Nya elever

Med en smäll är man tillbaka i verkligheten efter dessa nästan overkliga dagar i London. Idag kom våra blivande 7:or på besök till skolan. Vi tog emot vår klass, kollegan H och jag. De fick lite information, de fick chans att titta på varandra och på oss. De fick se sig om i skolan. De mötte två glada, positiva lärare som pratade om hur de såg fram emot att lära känna dem, såg fram emot att börja arbeta tillsammans. En av dessa lärare spelade ett spel. Jag spelade ett spel... Hoppas det inte lyste igenom för mycket.

Jag har inte klippt navelsträngen till min nuvarande klass ännu. Det har kollegan H gjort mycket effektivare än jag. Jag försöker, men förmodligen inte tillräckligt hårt. Jag vill verkligen inte, inte på något sätt. Jag vill inte säga hejdå till dem på tisdag. Det är ju inte ens en vecka kvar... Kan någon stoppa tiden?!

Den blivande 7:an ska inte heta ”b” som den tidigare. Lika bra det. Den bokstaven är redan tagen och använd. Den betyder ”bäst”. Vår blivande klass ska heta ”g”. Vi har tidigare skojat om att det blir ”guld” men just nu tror jag det blir ”gå härifrån”. Nej, jag är inte så positiv. Det jag har vetat i snart 3 år, att den här klassen som jag har nu ska sluta, har helt plötsligt gått upp för mig på riktigt. Jag vill inte.

Det är nu det gäller att plocka fram professionalismen. Det är nu det gäller. Det är inte mina blivande elevers fel, de ska inte veta hur min känsla sitter på tvären i magen. De ska möta en positiv lärare som tycker att det här ska bli riktigt, riktigt roligt! Till hösten ska jag tycka det på riktigt. Just nu tänker jag sitta i ett hörn och tjura. Jag vill inte säga hejdå till 9bäst!!