Semester

En bild på hur vi hade det idag, systerdottern och jag. Är det semester, eller?
Allrahelst eftersom vi var utlovade regn idag!

Sol, vind och vatten

Det är de ord man kan använda för att sammanfatta dagen. Jag har rott på älven som rinner 10 meter utanför mammas och pappas hus. Och vad jobbigt det var då! Jag och systerdottern har legat på en flotte ute på samma vatten. Helt perfekt vind, inte för varmt och inte för kallt. Guppande på kluckande vatten. Härligt! Enda stället det är för kallt är i vattnet; 16° inne vid land. Vi väntar med badet... Dottern har sprungit i vattenspridaren, det räcker gott det också. Väderprognosen för de dagar vi ska vara här syns här intill. Känns som vi valt rätt vecka att vara här!!

Ljuset i norr

Sitter hos mamma och pappa. Utanför köksfönstret rinner älven förbi. Eller "Åern" som den kallas på dialekten här. Nästan vindstilla. Vattnet krusar sig bara lite på vissa ställen. Ett och annat fiskvak, jag blir lite sugen på att fiska. Fast det är ju synd om maskarna. Och fiskarna...

Tittar på klockan. 00.44 redan! Det är ljust där ute. Så ångermanlänning jag är i själ och hjärta och gift med en tornedalning har jag kommit ifrån nattljuset. Glömt det i mina gener. Blir förvånad. Det är underbart! Svårt att komma i säng, men njutbart lika fullt. Inte lika underbart är det med mygg och knott... och "brännmya" - ytterligare ett dialektalt ord. Svidknott tror jag det svenska ordet är. Ont gör de i alla fall!! Så därför blir man (tyvärr) sittande inne. Likafullt njuter jag, av ljuset - där ute.

Egen-tid

I morgonbitti åker mormor och morfar norrut igen efter en vecka hos oss. Maken jobbar veckan ut. Dottern går friidrottsskola. Själv har jag ingenting. Inga måsten. Inget inplanerat. Inga projekt. Det känns konstigt, det känns som slöseri med tid... och det känns alldeles alldeles underbart!

19.998

Två besökare kvar till 20.000. Vem blir det? I morgon får jag nog svaret! Go'natt!

(...japp, jag har hittat en hel hög ganska roliga men mycket irriterande smileys - jag lovar, jag ska försöka begränsa mig...)

Midsommar

Igår firade vi midsommar här i stan. Har vi lämnat livet-på-landet så har vi... I alla år dottern funnits har vi annars firat på ett ställa nära där vi bodde då, men i år så - nej, nu skulle vi minsann testa stadsmidsommarfirandet. Först sken solen. Stången (somvarsålitensådenknapptsyntes) restes. Tal hölls. Sång sjöngs. Högtalarna tjöt. Solen sken. Ovädersmolnen kom närmare. Dansen började. Regnet kom. Regnet öste ner. Vi fortsatte dansa. Högtalarna tjöt ännu värre. Humöret rann av. Vi åkte hem. Vi bytte om. Till torrt. Började ordna med midsommaraftonsmiddag. Då sprack det upp. Solen kom tillbaka! Middagen var god och umgänget med familjen trevlig.

Nästa år firar vi midsommar ute på landet igen!

Det vackraste ordet

Just idag är det allra vackraste ordet i vårt språk detta:

S O M M A R L O V !

Jag jobbade som en liten myra igår, för att sortera, städa, plocka undan och göra klart. Så "klar" har jag inte varit inför terminsavslut någonsin tidigare, så jag känner verkligen att jag har just det - sommarlov - från allra första dagen. Nu ska jag bara göra precis vad jag vill i åtta (8!!) veckor. Varje inarbetad minut under det gångna året känns helt rätt placerad nu. Jag älskar mitt jobb september-maj också, men oj vad extra skönt det känns i juni-augusti!

Snart 20.000 besök!

Enligt besöksräknaren här till höger har jag snart haft 20.000 besökare på sidan. Enligt statistik jag får därifrån är det oftast 25-30 besökare/dag. Vilka många av er är vet jag, men jag är verkligen väldigt nyfiken på er som jag inte känner till. Självklart får man "smyga omkring i vassen" utan att avslöja sig, men den som känner för det får gärna visa sig. Jag är ju en nyfiken varelse!

Funderar samtidigt en hel del på att byta blogg-ställe, för att kunna skriva skyddade inlägg där man måste ha ett lösenord för att komma åt de inlägg jag väljer att skydda. På så sätt skulle jag kunna ha mera foton, och också skriva om saker som jag vill ha lite koll på vilka som läser. Jag ska fundera vidare på det och självklart återkommer jag i ämnet om det blir aktuellt.

Avslutningsfin

Det blev inte mycket till sol och värme på dotterns första skolavslutning nu ikväll. Finklädd som sig bör, men kallt kallt och regn regn, så både kofta och regnjacka ovanpå finkläderna. Skolavslutning utomhus. Inövade sånger. Så fina barn, så stämningsfullt. I ösregnet och isvinden. Äsch... Traditionen är att fika tillsammans på ängen bakom skolan efteråt. Ingen ville fika på ängen... så vi trängde in oss i klassrummen istället. Mycket av det som hade kunnat vara blev inte. Egentligen tur att det var dotterns första. Hon vet inte vad hon "missat". Värre för 6:orna som skulle säga hejdå till varandra, till skolan och till sin lärare. Men vädret råder vi ju inte över! Lagom tills vi kom tillbaka hem sprack solen fram. Irriterande först, men sedan kom vi på att vi ju då kunde fota finkläderna i alla fall!


Två timmar på stan tog det att hitta skor med klack! Jajamen, ska det va´ så ska det! Det vi förresten också gjorde på stan då i måndags var att inhandla sommarböcker - något jag fått tips om av en arbetskompis. Hon har äldre barn och de är så glada i denna tradition; det är liksom inte sommarlov på riktigt förrän de också har en hög med böcker att möta sommaren med. Ett tips jag gärna skickar vidare. Alla sätt att uppmuntra läsning ska basuneras ut!!

Min allra käraste dotter!

Försiktigt, försiktigt frågade jag henne idag när jag hämtade henne, hur det nu hade gått idag. Inte så "big deal" i hennes engagemang men svar fick jag i alla fall...
-Bra! Hon sa förlåt för vad hon hade trott! (...att dottern inte ville leka med henne mera)
-Vad sa du då?
-...
-Vad sa du när hon sa förlåt?
-Jag hann inte säga nåt för då lekte vi!
-Vem bestämde lek?
-Eh... jag, men sen stannade jag och frågade vad hon ville göra. Då sa hon "jaga" och vet du mamma, jag sprang inte ens mitt fortaste!
Det är omtänksamhet, jag förstår det. Dottern är snabb som en vessla, och springer ifrån de flesta. Nu fick vännen dels bestämma lek, och också sedan vinna den.

Jag är KLAR!

Åh, jag är äntligen, ä n t l i g e n klar med läsning, bedömning och kommentarsskrivning av de kärleksarbeten mina elever lämnade in för ett par veckor sedan. Det tar tid, det tar något så ohyggligt med tid, och även om det är rolig tid detta, att ta del av 14-åringars stora, allvarliga tankar om kärlek, så blir det ju så nedrans stressigt när det är skolavslutning imorgon... Nej, det går inte att tidigarelägga arbetet. Det måste vara vår, för de har mera hormoner i omlopp då, mina kära tonåringar. Deras arbeten blir bättre. Viljan att "skriva av sig" så mycket mera påtaglig.

Och i morgon, tillsammans med betygen, lämnar jag också tillbaka deras kärleksarbeten. Med uppmaningen att vara rädda om, för tänk så underbara att plocka fram och läsa om sisådär 15-20 år!

Avslutning med eleverna i morgon. Studiedag fredag, måndag, tisdag. Arbetsplatsröjning onsdag och ev torsdag. Men sen - SEN ÄR DET
S O M M A R L O V ! ! !

Ljuva ord!

En till spark i magen

När jag kom hem från jobbet idag och i vanlig ordning frågar dottern hur det varit i skolan, möts jag av:
-Sätt dig i soffan, mamma, jag vill berätta en sak...

Så satte vi oss där. Hon började berätta och samtidigt kom tårarna. Hon har fått höra att hennes allra bästa vän tycker att hon styr och ställer. Känner man dottern minsta lilla så förstår man att det inte är något hon pysslar med. Inte medvetet. Vännen hade inte sagt något till henne själv, utan bara gått undan, sagt att hon ville vara ifred. Det utrymmet gavs hon. Senare får dottern berättat för sig av en tredje flicka, att vännen tycker så här.

-Jag visste ju inte mamma. Hon har inte sagt något. Jag vet hur jag ska göra, jag ska fråga vad hon vill att vi ska göra. Men tänk om hon bara går. Tänk om hon inte vill lyssna på mig i morgon heller... Och hon grät, från hjärtat. Oron stark och äkta. Oro att det ska bli som på förra skolan. Hon vet ju hur ont det gör... Sådana tårar gör så förbannat ont, även i mig! Vad som än händer runt omkring, men mitt barns tårar skär rakt igenom. Hon är så rakt igenom helt ledsen.

Jag frågar om jag ska skriva till hennes fröken, så hon får hjälp, så hon kan be om hjälp om vännen inte vill lyssna. Nej, hon vill göra det själv. Vad jag kan göra för att hjälpa?
-Ring vännens mamma och berätta.

Varken mer, varken mindre. Hon har huvudvärk och kan inte sova. Som sin mamma, men av annan anledning. Vännens mamma har hört samma men i annan version. Ledsen flicka även där. Vi hoppas att de båda möts i morgon och kan lösa denna första krock ganska enkelt ändå. Det är ju så här med vänner - ibland missförstår man varandra. Men det gör ju ont. Och jag kände mig igen sparkad i magen. Inte dotterns oro också, när jag redan som det är letar med ljus och lykta efter orken. Orken som tagit semester alldeles för tidigt...

Som en spark i magen

Jobb i morgon. Det känns som jag blivit sparkad i magen...

I torsdags hade vi avstämningsmöte med ett par personer som varit inne i vår klass för att hjälpa oss med de svårigheter runt ett par elever vi kämpat med under lång tid. Efter en stund frågar kvinnan varför jag är där, varför jag inte gått hem. Jag förstod inte ens frågan, "...det är ju snart sommarlov, det är så lite kvar...". Då vände hon sig till min rektor och frågade varför han inte hade skickat hem mig. Genast försvarar jag honom genom att tala om att jag inte berättat hur illa det är.

Nu efter 4,5 dags ledighet, med så mycket roligheter och avslappning det går att få in på den tiden, förstår jag i alla fall frågan. Jag är så otroligt nära "väggen". Så nära att jag kan känna kylan från den, för den är just det - kylig. Kylan sprids till mig trots att jag försöker värja mig. Jobb i morgon skrev jag. Jag förstår logiskt att jag borde stanna hemma. Jag vet på förhand att jag inte kommer sova utan hjälp av läkemedel i natt. Jag kan räkna ut hur jag mår i morgon bitti. Riktig ångest har jag nog aldrig haft. Men den känsla som finns där i morgon är så nära ångest jag hittills varit. Maken frågar samma fråga, varför jag inte stannar hemma. Och jag svarar med en 4-årings envishet; "Men det är ju så lite kvar...!! Eleverna slutar på torsdag. Jag vill orka. Jag vill göra läsårsavslut med dem. Sedan har jag ju en lång sommar att vila på.

För jag bara måste få vila då. Det bara måste bli så...

Jag gillar den här resan!

Trots att vi gjort en resa med husvagnen i helgen, lyckades jag ändå hålla mig kvar på min andra "resa" också. Det är extra svårt då, med all frestelse som finns ("Abbes sockerkringlor" till exempel...) och det extra krångel det blir att hålla sig på utstakad väg - men det gick. Och idag fick jag min belöning...

Jag har gnidit av ytterligare 1,2 kg under den gångna veckan!!!

Totalt på två veckor blir det -3,6 kg och det, det är jag galet stolt över!!

Makalösa ALV-dagar

Vi är nu tillbaka efter ett par helt makalösa dagar i Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld. Nånstans visste jag vad jag gjorde, som beställde den här resan för några veckor sedan. Jag kunde ju inte ana då riktigt hur tuff den sista perioden i skolan skulle bli, och att komma bort bort bort och göra något annat, det var precis vad jag behövde!

Maken, dottern, jag och vårt "extrabarn" styrde bil och husvagn mot Vimmerby i torsdagseftermiddag. En resa på 4-5 timmar så det är inte gjort i en handvändning, men eftersom vi alla trivs så fantastiskt bra där valde vi att ändå åka så långt på vår husvagnspremiär för i år.

Vi stannade och åt middag vid en liten sjö ett par mil norr om Vimmerby. Barnen vadade och björkkvistarna hängde ner i vattnet, solen på väg ner... lugnet lade sig som en varm, skön filt runt mig. En stund! Sedan blev det spännande minsann, för in på rastplatsen kom 3 polisbilar och 2 polismotorcyklar, som ställde upp för hastighetskontroll. Bil efter bil vinkades in. Många sköna hundralappar försvann nog från semesterkassorna där, men jag kan inte annat än tycka det är bra - för varför denna jäkt? Man vet ju att "hastighet dödar"... Nåja, mest spännande var när det kom 3 motorcyklar förbi som svarta streck. Snabbt, snabbt följde en polismotorcykel och en -bil efter, och vi hörde en av poliserna säga : "...186 km/h". Precis när vi skulle åka kom de tillbaka, och jag antar dessa motorcyklister hade kört klart där och då. Deras körkort drogs med all säkerhet in. Hela upplevelsen var i alla fall en mycket spännande start på semestern för två 7-åriga barn!

Väl framme i Vimmerby möttes vi av min mesta promenadkompis med familj, som av en slump fanns på samma camping. Barnen lekte på lekplatsen ett tag, sedan lämnade vi barnen hos makarna och gav oss av på en promenad tillsammans - förstås! Vi var ute i drygt 90 minuter, men då gick det inte så fort så länge vi var kvar inne i Vimmerby eftersom jag "guidade" förbi huset där Astrid Lindgren föddes, sockerdricksträdet etc. Vidare ut på landsbygden och då fick vi upp farten. Lika varm som dagen varit, lika kylig blev kvällen.

Så kom fredagen och vi gick in i parken när den öppnade kl 10.00. Alla fyra barnen lekte ihop och tittade på Emil och Madicken. Tittade på allsång med pippis poliser och prussiluskan... och sedan var det dags för kompisen med familj att åka vidare.

När de hade åkt gick vi raka vägen till Ronja och Mattisborgen, som hade fått vänta eftersom de andra barnen var lite yngre. Både dottern och kompisen älskar det stället. De två åren vi varit där i borgen tidigare har det varit samma man som spelat Mattis, Ronjas pappa, och honom mötte vi ju på tåget från Luleå i höstas när vi hade varit på farfars begravning. Dottern kan denna historia utan och innan eftersom vi läst boken och hon sedan lyssnat på CD-bokens inläsning gång på gång på gång på gång... Mötet där på tåget stärkte hennes intryck, milt sagt, eftersom han då mötte henne som Mattis och hon satt åtminstone en timme inne i hans kupé, och pratade om allt som inträffar i boken. Vi hörde hur de sjöng rövarsången tillsammans och hur hon läxade upp honom för att han hade skadat Birk när han fångade honom i skogen...

Det blir svårt att få ihop alla trådar här... Jag sökte reda på hans namn när vi kom hem, och skickade ett kort som tack för hur han bemötte dottern där på tåget. Under tiden jag sökte, för det var inte det enklaste, hittade jag namnet på en av min mammas fd elever, som kommer från samma barndomsby som jag. Ungefär samtidigt gick jag med på facebook, och hittade då denna tjej där - vän med "Mattis". Hon har till och med en chefsroll där på ALV!! Via henne fick jag veta att Mattis inte skulle jobba i sommar, så det har vi förberett dottern på. Hon har bearbetat det, som den lilla konservativa varelse hon är, genom att intala/uttala "Det är en annan Mattis nu men han kan OCKSÅ vara bra!!"

Tillbaka till fredagen då. Barnen hade en underbar eftermiddag där i borgen, "trots" "fel" Mattis och lekte så det stod härliga till. Samtidigt gick jag iväg för att träffa denna tjej från min barndomsby. Eg känner vi inte varandra, bara känner till, som man gör i små byar men knytpunkterna var så många så vi ville ändå ses. Vi hade en jättetrevlig stund tillsammans och hon avslutar vårt möte med att berätta att på lördagen skulle vår Mattis hoppa in som "vikarie" eftersom en annan "Mattis" för sommaren var sjuk. Jag vet inte vem av oss som sken mest, dottern eller jag! Och så säger hon, barndomsbysbekantingen, att hon ska berätta för honom att vi är där...

Det var stor förväntan hos dottern när vi redan på morgonen bänkade oss i borgen på lördag. Så kom han då, den "rätte" Mattis. De börjar alltid med att hälsa publiken välkommen, frågar varifrån man kommer och spexar lite runt det. Sedan frågade en av rövarna om det fanns några som hette Ronja där. Nä, ingen vilket tydligen förvånade dem. Då frågade Mattis om det fanns några som hette XX där. Dottern räckte förstås upp handen och svarade JAA! varpå han sträcker händerna rakt upp och vrålar, som han gör i rollen som Mattis; "DÄR ÄR DU JU!!" ...sen startade skådespelet och vi njöt ikapp, alla fyra. Det är proffsig teater, inget snack om saken - och dottern är alls inte för gammal, som jag ibland befarat. Vill ju inte att hon ska växa ifrån detta... Jag tycker snarare att många har lite bråttom när man tar dit 3-5åringar. Det finns så mycket i parken ändå så man behöver inte hasta runt till allt allt... för det är ju ganska läskiga och svåra berättelser, Ronja och även Lejonhjärta. Nåväl, när första akten av skådespeleriet var avslutad och barnen bjuds in att leka i borgen tillsammans med dem, tar Mattis sikte rakt på dottern och sträcker ut armarna mot henne. Hon är inte sen att besvara det och den kramen, det är nog bland det goaste jag har sett! De pratade länge, länge och jag är lika imponerad nu som i höstas, hur han lyckas bekräfta henne. Möta henne på precis rätt plats!

(...jag gör ett undantag och visar mer av dottern än vanligt, eftersom hennes glada nuna liksom "gör" hela bilden...)

Lördagen gick alltså helt i Ronjas tecken. Vi var till Lejonhjärta en sväng, men sedan tillbaka igen. De andra figurerna får ursäkta, men gårdagen var vigd åt Mattis...

Kan man tänka sig...

I morgon eftermiddag strosar vi omkring här! På fredag firar vi nationaldagen på samma ställe, en del av svenskheten som i en liten ask, tycker jag. Lördagförmiddag hinner vi också dit en sväng och sedan vänder vi hemåt på eftermiddagen... Vi tjuvstartar både husvagnsliv och sommarlov!

Vilken eftermiddag!!

Stressen sitter som en snara runt halsen så här i terminsavslutningstider. När jag blir stressad sover jag dåligt. Igårkväll hann det dessutom bli natt medan jag bedömde arbeten som mina elever ska få tillbaka innan sommarlov förstås...

Jag slutar till lunch på onsdagar. Åkte iväg och åt en god lunch tillsammans med kollegan. Vi hade en skönt stund där. Åkte hem sedan, fixade lite saker här hemme, men blev sen så trött, så jag gick faktiskt och la´ mig en stund. Hade tänkt ligga 30 minuter och ställde klockan, men kom inte ur sängen förrän efter drygt en timme. Då fick jag illa kvickt ila iväg för att handla. Skulle in på Lindex också, något jag hoppade över igår när "tiden tog slut".

Klockan gick alldeles för fort, så jag ringde maken för att han skulle komma och ta varorna när jag hade handlat klart - vi bor bara 5 minuter ifrån affären - så att han skulle kunna sätta igång med middagen här hemma. Själv skulle jag då ila vidare in på Lindex... Det susade i skallen av stressen. Massor av folk på affären.

Han kom men jag hade inte hunnit riktigt klart. Fruktavdelningen tar bara för mycket tid när det är mycket folk, och nu verkligen kryllade det där inne... Samtidigt som han kom mindes jag! Jag har sålt en klänning på tradera, och köparen skulle komma och hämta den idag - precis i samma klockslag som jag stod där. Lämnade allt; make, vagn, shoppinglista och Lindex... och slängde mig iväg hem i bilen, orolig att köparen skulle stå och vänta. Ingen vid dörren, tack och lov. Satte mig vid datorn för att fördriva tiden och lugna ner mig i all stressen. Vad får jag då se? Jo, hon har skickat ett mail att hon inte kan komma idag, för av hennes cykel fanns bara ena däcket kvar när hon kom ut från jobbet...!!!

Kan man göra nåt annat än skratta uppgivet då??? Ärendet på Lindex är fortfarande ogjort och makens tur fram och tillbaka till Maxi för att spara tid i matlagningen - tja, av den tidsbesparingen blev det noll och intet... Stress-suset i huvudet sitter kvar i alla fall!

Idag gillar jag min våg!!

Efter en vecka på resande fot, en ny tripp, ett nytt fordon har jag kunnat lassa av 2,4 kg av övervikten. Precis som de tre personer jag hört om, som gjort den här resan innan, finns ställen efter vägen där de hemkära kilona lätt släpper taget. Resan har inte varit jätteroligt alla gånger, men absolut värt resultatet! Resultatet är desto roligare!

Idag väger jag 68,9 kg. Känns som jag fick en relativt trygg distans till 70-klubben till och med. Jag fortsätter resan förstås! Varför skulle jag inte? De senaste dagarna har jag inte haft ont i magen, maten jag äter smakar bra och... Ja, jag ser ingen anledning varken att stiga av, byta riktning eller fordon. Reser vidare ett tag till...

Leker med tanken vad resultatet kan bli. Om jag klarar 3 hela veckor till, fram till midsommar, på just den här rutten... Kan det ge -4 kg? Är det att hoppas på för mycket? Jag vet ju hur motsträviga dessa kilon kan vara. Men kanske? Jag måste i alla fall prova! Nån stans mellan minus 3 och 4 kg betyder att jag landar på "65 komma nåt" och det vore inte dumt nånstans!!

Let's give it a try!

Helt ok!

Med en badbåt tog vi oss ut en bit i stora sjön idag. Landade på en ö med sand och klippor. Maken och jag har bott i det här landskapet i 13,5 år och det här var första gången - närapå skandal kan jag tycka. Dottern hann fylla nästan 8... Jaja, nu är premiären gjord och det blir fler gånger, det kan jag lova!! Hon ser väl inte ut att ha det så illa, dottern? Till och med jag har doppat mig, den 1/6! Och det var skönt!