-3,9 kg på fyra veckor!

Jag skrev lite kort igår om min viktresa. Innan jag blev gravid på senhösten 1999 hade jag vägt 3-siffrigt (100-104 kg) i nästan hela mitt vuxna liv. Den hösten gick jag ner till drygt 90 och under graviditeten, när jag mådde så otroligt illa, gick jag vidare ner till 83 - MED bebis i magen. Iofs föddes hon 8 veckor för tidigt och vägde bara 1564 g men det fanns ju fostervatten och moderkaka som vägde lite också. Efter några veckor vägde jag strax under 80, och då tyckte jag såklart att jag var jättesmal!

Efter graviditetsillamåendet och min långa sjukdomstid (som jag ska skriva om nån annan gång, jag fick hjärtsvikt och höll på dö den sommaren när dottern föddes, år 2000) var det så fantastsikt att mat var gott igen, och jag började äta, mer och mer och mer... Jag är också matmissbrukare på ett sätt, kan sätta i mig oerhörda mängder sötsaker, finns inget stopp, och jag har 1000 och 1 anledning att göra det. Som tröst, som beröm, som uppmuntran... You name it. I mars 2002 vägde jag återigen nästan 3-siffrigt. Då fick jag nog, jätteledsen men framför allt TVÄR-ILSK gick jag till viktväktarna...

Det var otroligt, jag som var så beroende och svag (egen bild av mig själv) tyckte inte ens att det var svårt! Kilo efter kilo försvann, inte i nån blixtrande fart, men det är heller inte att räkna med när det är 30 kg som ska bort. I maj 2003, ett år och två månader senare, gick jag i mål på 68 kg. Det innebär ett BMI på ca 24 och är alltså inom vad som anses som normalt. Känslan var svindlande! Jag såg fortfarande en tjockis i spegeln, jag kunde inte förstå hur mycket kläder jag hade att välja på i affärerna, förut hade jag varit hänvisad till ”tjockisavdelningarna”. Det var roligt att röra på sig, det var roligt att leva och jag fick massor av beröm!

Det gick bra i ca ett år, sen började jag gå upp och snart hade jag passerad 70 kg... och sedan kämpat därifrån. Det har gått upp, det har gått ner men aldrig har jag senare tagit mig under 70 igen. Långa perioder av närmast hetsätning ”för det gäller ju att passa på innan jag ska skärpa mig igen” (vem lurar jag??). Usch. I januari 2005 stod vågen på modiga 79 kg igen, jag började om igen, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på... och började samtidigt med lite löpträning. Gick ner till 72 under våren och trodde att jag hade koll. Då blev maken sjuk i Hepatit A. Han var sjuk men det var mig det var synd om... tydligen, för jag var visst ”tvungen” att tröstäta. Sommaren sket sig med andra ord. Det är så bräckligt, det är så lite som behövs för att jag ska trilla dit. I höst har jag försökt analysera vad som händer i dessa situationer, försökt inplantera positiva bilder på mig själv i jobbiga situationer. Det är ju bara att inse att jobbigt kommer livet att vara från och till, jag måste hitta verktyg att hantera det.

Så, för fyra veckor sedan kände jag mig redo, jag var TVÄR-ILSK igen och har mina mentala bilder med mig. Det känns som när jag började i mars 2002, det finns liksom ingen annan väg. På fyra veckor har jag tappat 3,9 kg och det går hur bra som helst! Jag har inte varit utan frestelser men jag har inte ens varit sugen, det är inte svårt att låta bli när flytet är så här. Jag har dessutom helt annan kunskap om näringslära idag, så jag kan äta bra, träna rätt hårt och veta att kroppen får i sig det den behöver. 72,7 visade vågen imorse och jag känner att den här gången kommer jag att klara det. Före jul ska ge mig själv en julklapp att äntligen komma under 70 igen. Målet är att komma ner mot 62-64 kg, men under 70 är ett minst lika viktigt delmål. Jag är på god väg!!