Gästblogg: min mamma skriver!

Mamma och jag pratade i telefonen om mitt senaste blogginlägg. Jag fick en kommentar att jag liknar henne eftersom jag i detalj kommer ihåg så många saker. "Det skulle jag också göra..." sa hon och genast frågade jag om hon inte kunde anta utmaningen att själv skriva. Sagt och gjort!

Bloggen är lång, men till mammas försvar ska jag säga att jag först fick en kortare variant där jag istället fick berättat en massa saker som hon valt att hoppa över. Jag protesterade och vissa av de sakerna är med nu i den omarbetade versionen. Ta dig tid och läs och få en inblick i hur livet i norra Sverige kunde te sig från slutet på 30-talet och framåt...
Tack mamma!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Mitt liv i 2:or och 7:or
1937

Jag är redan från start en kvällsmänniska, föds kl. 22 den 30 juni bakom kammardörren i mormors hus. Min äldre syster, två år, är då stolt och glad, något hon inte riktigt förstår ett par år senare. Jag är inte den perfekta lillasystern, milt uttryckt.

1942

Fem år gammal är jag helt fascinerad av läsning och ber min mamma lära mig denna konst. Ja, det är väl enkelt. Vi har dagstidningen Nya Norrland, och mamma pekar på de tre första bokstäverna: ”Det är så enkelt: N Y A, det blir ju nya”. Sen lär hon mig bokstäverna, och då är min lycka gjord. Jag hinner läsa ut Bibeln, den enda bok vi äger, innan jag börjar skolan.

Jag är inte den allra modigaste varelsen. En dag ser jag mamma hänga upp nåt högt upp i rönnen på gården, och på min fråga vad hon gör, svarar hon att det är mat till talgoxen. Jag går till utedasset, och där börjar jag fundera över den där oxen. Efter mer än en timme hittar mamma en förtvivlad dotter, som fruktar en förfärlig död orsakad av detta stora monster som ska kunna nå ända dit upp i rönnen...

Ute i Europa är det krig, och när vi äntligen kommer i besittning av en radioapparat, får vi barn finna oss i absolut tystnad under nyheterna. En kväll i veckan är det dansmusik en halvtimme, och då kan pappa ta några varv runt köksgolvet med mamma. För övrigt är vi om kvällarna upptagna med rävspel, där pappa oftast låter oss barn vinna.

Jag har en dag hittat en väldigt passande platt sten för att hoppa hage inne i köket, där solen ger en fin hopphage genom sexrutorsfönstret. Min storasyster vägras vara med, varpå hon ställer sig och skuggar hagen. Jag har vapnet i handen och slungar det med all kraft mot henne. Vad gör hon? Jo, hon duckar, varpå stenen krossar fönsterrutan. Nu måste jag sätta mig under fällbordet för att se vem som först kommer in, mamma eller pappa. Jag har tur - pappa kommer och jag får följa med honom till affären och köpa en ny ruta. Det finns alltså ingen anledning för mamma att göra någon större affär av händelsen.

1947

De stora kollårar, som har kantat vägarna, är borta. Under krigsåren har bensin ersatts med kol, och vi tyckte det var ganska roligt när skolskjutschauffören fick lov att stanna och fylla på kol i gengasaggregatet. De flesta ransoneringskuponger är borta, endast kaffedito finns kvar ännu ett par år. Vi har äntligen fått elström och kan för gott ställa undan fotogen- och karbidlampor.

Min småskollärare ger pappa ett förslag att jag kan få hoppa över en klass, om jag läser extra hemma hos henne under sommaren. Jag spelar enmansbadminton, lärarinnan väver mattor, och efter mjölkning och kvällsstök räknar jag ett par tal. Godkänd för flytt till högre klass!

1952

Familjen är nu utökad med ytterligare två flickor och två pojkar med den tredje på väg. Pappa har arbete på kraftverksbygget med jämn inkomst i stället för de två utbetalningstillfällen, som skogsarbete ger, och det betyder ekonomisk möjlighet att låta mig gå i realskola.

Sista årets klassfoto visar tydligt vilket sommarjobb jag har innehaft; i byns kiosk, som är en nyhet under kraftverksbyggeepoken, och jag har där fri tillgång till alla dess godsaker.

Min stora, mycket hemliga kärlek är Folke Olofsson, som jag för mig själv döper till Fluor Syre, då de kemiska beteckningarna för dessa är FO. Bara jag vet.

1957

Efter realexamen går jag gymnasiets latinlinje och tar studentexamen i Söderhamn. Nyförlovad ser jag framtiden an med spänning tillsammans med den man som jag har träffat tre år tidigare.

Sverige blir världsmästare i ishockey, och ingen torde glömma den spänning som radion förmedlar. Jag har ganska vag kännedom om sporten och har inte en aning om ”effektiv speltid” och kan därför inte begripa hur två minuter kan bli dubbelt upp i Sovjetunionen.

TV får jag stifta bekantskap med vid en demonstration, där vi på en TV-skärm får se vad som försiggår i rummet intill. Det är svårt att förstå att vi inom en snar framtid kommer att i vårt vardagsrum kunna se vad som händer i en helt annan del av världen.

Sovjets uppskjutning av Sputnik 1 och någon månad senare Sputnik 2 med hunden Laika är det stora samtalsämnet under hösten, och visst känns det både spännande och farligt inför framtiden.

1962

Vi bor nu sedan två år tillbaka i Närke och har blivit föräldrar till en dotter. Vid 10 månaders ålder drabbas hon av hjärnhinneinflammation, och vi görs uppmärksamma på att man inte kan lova att allt kommer att gå bra. Tack vare snabb insats vid Örebro barnsjukhus klarar hon krisen och tillfrisknar.

Återigen världsmästare i ishockey, nu i USA. I bilen på väg till skolan hör jag: ”Den gliiiider i mål, den gliiiider i mål!” På kvällen får vi se matchen i TV.

Vi flyttar till Köping, där jag får tjänst i grundskolan och får sätta de nya sifferbetygen, som ställer till så mycket elände i början. Att i en klass med sex elever dela ut 7% 1:or och 5:or, 24% 2:or och 4:or samt 38% 3:or är förstås omöjligt. Jag har i denna klass tre st 5:or, två st 4:or och en 3:a. Tack och lov att min rektor har förstått betygssättningen rätt.

1967

Äntligen hem till Norrland från de svarta vintrar som vi upplevt i Mellansverige.

Jag firar 30-årsdagen i vår husvagn, som är vårt hem under sommaren. Vi bor vid Ishallen i Sundsvall, där min man isolerar kylaggregatet med benägen hjälp av mig. Jag får tjänst på högstadiet i Söråker, och den första verkligt positiva upplysningen vid skolstart är femdagarsvecka. Mina ämnen är svenska och engelska, och betyg ges varje termin. Ordnings- och uppförandebetygen tas bort till många lärares förtvivlan. Jag har aldrig saknat dem.

1972

Har äntligen klarat av lärarutbildning, en speciell sådan för oss som tjänstgjort under den kaotiska period, när skolan blir nioårig och många lärare vidareutbildas.

Vi bor nu i norra Hälsingland, granne med Agneta Sjödins mormor och morfar, där vår andra dotter, treåriga Ina, är dagbarn. Ständig kamp vid matbordet, då Ina inte vill äta. Hon kommer undan en hel del genom att vid obevakade ögonblick tömma tallriken ut genom balkongdörren, som finns vid hennes plats. En fredagmorgon berättar hon stolt att hon minsann har ätit upp både ägg och fil och dessutom plockat undan från bordet. Jo, visst! På eftermiddagen hittar jag hela frukosten mellan den öppna köksdörren och väggen. Jag berättar förstås i lärarrummet, något som en av lärarna berättar för sin man, tandläkaren. Kort därefter blir Ina kallad till tandkliniken för undersökning. Hon tappar totalt fattningen när tandläkaren börjar prata om ägg, men kan inte komma på något sätt att bemöta sanningen. På hemvägen kommer det dock: ”Mamma, vilken underlig tandläkare som pratar om ägg! Han borde väl tala om morötter!” TV:ns barnprogram har verkligen gjort sitt.

1977

Bor nu sedan tre år i Höga Kusten, där vi blir kvar i 25 år. Efter sex år i mellanstadiet med studier under tiden har jag nu adjunktskompetens och undervisar i högstadiet sv, en och SO. Jag blir kvar i 18 år. En alldeles speciell elev, som jag har i både mellan- och högstadiet , är Magdalena Forsberg.

Vår första irländska setter, Chicko, är två år och betyder väldigt mycket för oss. När jag kommer hem möts jag av en lycklig, svansviftande familjemedlem som glatt hoppar ut ur hundgården när grinden öppnas. Ännu har han inte kommit på hur man tar sig ut själv.

Den 40:e födelsedagen minns jag med verkligt blandade känslor. Det är sista gången min mamma besöker oss. Hon dör ett halvår senare, 67 år gammal.

1982

Äldsta dottern är färdig undersköterska och arbetar i Örnsköldsvik. Ina börjar detta år i högstadiet och finns alltså i samma skola som jag, vilket i början är lite svårt att tackla, något som många lärarbarn har vittnat om. Hon är lycklig ägare till ett gotlandsruss, Russica, som vi betraktar som medlem av familjen.

Jag blir faster till tvillingpojkar, som tillsammans med sin tvååriga syster och senare en yngre bror kommer att betyda mycket för vår familj. En av tvillingarna kommer till mig vid ett tillfälle och tillkännager skadeglatt att hans bror säger ”Ukkaha” om Russica. På frågan vad han säger får jag till svar: ”Ja säjer Ukkaha, ja.”

1987

Dagen före 50-årsdagen tror man att livet närapå är slut, men det finns massor kvar. Sedvanlig firning och överraskning av mina f.d. elever, som håller sitt löfte sedan ett år tidigare att uppvakta mig, värmer och ger mig ett fint minne. Senare åker vi med våra flickor till London där vi tillbringar en händelserik vecka. Vi hamnar mitt i valyra, där Järnladyn Mrs Thatcher innehar huvudrollen.

Vår äldsta dotter bor numera i Stockholm, Ina har ett år kvar till studentexamen. Som nybliven körkortsinnehavare kör hon med sin kompis efter oss till fjällen, medan modern får nackspärr av att sitta bakåtvänd i stort sett hela vägen.

1992

Ännu en skolresa med avgående klass. Vi åker tåg till Göteborg, bor på hotell nära Liseberg och stortrivs. Det är så kul att se hur dessa 16-åringar, väldigt osäkra vid första frukostbuffén, redan nästa morgon uppträder som vana hotellgäster. Efter dagens program får de fritt välja vad de vill göra, och ingen missköter sig. De går på bio, ut och ”kollar på stan” efter att ha talat om för oss ledare vad de tänker ta sig för med.

Buss tillsammans med en parallellklass till Stockholm, där jag lämnar över ansvaret till en kollega, då jag och min man ska hämta Chorro, vår nya settervalp. Två månader senare får han sällskap av Chita, och tillsammans ger de två resp fyra år senare liv till 21 valpar, som säljs över hela Sverige.

”Äldstjänta” flyttar till Sundsvall och gifter sig.

1997

Två barnbarn, 4 resp. 2 år, förändrar och förgyller kapitalt vår tillvaro. Alla lov inkl. sommarlovet får vi vara tillsammans med dem.

Ina är gift sedan tre år, är utbildad lärare och ”ranchägare” med islandshästar och katter.

Våra valpar har gett oss många nya och värdefulla kontakter med köparna, och vi ordnar i år vår fjärde setterträff.

Min 60:e födelsedag firas förstås tillsammans med våra närmaste, även den en oförglömlig dag.

Jag har bestämt mig för att arbeta bara ett läsår till och ta ut förtida pension. Inte för att jag känner mig utarbetad eller trött, men jag känner mig lite osäker om jag kommer att hänga med i alla nymodigheter. De nya betygskriterierna har stötts och blötts i vårt kollegium, och det verkar inte vara alldeles lätt att komma till absolut klara riktlinjer. Jag har verkligen försökt att få mina elever och deras föräldrar att förstå vad som kommer att krävas inför gymnasiet, men jag har hittills inte varit speciellt framgångsrik.

2002

Vårt tredje barnbarn, Inas dotter, fyller två år och det känns fortfarande som ett under att både hon och mamman verkligen finns efter den kamp som föregick detta underverk.

Jag är åter i skolan! Nu i en liten byskola som hotades av nedläggning om ingen behörig lärare dök upp. Jag undervisar elva barn i tre årskurser, ett inte alltför lätt uppdrag, särskilt med tanke på att jag inte varit på detta stadium på över 20 år. Det är en upplevelse och jag är glad och nöjd med mitt beslut att ta denna chans.

2007

En hel massa snö så långt. Pensionärer i slalombackarna är kanske inte en helt vanlig syn. Inte desto mindre har vi hittills i år njutit av att vara tillräcklig friska för att unna oss detta otroliga nöje.

I skrivande stund har vi fortfarande mycket snö, och mera är på väg enligt våra vänner i Norrköping. Nåja, ”vänner” är kanske att ta i, men de kan väl inte styra vädergudarna.

Vi hoppas på en fin sommar och kommer att fira min 70:e födelsedag tillsammans med våra barns familjer på någon tilltalande plats.

70 år verkar vara förskräckligt många, men det finns alltid mera att hoppas på. Jag frågade vid ett tillfälle min studentkamrat Olle Häger, som tillsammans med Hans Villius gjort så många intressanta TV-program, hur de kunnat hitta så många 100-åringar med hjärnverksamhet som en ungdom. I filmen ”Hundra svenska år” intervjuades många väldigt gamla människor som kunde berätta om händelser från början av förra seklet. ”Men”, tillade jag, ”det fina med detta är ju att jag kanske har mer än 30 år kvar!” ”Så har jag också tänkt när jag har suttit vid köksbordet och lyssnat på dessa fantastiska människor”, sa Olle.
Med den förhoppningen sätter jag punkt.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Behöver jag tillägga att både mamma och jag ser fram emot massor av kommentarer?!