Mamma och pedagog - två skilda världar!

En blogg... Jag tycker det är jättespännande att läsa andras och jag tycker också att det är roligt att själv skriva texter av olika slag... men att skriva så att andra kan läsa - vem skulle vara intresserad? Fast å andra sidan, spelar det nån roll? Det är ju själva skrivandet som är roligt, och om någon läser får jag se det som bonus!



Jag är mamma till en 5-åring. Det är en berg-och-dalbana! Hon har ett hiskeligt humör, hon är arg och bestämd, ramlar ihop i en gnällande hög, är hjälpsam och snusförnuftig, har stor empati, humor och så ännu mer humör. Idag har humöret varit större än humorn, om man så säger... Det samtidigt som en fröken på förskolan frågade om vi kontaktat kvinnan som tittade på henne i våras, för att se om man kan ana risker för dyslexi eller andra svårigheter som kan ställa till det vid inlärning. Jag har inte gjort det och jag VILL INTE! Jag vill inte vara vuxen och logisk här, jag vill ligga i en hög och tycka synd om mig själv att det ens finns en liten, liten risk att min dotter inte "är som hon ska". Jo, självklart kommer jag att älska henne lika mycket ändå, men jag vill skydda henne ifrån alla svårigheter som hopar sig runt henne om så är fallet.

Jag är lärare i svenska på högstadiet. Jag stöter för ofta på elever som gått genom alla åren upp till 7:an utan någon diagnos. Jag har ett exempel i min klass nu. En kille som knappt är läskunnig, har det visat sig efter otaliga test. Han kan, som så många andra med läs- och skrivsvårigheter, väl dölja sitt handikapp. Men han bedöms ändå lägre eftersom man knappt kan läsa vad han skriver, eftersom han inte kan utveckla skrivna svar, eftersom han inte gör sig själv rättvisa. Det är de vuxnas, pedagogernas, förb***e skyldighet att INTE göra så - men ändå händer det, varje dag hela tiden. Han är så smart, han är otroligt kunnig och modig, han kan diskutera omkull vem som helst, han vågar agera inför publik och han anses vara trög av många av mina kollegor. Hjälp mig, hjälp min dotter om hon ska ro samma båt!

Idag sa hennes fröken att hon inte utvecklas riktigt som väntat. Vad betyder det? Jag går sönder när jag hör det! Hon har dålig uthållighet, ramlar ihop i en hög när något går henne emot. Ok, vuxen nu, VAR VUXEN måste jag ryta åt mig själv i huvudet. Du är ju utbildad på detta, till och med DUKTIG får jag ju höra i jobbet. Men det är jobbet, nu rör det mitt barn... Försöker trösta mig med att en annan fröken sa till maken för nån vecka sedan att hela barngruppen gått bakåt sedan de skolat in rätt många små i syskongruppen. Dotterns kärlek, den hon tänker gifta sig med (men hos vem ska de bo, hade de diskuterat häromdagen när det gick upp för dem att de då inte kunde bo kvar hemma var för sig), agerar likadant, deras rörelser är exakt likadana, de pratar med samma bebisröst osv osv.



MEN, det spelar ingen roll vad som stämmer, vad som beror på vad - JAG MÅSTE TA TAG I DETTA OCH RINGA KVINNAN SOM KAN HJÄLPA OSS! Inte anse henne vara ett hot som ska tvinga mig se sanningen i vitögat, utan den kvinna som kan vägleda oss OM DET BEHÖVS.