Prata aldrig negativt om din kropp!

Kom från jobbet 22.45 igår efter en mycket lyckad öppet-hus-kväll! Ungarna (som jag kallar dem med kärlek i rösten) visade forumspel, kokade tvål, visade hjärt- och lungräddning, berättade om vad Magdalena Forsbergs sade, förevisade hälsodagböcker etc etc och klassföreståndarkollegan och jag minglade bland glada och nöjda föräldrar. Det är lätt att vara lärare under sådana förhållanden.

Har sovit hyfsat bra inatt, inget jag vågar ta för givet för tillfället. Vaknade 8.30 och steg upp - helt otroligt för att vara jag! Stel i kroppen, svullen (vigselringarna satt fast) och blixtrande huvudvärk. Stress smakar illa i efterhand... Drack en kopp kaffe, åt en clementin och hällde i mig ett par glas vatten innan jag gav mig iväg på en timmes promenad med hunden i släptåg. Vis av erfarenheten av en hund som inte lyssnar på inkallning fick hon gå i spårlina idag. Bara att sätta foten på om hon ignorerar, haha - jag har överlistat hundhjärnan!! Oj vad det är skönt med de öppna gärdena, med fågelsången, rådjuren och friheten. Där rann stressen, stelheten och huvudvärken av mig på en enda gång!

Brunch smakar ljuvligt när man har rört sig innan! Kesella, röda vinbär, all bran plus, knäckemacka med gravad lax och mera vatten. Låter det inte gott? Jag kämpar återigen med de sista kilona till att vara normalviktig, det har varit svårt det senaste dryga året, men nu känns det som att det är ”på riktigt” igen. Jag är fortfarande 30 kg lättare än min värstanotering, och jag känner mig trygg i att inte hamna där igen. Nu känner jag mig dessutom trygg i att klara av de sista retfulla kilona! Det är alltså bakgrunden och anledningen till min kanske något annorlunda brunch - men den ÄR god, jag tycker faktiskt och verkligen det!

Igårkväll när vi hade öppet-hus var det två tjejer som inledde med en föreläsning om ätstörningar. Båda är ”ätande anorektiker” idag så de visste verkligen vad de pratade om. Egna erfarenheter är guld värda när man ska prata om svåra saker. Hur som helst, den ena tjejen sa något som gick rakt in i mitt medvetande och som jag tänker ta med mig och föra vidare:

”Ingen människa, INGEN, har rätt att prata negativt om sin egen kropp. Genom att säga ”titta vilken fet mage jag har” värderar du alla andra magar runt omkring dig också. (Din är mindre än min, om din är fet så är alltså min JÄTTE-fet och vice versa). I vår kultur är det inte ok att säga till någon annan att hon/han är fet, men man ”får” prata om sig själv. Men sluta genast med det! Är det ett problem, gå och prata med någon professionell, JAG vill inte höra!”

Så sant! Tänk en stund på det... Jag som har varit rejält överviktig (BMI över 30) vet precis hur förb***t ont det gör när någon smalis står och nyper i sitt skinn; "...se vad FET jag är!" Sure... Ett barn som ser mamma stå och dra in magen framför spegeln eller fråga om hon ser tjock ut i sina kläder kommer att göra samma sak, 100% säkert! Vuxenvärlden har ett enormt ansvar och vi måste ta det!

Efter promenaden och min brunch surfade jag en stund och sedan åkte jag och hämtade dottern på dagis. Nu är det fredag eftermiddag, på väg mot kväll. Vi väntar på mormor och morfar som är på väg. De bor långt härifrån, nästan 60 mil, så vi ses inte så ofta som önskat, men nu har vi en härlig höstlovsvecka (med bara en arbetsdag för mig) tillsammans framför oss!