Skolflickan (och skolmamman)

Kl 9.15 steg vi in i skolan. Ute var det vår i luften, fågelsång och till det en liten dotters hand i min. Jag vet inte hur det var i hennes mage, men i min pirrade det förväntansfullt. Inne i hallen stod fröken och plockade med galgar. Förövrigt var det helt tyst. Jag hann tänka att dottern kanske var enda barnet där, det är ju ändå påsklov. Samtidigt hälsade fröken på dottern och jag hör henne säga; ”Tjejerna längtar efter dig, jag tror de tittar på TV.” Inte en blick på mig, inte ett ord - hon bara försvann ner i korridoren och var borta. Där stod jag med stor påse ombyteskläder och allt mitt förväntansfulla pirr i magen. Hon är kavat, hon är självständig och hon har besökt skolan tidigare. Men ändå. Jag hade nog ändå en bild av en lite osäker, trevande varelse som skulle söka mammas stöd. Pilutta mig!

Hon tittade på TV med tjejerna en stund, en 6-åring och en 7-åring. Blott tre tjejer till finns det, resten av de 23 barnen är killar. Efter en stund var hennes plats i soffan tom, och jag gick för att se vart hon hade tagit vägen. Inne i gympasalen, som står öppen när det är fritidsverksamhet, hittade jag henne. Tillsammans med fem större killar! Återigen, hon är varken blyg, feg eller försiktig!

Vi hann prata ganska mycket, hennes fröken och jag, för lugnet vi mötte när vi kom in i skolan är inget undantagstillstånd. Det är så det är. Inne i gympasalen och ute får de stöka och böka och busa hur mycket som helst. I resten av skolan går man när man ska förflytta sig, man pratar istället för skriker, och när det är så få barn på denna stora yta, som alla också jobbar på samma sätt, är det inget konstigt. Det räcker med en blick eller ett ord sagt med lugn och respekt, så kommer den som glömt vad som gäller ihåg igen.

Efter lunchen gick alla ut. Då sved det i mammahjärtat en kort stund. Hon är så liten bland de andra, hon är så utelämnad nu innan hon hittat en plats. Hon ses som en besökare ännu. Storvuxen 11-årig lite bufflig kille med stor ”arbets-spade” bredvid henne i sanden. Många olyckor såg jag framför mig, halvt medvetna av honom för att sätta denna lilla myra på plats... Han råkade hälla sand på hennes sandkaka; ”Oj, förlåt det var inte meningen!” Trots att jag jobbar med tonåringar och försvarar dem i tanke och handling var jag ändå inte beredd på denna mjuka sida. Mammahjärtat blev varmt och tryggt igen.

Påklädning ska hon klara helt själv. Komma ihåg att hänga in i torkskåp vid behov. Ta för sig lagom av maten. Torka sig på toa. Ta en bra plats i gruppen. Jag oroar mig lite, det kom nog med att bli mamma skulle jag tro. Hon oroar sig inte ett skvatt - och det är ju vad som betyder något! Strax innan vi gick hem idag säger hon: ”Snälla mamma kan vi inte vara kvar ända tills de stänger imorgon!?!”

Jag tror min lilla stora tjej är redo för skolan!