Tänk att det gick! Det gick att sitta tillsammans med fyra andra kvinnor och prata ikväll. Mycket runt pappa förstås, men faktiskt inte bara. Jag har till och med skrattat ibland. Eller vaddå "till och med"; skrattat har jag hunnit göra tillsammans med pappa ett par gånger efter det gräsliga cancerbeskedet idag... Han har världens bästa galghumor; den hjälper en att kravla sig ovanför gjyttjeytan, och alla sådana instrument behöver vi nu.
Jag tänker med en dåres envishet uttala ordet. Cancer. Till slut måste ju den gräsliga klangen klinga ut. Cancer. Till slut måste det ju bli mindre farligt. Cancer. Jag tänker vänja mig. Jag ska vänja mig vid det; cancer.
Vi vet mycket lite just nu vad som ligger framför. Men varje dag tillsammans är till för att tas till vara. Så är det ju alltid, alltid men det är så otroligt lätt att glömma det och börja bry sig om små saker. Just idag, precis som varje dag i hela mitt liv - is that amazing or what!? - har pappa och mamma funnits. Just idag också. Och kanske i morgon? Kanske? Det är så lätt att ta för givet att det ska vara så även i morgon. Om man inte tar det för givet, är det då möjligt att uppskatta det ännu mer. Kanske? Jag ska försöka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Livet är konstigt och man kan ju egentligen inte ta nåt alls för givet. Tänker på er och erat svåra besked.
Tack snälla Ina för att vi har dig och din syster med era familjer! Det känns så skönt att veta att ni finns där hela tiden för oss.
Ett särskilt TACK till dig Ina för att du delar med dig till alla sosm läser denna blogg!
TACK alla som lämnar kommentarer här och visar att ni bryr er om fullständigt främmande människor.
Det finns nog ingen pappa, som är mera omhuldad än vår.
TACK!
Skicka en kommentar