tog verkligen tid. Dottern började skruva lite på sig, men hon var duktig och försökte verkligen sitta stilla. Slutligen fönade han och satte i både skum och spray. Resultatet? Så här:

Fortfarande tycker jag att långt hår är att föredra, men jag tycker att frisyren blev fin. Och mina stukade färdigheter som frisör fick lite upprättelse när han förklarade att hon har svårt hår att klippa. Det finns virvlar som drar åt alla håll och därför var han också tvungen att klippa upp det lite.

Nu på morgonen har hon duschat och då blev det lite mer min dotter igen. Det viktigaste är ju ändå att hon är nöjd och stolt. Hon strök sig över nacken igår, den bara nacken, men orden; ”Åh, vad skönt det ska bli!” (till sommaren, menade hon för vi har pratat om att det är varmt med långt hår på ryggen). Inte med en bokstav har jag avslöjat att jag hellre hade haft hennes hår kvar. Mest för att hon måste få bestämma detta, men jag hoppas också att jag är smart! Får hon som hon vill nu med kort frisyr, hoppas jag att hon senare ska vilja ha långt... Jag ser alltså fram emot en vuxen dotter med långt hår. Jag har inte bråttom, jag kan vänta!