2007-03-04

Sockermonstret, del ∞

...så var vi där igen då. Sjukdom och sedan skidåkningsresa, men avsteg från min vanliga mat och framför allt matplanering bjuder in sockermonstret som får mig att vartefter öka intaget. Men den här gången har jag inte frossat. Jag har inte det. Jag har säkert ätit mycket i jämförelse med många andra, men med mina mått mätt har det varit under kontroll. Visst, jag har ätit ett par kanelbullar, marabous dajmchoklad och lösgodis vid ett tillfälle. Vi har druckit choklad i slalombacken, gjord på havremjölk, kakao och bara lite socker. Jag har ätit smörgås, som jag nästan aldrig annars gör, men det har varit bra bröd, grovt bröd. Inte totalt kasst, om jag får säga det själv, med tanke på hur mycket vi varit på benen. Suget sitter som en smäck efter sockerintaget. Kläderna gör det inte... men jag återkommer angående det.



Maken har hållit jämna steg med mig. Han har ätit det jag har ätit. För en gångs skull kan jag säga att vi rört oss lika mycket - annars är han ju den avsevärt mer aktive av oss - och då tycker man ju att resultatet ska vara likvärdigt också. Var det så? Skulle inte tro det! *fnyser*

Han står på +/-0 i vikt. Jag då? Äh, det är väl inte så viktigt...?

Jodå, jag ska skriva det. Jag ska inte hemlighålla något. Såg det redan när vi åkte från Sälen igår och jag skulle dra på mig jeansen. Bullen som ramlade över byxlinningen var liksom en ny och mycket otrevlig bekantskap. Anade redan där att det skulle innebära värstanotering på vågen, för även om jag brukar svälla över magen så har jag inte upplevt det så tydligt tidigare. Och jag hade inte fel - tyvärr - inte den här gången heller...

Min målvikt ligger på 63 kg. Jag trivs där, kläderna sitter bra och jag känner mig lätt och pigg i kroppen. Har haft tufft att komma tillbaka dit efter julens utsvävningar och till och från bristande motivation under vintern. Var nere på 63,7 innan jag blev sjuk. Och vad visade då vågen? Ska jag kanske komma till saken?

Jo, eländiga ofattbara 67,2 kg!!! Va´?!! 3,5 kg upp av sjukdom och skidvecka. Ska det behöva vara så?! Och 4,2 kg till målet...

Tröstlöst. Tröttsamt. Trögt. Men! Jag ska dit. Jag ska dit! Jag SKA dit!!!

6 kommentarer:

Anonym sa...

Nej visst är det orättvisst att en del kan vräka i sig precis vad som helst och i vilka mängder som helst utan att det märks ett hekto. Min syrras man är "sån" till syrrans stora förtret.

Ina sa...

Japp, orättvist är ordet... Men vad göra? Jodå, bara att "gilla läget" - och det är vad jag sysslar med just nu -och resten av livet, som det känns just nu. *ömkar mig själv*

Anonym sa...

Hej vännen! Så tråkigt att höra att en sådan nyttig resa skulle resultera i ett sådant plus =(. Jag hoppas verkligen du snart kommer ner till dit du ska!!!

Här är allt bara bra. jag kämpar på i skolan även om jag mer och mer tappar lusten att gå dit för att Carina är där och vill provocera eller bara det faktum att hon är där. Men men, det går kanske över.

Kram på dig!!!

Anonym sa...

he he he...det var ju Elin som skrev såklart....

Anonym sa...

he he he...det var ju Elin som skrev såklart....

Anonym sa...

Ja du tjejen...det är en evig strid på kniven eller hur?
Jag tycker du är otrolig som ändå trots frossande emellanåt har en ganska stenhård koll på vad du äter.