Vi har fyra hästar. Vite-prinsen, Björnungen, Gammel-mamman och lill-Duvan. Islandshästar alla men helt olika sinsemellan.

Sedan har vi Gammel-mamman, som också är 25 år och genom åren fött och uppfostrat 14 föl! Kanske ska jag kalla henne Super-mamman istället? Hon är också trött, men på ett annat sätt. Hon är trött i sin gamla kropp. Den ser trött ut, men hon är pigg i skallen istället. Studsar fram, är alert, ivrig - pigga ögon. Mager efter att ha gett di hela vintern, det tär på henne för hon har grädde i sitt juver - fölen ser ut som små feta julgrisar. Frågan är om hon ska få ett föl till, om hennes kropp klarar det. Just nu är hon yster i sinnet, men vi vet att om hon inte får bli dräktig i sommar blir hon deppig. Ja, hon blir faktiskt deppig. Dräktig eller med föl vid sin sida, då lever hon för där har hon sitt liv! Anser vi henne för gammal för att bli mamma igen så känns det som att hon gjort sitt överhuvudtaget... Maken ska rida henne lite nu i vår i alla fall. Han är ivrig som ett barn i blicken, hon är snabb, hon är framåt och han älskar det! Slutligen då har vi lill-Duvan, vår vackra, lilla, grå duvunge. Hon blir 3 år i sommar och känns som barn-barnet i pensionärsflocken. Då är ändå Gammel-mamman hennes mamma och Björnungen hennes bror... Vi har inte tid att ta hand om en unghäst som ska ridas in. Där är beslutet taget, lill-Duvan ska säljas. Jag ska utnyttja fotokursen jag går till att ta vackra foton på henne att ha i säljannonsen som ska författas inom kort.
De andra då? Som det ser ut nu kommer vi att kunna söka rabatt hos slaktbilen... Makabert, eller hur?! Vite-prinsen är slut, han är trött och har ont i lederna. Livsgnistan har slocknat i hans ögon, och denna period nu när ljuset kommer åter brukar vara deras mest livfyllda. Han är trött, med ålderns rätt. Björnungen är i och för sig bara 9 år, men har sin kroniska skada och går här på lånad tid. Nu när även frambenen börjar drabbas, förmodligen av att han går och avlastar bakdelen, så kan vi inte med gott samvete ha honom kvar heller. Han fick ju leva med tillägget att han just då inte mådde dåligt. Nu är vi inte lika säkra. Och Gammel-mamman då? Ev lånas hon ut till samma familj som förut, som då låter henne få ett föl till. Hämtar hon sig inte, om hon fortsättningvis är lika mager under våren, så är det kanske även dags för henne. Hon är ju också 25 år...
Det känns klart nu. Makabert, men klart. Kanske återkommer vi till hästlivet i framtiden, men just ju känns det så. Klart.
1 kommentar:
Nej vad sorgligt! Jag som tyckte det var så mysigt att sitta i hästhagen o filosofera. Jag får väl sätta mig i hundgården nästa gång :-)
Skicka en kommentar