I sju månader har jag väntat, har vi väntat på besked. Besked om vad det är som gör att pappa blir så andfådd. Antalet resor till sjukhuset långtborta har jag tappat räkningen på. Antalet Kära-goda-godheten jag uttalat har jag också tappat räkningen på. Hela tiden bara en stark, stark önskan om besked. Om att få veta vad det är.
För snart två veckor sedan gjordes en operation där en körtel plockades ut. En körtel som skulle analyseras. Nu är det gjort. Nu är det tydligen klart... I morgon vill överläkaren träffa honom på plats på sjukhuset långtborta. Både mamma och pappa åker dit. Vi har ingen aning vad beskedet blir, men eftersom de vill ha honom där på plats så gissar jag att det inte handlar om en lunginflammation som ska behandlas med penicillin... Katastroftänket jag är begåvad med behövs liksom inte - det är läskigt nog ändå.
Så, förresten. Jag har ångrat mig. Jag vill inte veta! *sticker huvudet i sanden*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar