När jag kom hem från jobbet idag och i vanlig ordning frågar dottern hur det varit i skolan, möts jag av:
-Sätt dig i soffan, mamma, jag vill berätta en sak...
Så satte vi oss där. Hon började berätta och samtidigt kom tårarna. Hon har fått höra att hennes allra bästa vän tycker att hon styr och ställer. Känner man dottern minsta lilla så förstår man att det inte är något hon pysslar med. Inte medvetet. Vännen hade inte sagt något till henne själv, utan bara gått undan, sagt att hon ville vara ifred. Det utrymmet gavs hon. Senare får dottern berättat för sig av en tredje flicka, att vännen tycker så här.
-Jag visste ju inte mamma. Hon har inte sagt något. Jag vet hur jag ska göra, jag ska fråga vad hon vill att vi ska göra. Men tänk om hon bara går. Tänk om hon inte vill lyssna på mig i morgon heller... Och hon grät, från hjärtat. Oron stark och äkta. Oro att det ska bli som på förra skolan. Hon vet ju hur ont det gör... Sådana tårar gör så förbannat ont, även i mig! Vad som än händer runt omkring, men mitt barns tårar skär rakt igenom. Hon är så rakt igenom helt ledsen.
Jag frågar om jag ska skriva till hennes fröken, så hon får hjälp, så hon kan be om hjälp om vännen inte vill lyssna. Nej, hon vill göra det själv. Vad jag kan göra för att hjälpa?
-Ring vännens mamma och berätta.
Varken mer, varken mindre. Hon har huvudvärk och kan inte sova. Som sin mamma, men av annan anledning. Vännens mamma har hört samma men i annan version. Ledsen flicka även där. Vi hoppas att de båda möts i morgon och kan lösa denna första krock ganska enkelt ändå. Det är ju så här med vänner - ibland missförstår man varandra. Men det gör ju ont. Och jag kände mig igen sparkad i magen. Inte dotterns oro också, när jag redan som det är letar med ljus och lykta efter orken. Orken som tagit semester alldeles för tidigt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men stackars lilla gumsan, vad jobbigt för henne. Hoppas verkligen hon och kompisen lyckas lösa det och hitta varandra igen. Jag förstår verkligen det du beskriver att hennes tårar skär rakt igenom en,,,,,,jag känner ju samma här när nån av barnen är ledsen.
Och du då vännen,,,,,,du måste vara rädd om dig. Tycker att du ofta på sistone har skrivit att väggen är nära, och att det är tufft på jobbet. Jag vet att det är extra tungt nu med din pappa och kanske är det det som gör att jobbet blir lite för mycket?
Var rädd om er alla.
Kram Åsa.
Mormor har träffat massor med barn under ett långt liv i skolans värld. Jag har INTE träffat ett så genom-
ärligt och just barn som min dotterdotter. Det är INTE släktkänslan som talar; det är helt sant så.
Ina, du har alldeles för mycket i ditt huvud att grubbla över; du behöver inte detta också.
Pappa mår relativt bra. Vi träffas ju till veckan.
Kramar
Visst är det så, det är och har varit för mycket... Ikväll är två saker avbockade (bedömning av skolarbeten och dotterns tårar igår), och jag känner att axlarna har sjunkit en liten bit - så skönt! Ska bocka av flera de kommande dagarna, och fortsätta se ljusglimtarna. Det räcker att titta på displayen på min telefon, där jag har bilden på "Mattis" och dottern, samma som längre ner här i bloggen. Då ler jag!
Skicka en kommentar