Nya vägar mot samma mål

Jag är ute på en resa jag inte vet slutdestinationen på. Kanske finns det inte ens en? Det jag vet är att jag vid resans start hade 40 kg övervikt i mitt bagage. De har jag under resans gång lyckats dumpa... Underbart att resa med lagom packning! Dessvärre är ca 8 av dessa kilon väldigt hemkära, och har bestämt att följa mig som om jag vore hem för dem. Bara en kort bit av resan har jag varit utan övervikten. Det kostar på att bära för mycket. De flesta resebolag har dyra taxor...
Missnöje. Besvikelse. Oförmåga. Underlägsenhet. Frustration.

Inte roliga valutor någon av dem, men bara att vackert betala när man nu bär för mycket vikt.

Resan i sig är stimulerande, lärorik, ofta väldigt rolig och givande. Jag har träffat så många roliga resekamrater. Några växlar man några ord med, sedan reser man vidare. Andra har kommit att dela min resrutt, blivit nära vänner. Ibland delar vi rum till och med. Saker jag aldrig trodde jag skulle tycka var intressant upptar min tillvaro. Jag funderar hela tiden på hur resan ska kunna bli ännu roligare, ännu mer intressant och hur jag ska lära mig allt som finns att kunna. Hur jag ska kunna känna mig trygg och ändå få se nya saker... Och hela tiden undrar jag om det verkligen är så, att det inte finns någon slutdestination.

Ibland blir längtan tillbaka för svår. Då stiger jag av. Hoppar av på närmaste hållplats. Blundar för dem som vill ha mig med. Håller för öronen för dem som ropar mig tillbaka. Jag slår undan utsträckta händer och rusar tillbaka, förblindad av tårar. Tårar av ilska, frustration och sorg.

Ilska och frustration över att jag är så illa tvungen att vara med på den här resan.

Ilska och frustration över att spåren varifrån jag kom är igensopade.

Ilska och frustration när jag upptäcker att jag igen valde att stiga av...

Sorg att jag fått vinka hejdå till så många som jag trodde var mina bästa vänner förut.

Sorg att jag är tvungen att välja - att leva eller att stanna där jag kom ifrån, men vem vet för hur länge?

Sorg att alternativen ens gör mig sorgsen; det borde ju vara ett enkelt val...

Jag famlar mig bakåt när jag stigit av. Letar stigar, njuter av stunden när jag tror att jag hittat rätt. Alltid, alltid kommer de här hemkära kilona rusande då. Hoppar på mig, ivriga och vägvisande. Jag följer dem, som förblindad och tror mig se varifrån jag kom. Jag överväger alternativet att leta mig tillbaka. Men så slår det mig; "...väljer jag vägen tillbaka, väljer jag döden..." Det låter makabert men för mig är det sanning. Jag måste göra mig av med de kilon som söker mig gång efter annan. Jag måste stoppa dem som förblindar mig. Leta reda på närmaste hållplats för att återigen hoppa på resan mot... ja, mot vaddå?! Jag funderar medan jag står där och väntar; "Slutdestinationen kanske är just det - att få resa utan övervikt. Resa kommer jag alltid att göra, men förhoppningsvis hittar jag ett sätt att lämna för tungt bagage dithän!"

Samtidigt medan jag står där... så förbannar jag och bespottar. Jag river och klöser. Jag önskar i smyg att resan är inställd... Men så kommer den - fordonet som just då är utstakat att ta mig vidare. Ibland är det ett hölass; vingligt högt uppe men väldigt pirrigt och spännande. Inte speciellt snabbt, men roligt och många att dela resan med. Ibland tror jag att jag åker ensam i gödselspridaren... Det luktar illa. Det är otrivsamt. Det finns ingen inom synhåll som delar rutten. Och ibland - tänk då kommer det en lång, vit, lyxig limousine. En bil för bara mig, där jag får bjuda in dem jag själv allra helst vill ha med mig. Då är resan enkel, rolig och lyxig. Vore det alltid limousine kanske jag visste mer om slutdestionationen.

Men om inte om fanns...!"

Det var ett tag sedan jag reste nu. Idag har jag stått ett par steg bakom hållplatsen. Försökt bestämma om jag ska åka med. Vägen tillbaka har lockat och pockat. "Du kan ju resa tillbaka bara över sommaren, och fortsätta till hösten igen..." Så har det viskats inom mig under ett par veckor. Alla sedan tidigare utprovade fordon har sina bucklor. Jag litar inte riktigt på någon. Jag måste alltså prova nytt! Prova ett för mig helt nytt sätt att resa. Det verkar som att det gör beslutet svårare. Så idag har jag stått här lite i skymundan och läst tidtabeller... Och så visade det sig att en resrutt som inte så många tidigare provat avgår i morgon, om jag själv vill det! Inte så många har provat den, men av de tre jag känner/känner till har resan varit mycket lyckosam, relativt enkel, mycket lärorik och bäst av allt - hemkära kilon har runnit ut genom avgasröret! Jag har dessutom fått erbjudande att en av dem kommer att vara chaufför. Hon känner rutten jag ger mig in på och hon ska hjälpa mig där vägen är knölig...

Jag har bestämt mig. I morgon fortsätter jag min resa - resan som i första hand innebär att göra mig av med bagaget som tynger mer än det väger! Vad jag lär mig vet jag inte än, men jag är nyfiken och vetgirig. Bara lite arg ännu medan jag står här och väntar...