Jag tror att jag har flyttat nu

Jag är inte 100% säker på alla funktioner ännu, men från och med nu ska jag nog ändå fortsätta bloggandet härifrån:
http://mitteget.wordpress.com/

Största skillnaden är att jag kan lägga vissa saker bakom lösenord, så jag inte behöver vara så hemlig med allt, allt längre. Jag hoppas ni följer med. Välkomna dit! Hoppas ni ska trivas!

Pappablod i ådrorna minsann!

Jag är lik pappa på många sätt. Oftast påpekar mamma det, och hon känner oss båda utan och innan, så hon ser det ju tydligt och klart förstås. En sida är ganska elak; när vi känner oss orättvist behandlade och har hunnit förbereda oss bara lite, lite så kan vi bli väldigt bitska i kommentarerna.

Idag hade jag möte med försäkringskassan. Jag har haft tillfällig sjukersättning i 2 år (det som förr hette förtidspension) och nu i oktober går den ut. Den fantastiska regeringen (missa inte ironin däri...) har lyckats plocka bort det. Genom att det inte finns så finns inte heller vi som av olika anledningar behöver den. Busenkelt! Busenkla pengar rakt ner i statskassan - måste ju röra sig om miljardbelopp allra minst! Hur som helst. Först grät jag, för allt är så eländigt. Sen grät jag ännu mer för jag blir så förbannat frustrerad av att bli ifrågasatt. Men sen kom iskylan. Jag stirrade ut i luften. Mötte inte blicken. Svarade på tilltal men mycket avmätt. Kände hur pappa-blodet tog fart i mig, hur stoltheten rätade ryggen. "Jag kan må hända inte påverka beslutet men jag kan med all önskvärd tydlighet visa vad jag känner inför det..."

Hör mig själv säga: "Jag förstår att jag inte kan rikta ilskan mot dig, men den där Reinfeldt skulle jag kunna slå på käften!" ...hm, universitetsutbildad pedagog minsann... *visslar* Det hjälper ju inte ett enda dugg. Jag kommer inte att få några pengar för de 25% jag inte arbetar, om det nu inte visar sig att mitt hjärta tar stryk av all oron, stressen och sorgen. Och det hoppas jag naturligtvis innerligt, innerligt att det inte gjort!! Och då har jag inte annat att göra än att "gilla läget". Vara tacksam att vi inte står och faller med de 60% lön jag får för de 25% jag inte jobbar. Det blir mindre guldkant på tillvaron, men vi har fortfarande pengar till mat och räkningar!

Och jag är framför allt stolt över mitt pappa-blod!!

Pappas rygg

Dottern vill ofta bli kliad på ryggen. Mina händer ser så stora ut mot hennes lilla rygg, fortfarande brun efter två solveckor på Öland. Medan jag kliar ser jag istället en bild av mina små barnahänder mot pappas rygg. Ofta, ofta fick jag klia. Han drog av sig t-shirten och jag satt bakom honom och rev med mina små naglar. Först klia, sedan stryka, sedan klappa. Ofta ofta fick jag hämta en blöt handduk för att också badda ryggen. Minnet sviker mig, jag försöker minnas om den skulle vara varm eller kall, men jag kan inte känna det. Men jag känner hur pappas kraftiga rygg, blek på vintern och lite rödbrun på sommaren, känns under mina små händer. Efter baddandet skulle den klias igen. En stund av närhet från min barndom.

Dotterns rygg kliar, "...som morfars!" talar hon stolt om. Min också, det är ett tvärsäkert arv i rakt nedstigande led.

Ny månad

Vad bär den med sig? Törs jag tänka det? Vill jag tänka det?

Under det 1,5 år som gått sedan pappa blev sjuk har jag om och om och om igen sagt och tänkt att nu kan det inte bli värre. Men tänk så lite man förstår. Det blir bara värre och värre precis hela tiden. Han är så väldigt sjuk nu, men orsaken bakom är svårare att förstå. Är det biverkningar av strålningen? Han genomgick ju skittuff strålning både mot huvudet och lungan under augusti. Eller är det depression? De saker pappa är duktig på och som han sätter värde i, klarar han inte längre av att göra. Så depression vore konstigare om han inte fick, än om det är vad som slagit klorna i honom. Eller är det tumörerna som galopperar? Det är faktiskt den orsak jag minst av allt tror på, men oavsett anledning så saknar jag min vanliga, glada och varma pappa! Han lever, men jag saknar honom så det skär i bröstet. Jag är så fruktansvärt rädd att han inte "kommer tillbaka".

Han har legat på sjukhus sedan i torsdags, då var han uttorkad och väldigt dålig. Han är arg på situationen, han är arg och frustrerad över det mesta. Vad som egentligen snurrar i huvudet på honom vet jag inte, men något är det ju. Jag pratade med honom igår, och utan tvekan är det en gammal man på andra sidan luren. Han låter som min farmor lät när hon var över 90 år och önskade att få dö. Jag är så rädd att pappa ska ha gett upp. Att han inte vill kämpa mer. Jag är rädd för det onaturliga lugnet jag hörde igår. En så sorgsen stämma utan livsgnista. Samtidigt är jag jätterädd att han ska vara arg igen när han kommer hem till mamma.

Att åka upp till dem ligger förstås som prioritet nummer 1, när det blir läge. Mamma vill avvakta nu och se hur det blir när han kommer hem. Han kanske behöver vila lite innan vi kommer, och att vi då bara stannar ett kortare tag så att det inte blir så jobbigt. Och egentligen - egentligen - skulle det vara en glädjedag idag. De har blivit erbjudna kontrakt på en lägenhet här i vår stad med inflytt 1 oktober. Så om bara september kan passera med lite lugn, så kanske kanske det finns ett litet litet ljus framåt hösten? Kära goda godheten, jag ber till dig nu. Hjälp oss!

Vad fort det går

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Känslomässigt åker jag berg- och dalbana. Å ena sidan försöker jag förhålla mig till att jag inte kommer att ha en pappa i livet så mycket längre. Å andra sidan försöker jag ingjuta hopp, att behandlingarna ska hjälpa och att han kan få må bättre.

Om cellgiftsbehandlingen var tuff så var det ändå bara uppvärmning inför strålning. Och det allra, allra värsta är ju den förbannade spridningen. Att han har metastaser i hjärnan. Två har man hittat; en på vardera sida i huvudet. De är också strålade. Tre veckor strålades lungtumören och fem dagar strålades huvudet.

Det går inte att förklara vad det gör med en familj. Vi kommer närmare varandra på ett sätt, samtidigt som vi var och en har vår egen relation till pappa, som drastiskt förändras nu. Det är en förändring som inte låter sig göras enkelt. Jag är så ledsen. Så rakt in i hjärtat ledsen över vad som händer med honom... Så tvingar jag mig själv att lyfta näsan ovanför vattenytan ett tag igen. Våga hoppas att det han nu kämpar med ska vara biverkningar av strålningen och inte cancern som bryter ner och sönder.

"Kära goda godheten" ...du har väl inte lämnat oss?

En bra helg!

Jag påminner mamma & pappa att ta vara på bra stunder. Påminner mig själv om det minst lika ofta. Nu ska jag få ned dem i skrift också, för att inte glömma dem. Det har varit en bra helg! I fredags kom mina syskonbarn hit. De är tonåringar, och jag är så glad att de båda söker upp oss, kommer hit och sitter och pratar en stund. Umgås. Så viktigt! På kvällen tog vi sedan med en vän ut på restaurang. Hon har hjälpt oss med fiskar, hamster och blomvattning under vår semester - tack så mycket!! En jättetrevlig stund på utsökt italiensk restaurang. (...någon som vet var man i Sverige kan få tag på crodino? Vardagsglimtarn kanske? Det var fantastiskt gott!)

Pratade med mamma i telefonen och fick veta att de kommit hem från sjukhuset-långt-borta där pappa har strålats under den gångna veckan. Permis, strålningen fortsätter i 1,5 vecka till. Han har inte mått så bra under veckan, pappa, men förhoppningsvis kan några dagar hemma under helgen få bli bättre.

Lördag, lång lat förmiddag. Jag börjar ha vänt på dygnet på tok för mycket nu, med tanke på att jag snart ska jobba igen men jag njuter av mina långa ensamma vakna nätter. Några per år behöver jag, vill jag ha. Sedan fick vi visserligen åka iväg och köpa en ny diskmaskin då den andra packade ihop och lade av. Bokstavligt, det var en packning av något slag som tyckte att den gjort sitt. Vi sonderade terräng lite men bestämde oss för att köpa den billigaste - det rör sig ändå om 3000:- som ska trollas fram hux flux, och det samma månad som maken får halv lön eftersom han varit hemma med lägsta-ersättning från FK, de sista barndagarna för dottern. Vi har gott om kött i frysen, det får sån lov att gå - jag vägrar vara utan diskmaskin. Nåväl, med diskmaskinen inbaxad på köksgolvet åkte vi vidare till Pizza Hut och åt deras helgbuffé. Jag sysslar med något som kanske inte ska rekommenderas dem som har några semesterkilon, men jag väljer nu att göra så - jag äter klart innan jag skärper till matintaget igen efter semestern.

Helgbuffé på Pizza Hut, det innebär att mjukglassen ingår i priset. Med sås. Eller också gör man som jag. Såsen ingår i priset, med glass. Det är nåt med mig och nougat. Vanlig nougat man kan köpa i affären, guldnougat från godishyllan, nutella (det levde jag på en hel tågluff en gång) och så glassåsen noisette. Oj, vad det var gott! Kvällen innan hade vi ju ätit ute på restaurang också och där har de de ljuvligaste chokladtryfflar till efterrätt. Tillsammans med deras cappucino, ja - det är verkligen njutning att få unna sig goda sötsaker!

Telefon med mamma igen. Pappa hade haft en riktigt bra dag. Jag blir så glad och så lugn av att få höra det. Två av mina kusiner som är i 25-årsåldern var där med sina respektive och hälsade på. De går nästan som barn i huset, och både mamma och pappa är väldigt glada när de kommer dit. Så underbart rätt att de kom dit just den här helgen!

Idag var det kalasdags! En nybliven 4-åring med hälften av generna från Storbritannien och kalaset hade också en tydlig prägling av den brittiska sidan; små sandwishes med olika fyllning, barnen åt kakor också, och sedan scones med clotted cream tror jag det heter; ett "fluffigt" vispat smör (hur ska jag få det att låta gott, för det är det?...) och så marmelad på det förstås. Jag drack kaffe först men ändrade mig förstås till te sedan; det är inte varje dag man bjuds "Afternoon tea". Massor av gott att äta förstås, men allra roligast att övriga gäster, som jag inte träffat så många av tidigare, var väldigt trevliga och lättpratade alla. Speciellt Fru Didriksson förstås, som jag träffade för första gången trots att vi "känner varandra" genom bloggarna! (Jag hoppas vi ses snart igen!) Vi blev segdragna gäster, både vi och Didrikssons-familjen lämnade inte kalaset förrän vid 19-tiden och då hade kalasämnet somnat ifrån alltsammans. "Dags att gå" kan man ju tyda det som...

På hemväg åt vi en delikat middag bestående av varmkorv på Statoil - ja, ibland blir det så... För väl hemma igen var det bara att stoppa dottern i säng - hon ska till fritids i morgon. Får en lite lugnare dag, jag kan hämta henne tidigare, men sedan drar det igång för oss alla tre! När hon hade somnat, akvariet var rengjort, dotterns väska packad inför morgondagen så ringde mamma. Jag vågade nästan inte fråga hur det var, för att få två bra dagar efter varandra, när veckan innan varit så pass jobbig - det var nästan mer än jag vågade hoppas på. Men även idag hade det varit en rätt så bra dag! Och då blev min söndag ännu lite bättre. I morgon åker de tillbaka till sjukhuset-långt-borta, och jag håller tummarna att det får bli en så bra vecka som möjligt ändå. Kämpa på, pappa!!

Så nu sitter jag här... mitt-i-natten och i morgon är den sista lediga dagen på det här sommarlovet. Med facit i hand och med givna förutsättningar har det ändå varit en bra sommar. Med några riktigt svarta och tunga dagar - den med hjärntumörsbeskedet den svartaste av dem alla. Men ändå, vi har haft mamma och pappa här på försommaren, vi var där en vecka i juni/juli, mina syskonbarn har varit där uppe en lång sammanhängande period och min syster var där en vecka också. Vi fick underbara solveckor på Öland med så mycket strandtid vi kunde önska. Vi har varit på Astrid Lindgrens Värld så både jag och dottern blivit "mätta". Trots att det känns motigt att komma igång med jobbet, har jag ändå sammanfattningsvis haft en, efter förutsättningarna, bra sommar!

Vad är väl en trasig diskmaskin?

Egentligen ingenting, men ändå tillräckligt irriterande för att vi direkt stuvade om bland våra inkomster och utgifter och åkte och köpte en ny. Galet tråkiga pengar, men ännu tråkigare vore det att diska för hand. Vi valde den billigaste, vi får väl se om vi kommer att ångra oss!

Livet rullar på

När ett besked som det vi fick kommer, att pappa dessutom har drabbats av hjärntumör, tror man att tiden stannar. Det gör den kanske också, i alla fall för oss som finns där i cirkeln runt om pappa, ja och för honom själv också naturligtvis. Vad vet vi om tidens gång egentligen? Men sedan upptäcker man i alla fall att det snurrar på. Dag efter dag passerar. Timme kommer, timme går. Mellan varven har jag svårt att andas, men faktiskt fungerar jag "som vanligt" också, däremellan. Jag vill inte detta. Verkligen verkligen VILL INTE men vad har jag att sätta emot? Vad har jag att säga till om? Inget alls överhuvudtaget. Jag har bara att finna mig i det och försöka förhålla mig. Livets gång. Ja, ok, det är ju så det är. Men varför just med cancer? Det känns så omöjligt, så farligt, så skrämmande och så oerhört att tufft att slåss mot. Pappa kämpar, och ändå är det så tydligt vad både behandling, biverkningar och svår oro gör med honom. Att måsta genomgå behandling som ligger precis på gränsen till vad man klarar, det är närapå omänskligt. Och om inte jag har något val så gäller det i minst lika hög grad för pappa. Jag kan inte greppa helheten, då kan jag inte andas. Jag får ta små bitar i taget.
Orka kämpa, pappa! Fortsätt kämpa!!!

TUSEN TACK alla goa kända och okända som kommenterat här nedanför och alla ni som hört av på andra sätt också. Jag blir varm av omtanken både om mig men också förstås om pappa, som är okänd för de allra flesta av er. TACK!

Vi hade i alla fall tur med vädret

...men resten vet'e fan...!

Semester på Öland. Revansch från förra sommaren när oron för pappas hälsa överskuggade så pass att det bara regnade... I år strålar solen, verkligen strålar, och jag har trots att vi nu vet att det är lungcancer pappa har, och att han ska in och strålas nu i augusti, känt viss tillförsikt. Vågat hoppas att det ska bli en bra höst, att jag lyckats tanka lite energi.

Idag skulle så pappa till stora sjukhuset långt borta för att förbereda inför strålning och få resultat av en hjärnröntgen. Förra veckan var han in och gjorde en sådan på sjukhuset nära. Huvudvärk, upplevelse att han tappar ord och en incident i tidigare i somras när halva ansiktet liksom domnade bort gjorde att läkaren på stora sjukhuset ville ha en sådan gjord innan strålningen påbörjades. En koll "för säkerhets skull" - så har jag intalat mig. Men varför skulle det vara så? Varför skulle det få vara enkelt?

Istället är det fan så illa det bara kunde vara. Han har hjärntumör. Hjärntumör!

Det går inte att fatta. Jag fattar det inte. Här sitter vi på Öland igen, med samma oro, samma overklighetskänsla som förra året. Pappa är verkligen svårt sjuk och det ska vi lära oss leva med. Det måste vi lära oss leva med. Han ska hitta ett sätt att förhålla sig. Mamma ska göra det och alla vi andra som också finns runt omkring och som har vår egen relation till honom. Oron för pappa, hur han mår och hur det är för honom att vara så sjuk. Min egen oro. Makens, dotterns, min syster och hennes barn... Alla påverkas. Av den förbannade och verkligen djupt hatade cancern. Tvi den!

En helt vanlig dag i Vimmerby

Idag var vi återigen på plats i parken (Astrid Lindgrens Värld, vi har tillbringat den gångna veckan i Vimmerby) kl 8.00. Vi åt alltså frukost där och hade sedan inträde i parken ca 1 timme innan den öppnar för övriga, kl 10.00. Samtidigt som vi gick ut från frukosten öppnade sig himlen. Den hade bara haft en liten paus, kanske behövde den också frukost? Vi vaknade nämligen i natt/tidig morgon av att det dånade på husvagnstaket - det gör så när regnet öser ner.

Sedan regnade det. Och regnade och regnade. Så regnade det lite till. Och ytterligare lite. Vi gick via Villa Villekulla och sedan ner till Rövarborgen, där Ronja, Mattis, Lill-Klippen, Skalle-Per och Lovis bor - ja, och för all del Borka och hans rövare också. Vi var där 30 minuter innan rövarna kom. Tvingade in dottern under tak, hon kunde för sitt liv inte begripa varför - hon var ju regnklädd!! Jovars, men helst skulle hon ju hålla sig hyfsat varm (torr var inte att tänka på) fram till kvällen... Nåväl, till slut fick hon springa iväg och kl 11 kom då rövarna. Samma skådespel som i tisdags, som i måndags. Ja, och som i onsdags när vi bara var där på förmiddagen. Men hon tröttnar inte. Sitter som ett ljus och följer teatern. Störtar in när barnen bjuds in att leka i borgen. En paus på ca 20-25 minuter (har faktiskt aldrig reflekterat över hur lång tid som går). Idag satt de under tak och sjöng. Dottern i knät på Mattis - inte "hennes" Mattis, men den här duger bra också... Andra barn runt omkring, men hon utan tvivel i centrum. Sätter sig själv där, tycker att hon är en av dem. Från kl 11 till 13 samma strilande hällregn. Enda ljusglimten (nej nej, inte på himlen!!) var att det åtminstone inte blåste. Paus från rövarna i 2 timmar. Vi hastade vidare till bänkarna framför stora scenen. Ingen trängsel... samma ösande hällregn.

Tog plats längst fram i mitten. Sen kom den svåra delen. Försök sitta 3 personer under 2 paraplyer, balansera fram lunchlådor med pasta och köttbullar till make och dotter, och bönor och quinoa till mig. Morötter att gnaga på. Vattenflaskor att låta bli att hälla ut... Samtidigt låta bli att tappa allt i backen, vifta undan irriterande och enveten geting, låta bli att sticka varandra och andra i ögonen med paraplyspetsarna... ta reda på dotterns matnysning som kommer som ett brev på posten när hon har som mest mat i munnen. Igen balansera fram servetter ur kylväskan på skrindan utan att dränka övrigt innehåll däri. Svepa bort vatten från plasten som ligger som skydd över extrakläderna. Försöka låta bli att hälla vatten från paraplyt i knät på familjen som satt sig bakom oss. Och allt detta också utan att tappa humöret... Det gick!! Vi gapskrattade en stund istället, åt det helt galna skådespel vi stod för.

När så maten var uppäten, vi hade fått undan alla lunchlådor utan allt för mycket vatten i kylväskan - ett par liter får man vara nöjd med - var det dags för den stora föreställningen. Anledningen till att vi satt där överhuvudtaget. Och det var verkligen värt det!! Vi fällde ner paraplyerna, dottern och jag trängde ihop oss i samma regncape. Jag stack ut huvudet genom huvudhålet, hon genom ena ärmhålet. Man kan kalla oss för våtvarmt omslag. Det var precis lika blött inuti som utanpå...

Efter 30 minuters fantastiskt uppträdande, med skådespelare som spelat teater i hällregnet hela förmiddagen, bara hunnit byta om till detta och då framföra det i samma hällregn (bara ca 1/3 av scenen är under tak) - man måste imponeras!! - gick vi vidare till Madicken. Sa jag att det fortfarande hällregnade? Jodå, det gjorde det... Därifrån sedan tillbaka till Ronjas rövare, nu var de tillbaka efter lunchuppehållet och nu hade även Borkarövarna anlänt. Vilket så klart dottern (och vi) redan visste... vi har ju sett det "ett par" gånger. Men hon är lika imponerad ändå. Och lika hängivet slänger hon sig in i leken när de bjuds in. Mattis, den som får vara det i frånvaro av den "riktiga", satt på en bänk och dottern klättrade upp på den bakom honom och så vidare upp på hans rygg. "Jag anar vem det är - jaadå, det är du XX!" hör man honom säga... Som sagt, hon känner sig hemma i borgen.

Men! Vad hade nu hänt! Regnet hade nästan upphört! Förvånat och försiktigt fällde vi ner paraplyer. Försökte trevande ta av regnjackor. Jag satte strax på mig min igen. Det verkade ju nästan oförskämt. Dristade mig till att krypa ur regnbyxorna. Maken gjorde tvärt om men dottern fick ha sin mundering på sig, vi plockade bort en jacka under regnjackan på henne istället. Men mina fötter, de ville inte riktigt torka. Jag hade mina rosa plastsandaler, som birken-floffar, och de har ju sarg! Minsta lilla vatten jag får in i dem så stannar det där. Maken funderar på att gräva diken i dem, men jag fick klara mig där och då i alla fall...

En kort, kort stund visade sig solen! Den var kort, men vi såg henne. Maken smet iväg upp till stora scenen för att ta plats inför nästa uppträdande. Nu var det flera som hade vågat sig fram. Regnet höll sig ju borta, så vi fick inte plats längst fram, långt ifrån. Tur att barnen får stå framme vid staketet, så dottern såg bra ändå. Nu var det Pippi på scenen, tidigare hade det varit Rasmus på luffen. Samtidigt som uppträdandet började kom regnet tillbaka. Vilken tur, så man inte satt där och trodde att det var så det skulle vara! Vi såg inte så mycket av något uppträdande; det blev en faslig trafik fram och tillbaka med mammor och pappor som levererade regnjackor, regnbyxor, stövlar och paraplyer i en stid ström. Jaja, vi fick ju sitta en stund i alla fall och eftersom dottern stod framme vid staketet, hade jag denna gång regncapen för mig själv. Man får vara nöjd med det lilla!

Därifrån tillbaka till rövarskogen. Jag tittade mest på dottern och maken, som stod i varsin ände av publiken, båda lika säkra på att deras plats är den bästa - de har ju haft tid att prova olika, menar jag. Jag behöver ju inte titta så mycket på skådespelet, jag kan det i sömnen. Men det roliga är att dottern skrattar högt. Maken skrattar högt. Och jag upptäcker att jag glömmer att titta på dem, fast jag har tänkt det, och står och skrattar högt åt det som händer nere på scenen. Vilka proffs till skådespelare detta är!! Sådan inlevelse, sådan spelglädje och sådan publikkontakt! Trots strilande regn och iskalla och toksmutsiga fötter just idag är jag så glad åt denna vecka. Det var helt rätt att lägga en hel vecka i Vimmerby! Och dottern försäkrar sig om och om igen att vi säkert kommer denna väg även på hemvägen. "Javisst!" Inträdesbiljetterna har vi ju - det är bara att åka från Öland så vi hinner ett par dagar här även då.

Väl hemma vid husvagnen igen försvann hon som en avlöning ner mot lekparken medan vi fixade en kulinarisk middag - varm choklad, Mariannelunds-limpa, skinka och gurka... Man kan inte orka laga mat varje dag och när hon avslutar dagen i parken med att sätta i sig den största mjukglass jag skådat så inser vi både maken och jag att någon middag för hennes skull; det är inte nödvändigt. Efter "middagen" försvann de ner till sjön och fiskade, utan lycka, och sedan stapplade hon via duschen i säng. Jag ska snart följa henne, för en sak är säker: Man blir trött av så mycket Mattis- och Borkarövare på en och samma dag!!

Glest mellan inläggen

Och det beror förstås på att vi ägnar oss åt följande "aktivitet"...

Det kan komma inlägg, det kanske inte gör det. Beror helt på om lusten faller på. Återkommer om inte annat en bit in i augusti... men dit är det mååååånga och lååååånga veckor kvar!

Eventuella inbrottstjuvar göre sig icke besvär; vi har larm och dessutom husvakt också!

Födelsedag!

Idag firar vi 8-åring här i huset. Det gör vi genom att dra till Stockholm och gå på Skansen bland annat. Vi ska också hinna med vasamuseum, bio, restaurangbesök, hotellövernattning och innan vi vänder hem igen snusa nyfödd liten bebiskusin. Vilket mysigt dygn vi har framför oss!!

Semester

En bild på hur vi hade det idag, systerdottern och jag. Är det semester, eller?
Allrahelst eftersom vi var utlovade regn idag!

Sol, vind och vatten

Det är de ord man kan använda för att sammanfatta dagen. Jag har rott på älven som rinner 10 meter utanför mammas och pappas hus. Och vad jobbigt det var då! Jag och systerdottern har legat på en flotte ute på samma vatten. Helt perfekt vind, inte för varmt och inte för kallt. Guppande på kluckande vatten. Härligt! Enda stället det är för kallt är i vattnet; 16° inne vid land. Vi väntar med badet... Dottern har sprungit i vattenspridaren, det räcker gott det också. Väderprognosen för de dagar vi ska vara här syns här intill. Känns som vi valt rätt vecka att vara här!!

Ljuset i norr

Sitter hos mamma och pappa. Utanför köksfönstret rinner älven förbi. Eller "Åern" som den kallas på dialekten här. Nästan vindstilla. Vattnet krusar sig bara lite på vissa ställen. Ett och annat fiskvak, jag blir lite sugen på att fiska. Fast det är ju synd om maskarna. Och fiskarna...

Tittar på klockan. 00.44 redan! Det är ljust där ute. Så ångermanlänning jag är i själ och hjärta och gift med en tornedalning har jag kommit ifrån nattljuset. Glömt det i mina gener. Blir förvånad. Det är underbart! Svårt att komma i säng, men njutbart lika fullt. Inte lika underbart är det med mygg och knott... och "brännmya" - ytterligare ett dialektalt ord. Svidknott tror jag det svenska ordet är. Ont gör de i alla fall!! Så därför blir man (tyvärr) sittande inne. Likafullt njuter jag, av ljuset - där ute.

Egen-tid

I morgonbitti åker mormor och morfar norrut igen efter en vecka hos oss. Maken jobbar veckan ut. Dottern går friidrottsskola. Själv har jag ingenting. Inga måsten. Inget inplanerat. Inga projekt. Det känns konstigt, det känns som slöseri med tid... och det känns alldeles alldeles underbart!

19.998

Två besökare kvar till 20.000. Vem blir det? I morgon får jag nog svaret! Go'natt!

(...japp, jag har hittat en hel hög ganska roliga men mycket irriterande smileys - jag lovar, jag ska försöka begränsa mig...)

Midsommar

Igår firade vi midsommar här i stan. Har vi lämnat livet-på-landet så har vi... I alla år dottern funnits har vi annars firat på ett ställa nära där vi bodde då, men i år så - nej, nu skulle vi minsann testa stadsmidsommarfirandet. Först sken solen. Stången (somvarsålitensådenknapptsyntes) restes. Tal hölls. Sång sjöngs. Högtalarna tjöt. Solen sken. Ovädersmolnen kom närmare. Dansen började. Regnet kom. Regnet öste ner. Vi fortsatte dansa. Högtalarna tjöt ännu värre. Humöret rann av. Vi åkte hem. Vi bytte om. Till torrt. Började ordna med midsommaraftonsmiddag. Då sprack det upp. Solen kom tillbaka! Middagen var god och umgänget med familjen trevlig.

Nästa år firar vi midsommar ute på landet igen!

Det vackraste ordet

Just idag är det allra vackraste ordet i vårt språk detta:

S O M M A R L O V !

Jag jobbade som en liten myra igår, för att sortera, städa, plocka undan och göra klart. Så "klar" har jag inte varit inför terminsavslut någonsin tidigare, så jag känner verkligen att jag har just det - sommarlov - från allra första dagen. Nu ska jag bara göra precis vad jag vill i åtta (8!!) veckor. Varje inarbetad minut under det gångna året känns helt rätt placerad nu. Jag älskar mitt jobb september-maj också, men oj vad extra skönt det känns i juni-augusti!

Snart 20.000 besök!

Enligt besöksräknaren här till höger har jag snart haft 20.000 besökare på sidan. Enligt statistik jag får därifrån är det oftast 25-30 besökare/dag. Vilka många av er är vet jag, men jag är verkligen väldigt nyfiken på er som jag inte känner till. Självklart får man "smyga omkring i vassen" utan att avslöja sig, men den som känner för det får gärna visa sig. Jag är ju en nyfiken varelse!

Funderar samtidigt en hel del på att byta blogg-ställe, för att kunna skriva skyddade inlägg där man måste ha ett lösenord för att komma åt de inlägg jag väljer att skydda. På så sätt skulle jag kunna ha mera foton, och också skriva om saker som jag vill ha lite koll på vilka som läser. Jag ska fundera vidare på det och självklart återkommer jag i ämnet om det blir aktuellt.