Maken höll sig hyfsat frisk medan dottern och jag låg för ankar i feber och förkylning. Lite snorig och lite hostig, men inte mer. Efter vår underbart underbara sportlovsresa vände det. Han blev sämre och sämre. Tillslut ringde han läkare. Diagnos: Lunginflammation. Då gungar livet. För mig. Ja, för mig. Totalt ologiskt, totalt orättvist med tanke på hur jag beter mig. Arg, stingslig, irriterad, tyst. Alla egenskaper jag avskyr, de iklär jag mig i kubik. Varför? Hur mycket jag än har vridit och vänt på frågan, både för mig själv, tillsammans med maken och tillsammans med en vän jag litar mycket på, och som dessutom har yrkesmässiga kunskaper att handskas med "gungande människor", så kommer jag inte åt pudelns kärna.
Varför jag är arg, stingslig, irriterad och tyst har jag som sagt inget svar på. Jag förstår att det är en reaktion på något annat, men vad är detta "andra"? Den känsla som utkristalliseras är att jag inte vill bo här! Men varför fräser och irriterar jag mig på maken för det? Igen - livet gungar.
Det finns inget logisk runt mig och sjukdomar. Jag är märkt av min egen historia. Mer än jag anar när det inte stormar på havet, som det gör nu. Det jag så tydligt känner är att det är en förklaring, men absolut ingen ursäkt. Jag kan inte bete mig som jag gjort de senaste dagarna. Det är inte rätt mot maken och det är heller inte rätt mot mig. Jag mår inte bra när jag gör så. Skulden ligger tung på mina axlar. Av mig själv lägger jag dit mer än jag mäktar med att bära. Att jag ska bära andras skuldbeläggande också gör att det inte bara gungar, jag ramlar. Jag är inte stolt någonstans över detta och när ilskans eld brinner ner till glöd kommer tårarna istället. Som jag har gråtit de senaste dygnen. Ja, jag är patetisk, men döm mig inte för det. Det gör jag riktigt bra själv nämligen...
"Vill inte bo här" skrev jag. Vad gör vi åt det då? Sedan dottern föddes för snart 7 år sedan har den känslan kommit och gått, kommit och gått. Det finns så många fördelar med att bo på landet. Riktigt, riktigt många fördelar... Men inte bara fördelar. Jag vill ha grannar. Jag vill att dottern ska ha kompisar inom gångavstånd. Jag vill ha nära till aktiviteter; träningsmöjligheter för oss alla, en bio utan att det blir ett dagsprojekt, möjlighet att glida ner på stan ett par timmar på lördag. Så vad gör jag? Surfar runt bland hus som är till salu. Just nu brinner ett stort hus med 2 lägenheter om vardera 3 rum och kök i mitt huvud. Vad säger ni, mor & far, är ni på väg mot Västmanland?
Igen som min kloka kollega sa för många år sedan; "Det är svårt med stora känslor och stora beslut..." Undra om hon har en aning om hur ofta jag använder det? Måste komma ihåg att fråga!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver...
Livet går upp och ner, ena dagen vill jag flytta till ett civiliserat liv med grannar, grannbarn, lekplatser, skolan inom gångavstånd och ett enkelt liv. Nästa dag är jag nöjd med tillvaron som den är, tycker att allt arbete är värt mödan.
Jag vet varken ut eller in, just nu orkar jag inte ens tänka tanken att packa ihop hela huset och flytta till annat... :-)
Skickar dig en kram...
Hej vännen!
Jag vet att det verkat som att jag gått upp i rök, men jag har bara inte orkat med blogg och viktminskning. Flytten till vårt nya boende tog överhanden. Sen hade vi inget internet som du kanske läst hos Cliff.
Förstår precis dina känslor. Som gammal lantis känner jag ibland att det vore skönt att bo lite mer lantligt, men nu när vi flyttat till ett mysigt villaområde(även om vi bor i lgh) nära ett naturskönt område, känner jag att detta räcker bra för mig ett tag till.
Mitt enda råd är att inte ta något beslut förrän känslostormen lagt sig, för det kommer den ju att göra.
Kramar!!!
Veronika - jag visste inte att du bodde lika ensligt som vi gör! Det är så SVÅRT att veta hur man ska tänka, men nu har vi i alla fall bestämt att gå på visning på det där huset. Vi får se... Det blir inte roligt att meddela dottern om det nu skulle bli verklighet av planerna. Hon grät så det räckte av att byta soffa - törs inte tänka på hur hon skulle reagera av att byta hus!
Tack för kramen!
Cliff Hangers sambo - HEJ! Vad roligt att höra av dig, du har varit saknad!! Skönt att höra att du trivs i ert nya bo, önskar jag kunde säga det samma om vårt gamla *ler snett*... Men jag ska följa ditt råd att inte besluta något förrän känslostormen är över. Den håller på att bedarra, och det är skönt!
KRAMAR tillbaka!!
Ina det är ett stort steg, vi tog alla drömmar samtidigt och flyttade ut ur Sverige lite väl drastiskt för många men för oss bara magiska känslor från att ha "brutit upp". Frågan är kanske vad man skulle sakna och hur man i den andra situationen skulle kunna få det utan att bo just där. Vi saknar inte Sverige men männsikor, så vi ser till att bjuda in stort och resa så ofta vi kan = mer kvalitetstid med de man håller av. Om sommaren är Stockholm magiskt, då hyr vi hus och hyr ut här. Ni kanske kan få lantis känslan på helgerna gm aktiviterer? Vet inte, men att våga handlar om att hoppa, inte att landa. För mig iaf. Hoppas ni mår bättre nu! Stingsligheten är väl oro?
Vardagsglimtarn: Förändringens vindar blåser genom vårt hem, så sant så. Vi kommer inte att flytta utomlands, även om jag trånar efter ert mod och er livskvalité - men jag får ta del av den genom din blogg, TACK! - men nu verkar det vara dags. Vi pratar mycket nu maken och jag, och det börjar utkristallisera sig en ny tid som innebär ett annat boende. Läskigt men spännande. Det är dags att ta nästa steg, vi har har stått där vi står länge nog nu! Tack för din input, jag lyssnar mycket på dig i dylika frågor!!
KRAM
Några tankar från mig kring när man inte riktigt vet om man vill flytta eller inte, är dels att fundera på om man vill flytta från något eller till något. Dels fundera på vad det är som egentligen skapar de där känslostormarna? Min erfarenhet är att de ofta kommer från att man egentligen vill att något annat ska förändras men att det är lätt att fokusera på något väldigt konkret som att flytta eller byta jobb.
Detta sagt, så låter det ändå kul med husvisning! Lycka till!
Svår fråga det där. Man vet ju vad man har men inte vad man får. Boendet är ju så mycket av ens liv så att trivas med det är ju kanonviktigt.
Jag trivdes aldrig riktigt bra i vårt förra hus men ville inte riktigt erkänna det vare sig för mig själv eller för min omgivning. Vi letade inte hus aktivt utan hittade detta av en lite annorlunda slump och när vi väl kom hit så kändes det så rätt.
Tänker ibland att det vore skoj att bygga nytt (syrran har ju gjort det) men då ändrar jag mig omgående när jag tänker på vad vi har här som vi aldrig skulle få på ett annat ställe, våra goa grannar. Då blir valet enkelt - vi stannar!
Kul med husvisning oavsett om det i en förlängning leder till flytt eller inte. Man får alltid en massa nya idéer och inspiration av såna. Är det möjligtvis det på Malmaberg ni ska titta på?
Tjenis!
Vill du få en utmaning? Berätta om ditt liv de år som slutat på 7:or och 2:or! Kika in hos mig om jag är usel på att förklara ;)
Kram
Christine
Dessutom har du blivit TAGEN! Kika in hos mig för regler....
/Christine igen då *s*
Skicka en kommentar